Kategorier
arbetsmarknad education informationsteknologi politik samhälle skola

En bok om skolan

Glad majje med sjuttiotalslook
Glad majje med sjuttiotalslook

 

Jag  sammanställt en bok av de blogginlägg som jag taggat med ”skola”, ”utbildning” och några ytterligare skolrelaterade taggar. Jag kallar boken Skolboken. Här tänkte jag publicera bokens sista avdelning som jag kallat EPILOG.

När jag ser tillbaka på avsnitten i den här boken, känns det onekligen lite negativt och jag får associationer till en bok jag nyligen läst, En man som heter Ove av Fredrik Backman. Ove är en person som vill att det skall vara ordning i tillvaron; regler är till för att följas, tycker Ove. Andra människor är oftast idioter tills de har bevisat motsatsen; värst är maktens män med vita skjortor. De vita skjortorna sitter någonstans bakom en dator och bestämmer och de kan inte bemötas med det som Ove är bra på d.v.s att lösa vardagsproblem. Kanske är skolans lärare i en liknande situation?

I boken har jag varit inne på att det nationella regelverk, som tidigare reglerade det mesta i skolvärlden, var ett skydd för oss som jobbade i verksamheten. Man skulle kunna göra en analogi med fotboll. Spelarna i laget vet vilket regelverk de har att förhålla sig till. Men alla som har sett en match vet ju att det trots – eller kanske snarare tack vare – regelverket finns stort utrymme för spelglädje, kreativitet och fyndiga lösningar i spelet. Ett generellt regelverk medger alltså både möjligheter och friheter. Ingen regel på nationell nivå kan föreskriva exakt vad som skall ske i det enskilda klassrummet. På så vis kan en reglerad verksamhet paradoxalt nog innebära större frihet än en avreglerad där man man riskerar att hamna i händerna på personer vars motiv och kompetens man många gånger har skäl  att ifrågasätta. Idag är regelverket osäkert – kanske obegripligt – för de som befinner sig ute på spelplanen och jag får lustigt nog associationer till min värnpliktstid där obegripliga och oönskade order kunde dimpa ner som en blixt från en klar himmel. Detta fick naturligtvis till följd att man gjorde det man var nödd och tvungen till men utan annan ambition än att slippa obehagliga konsekvenser.Om skolan fungerar som analogierna ovan, har man nog kastat ut barnet med badvattnet och kanske skulle man kunna söka åtminstone en del av förklaringen till sjunkande resultat här.

Jag började mitt första lärarjobb våren 1970 med en egen klass, en åk 6. Som ung lärare tog jag mig an jobbet med entusiasm och intresse. Det var säkert ingen högtstående pedagogik inledningsvis, men jobbet gav utrymme för många olika aktiviteter både i och utanför klassrummet. Så som jag minns det första jobbet nu nästan ett halvsekel senare var det ett fritt och intressant jobb och så var det under ett tjugotal år. När skolan kommunaliserades skulle den bli mer flexibel så att man utnyttjade lärarnas professionalitet på bästa sätt, sa man. Själv var jag oerhört misstänksam mot att  undervisningstid skulle bli något man förhandlade om eftersom den var mitt skydd mot förändringar som man inte kunde överblicka. Här känner jag mig precis som Ove, som jag introducerade inledningsvis, och hans trygghet med regler. Jag tror att det är den här utvecklingen av skolan, som har lett till att den här boken har fått en negativ slagsida. Det är beklagligt att det har blivit så eftersom jobbet som lärare har så många positiva värden som jag tycker har gått förlorade numera.

*

Jag vill emellertid sluta den här boken i positiv anda och därför skall jag avslutningsvis beskriva hur jag har behållit mitt intresse för pedagogik i allmänhet och undervisning i synnerhet alltfrån mina första lärarår fram till den formella pensioneringen. Min e-bok Expansioner handlar om min egen pedagogiska utveckling med speciell inriktning på informationstekniken. Man skulle kunna säga att medan skolan som system krymptes allt mer kände jag själv ett behov att växa. Konsekvensen av detta blev att jag lämnade skolan och sökte mig vidare till universitetet och den pedagogiska forskningen.

Med en akademisk examen och en pedagogisk påbyggnad utöver min lärarexamen blev det aktuellt för mig att arbeta med lärarutbildning. Det var nu min tur att uppträda som ”snäll farbror” som talade om för lärarstudenterna hur de skulle göra när de skulle undervisa om olika innehåll; metodik kallades det. Med stort intresse gick jag in för att visa de blivande lärarna hur man kunde göra när man undervisade om olika innehåll. Dessvärre, kan man kanske säga, blev metodiken utmanövrerad ur högskoleutbildningen när utbildning på vetenskaplig grund med åtföljande egen reflektion ställdes i motsats till en undervisning där ”gamla lärare traderade sina konserverande tips” till de blivande lärarna.

För egen del kom jag in på forskarutbildning i pedagogik samtidigt som jag hade tjänst vid institutionen. Detta innebar att jag kunde ”utnyttja” systemet och gå forskarutbildningens obligatoriska kurser på tider då jag inte hade undervisning. Idag skall man helst klara av en forskarutbildning på fyra år men i mitt fall – med heltidsjobb vid sidan av – tog det betydligt längre tid innan jag kunde avlägga min doktorsexamen. Det var väl i senaste laget för en akademisk forskarkarriär men forskarutbildningen var, som jag ser det, oerhört viktig för min pedagogiska utveckling och mitt fortsatta arbete. Som universitetslektor fick jag – mätt med folkskollärarens måttstock – fantastiska friheter att utvecklas. Jag fick tid att delta i den pedagogiska debatten och själv utveckla kurser inom mitt intresseområde, nätbaserat lärande. Paradoxalt nog känns det som om jag återfick en del av de friheter att engagera mig (fast med råge) som jag hade i början av min lärarkarriär.

På universitetet gör man vad man har kommit överens om och ingen lägger sig i (inte än i alla fall) om jag sitter på mitt tjänsterum eller ligger hemma i sängen och följer med i det som händer inom mitt område – ständigt tillgänglig via mobil eller dator –  när jag inte har undervisning. Här tror jag att skolan har en del att hämta.”

Kategorier
politics politik samhälle

Blockpolitik

I Moderaternas huvudorgan SvD läste jag för en kort tid sedan en mycket intressant artikel om det negativa med blockpolitik. I någon mening är det odemokratiskt då det innebär att de som röstat på ett visst parti för att de sympatiserar med dess politik kanske inte alls får sin röst hörd ifall detta parti måste infoga sig i en ”allians” där det krävs att man ställer upp på huvudlinjen.

Fossilized Shells by molajen, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  molajen 

När oppositionsledaren för ett litet tag sedan sa att han kunde tänka sig en blocköverskridande politik, väckte detta ett ramaskri bland borgerliga politiker. Centerledaren  raljerade därtill med uttalandet om ”män som inte förstår ett nej”. Hon tyckte kanske att hon gjorde en poäng där med detta uttalande som vanligen har helt andra konnotationer. Patetiskt, tyckte visst folkpartiledaren.

Men vore det inte egentligen positivt om blockpolitiken toge slut? Som en vanlig politiskt naiv medborgare tycker jag att det är lite skumt med blockpolitik. Från förr i tiden, då socialdemokraterna mer eller mindre abonnerade på regeringsmakten, vill jag minnas att tanken var att skapa ”breda allianser” och historien rymmer väl en hel del lösningar som överskred de nuvarande blockgränserna. Som ett oskyldigt barn tänker jag att det är väl egentligen detta som politik går ut på; att man diskuterar sig fram till något som de olika parterna kan ställa upp på. Kompromisser kallas det visst!

Detta kompromissande och förhandlingsspel blev väldigt konkret för mig när jag såg den utmärkta danska serien Borgen där man förhandlade om regeringsmakten på ett, för mig, väldigt trovärdigt sätt. Varför skulle man inte kunna förhandla på detta sätt även i svensk politik? Vad var det som var så ”patetiskt” när Lövén öppnade för att bryta blockpolitiken?

Man kan naturligtvis i någon mening förstå rädslan hos de små partierna i den nuvarande regeringen för att att blockpolitiken skall brytas upp eftersom de har ”sålt ut sin själ” för att få sitta vid Moderaternas fötter. Folkpartiet idag kan väl knappast förknippas med något annat än en återgång till en gammaldags skola och Centern av idag – tidigare landsbygdens och böndernas parti –  är väl numera endast känt för ett antal bisarra idéer och en ambition att vilja försämra villkoren för anställda. Inget av detta skulle väl räcka till att gå till val på ifall man inte ställde sig i Moderaternas tjänst.

Nej, blockpolitiken börjar alltmer likna en en fotbollsmatch där två lag i respektive matchfärger möts i drabbning. Precis som i fotboll ”håller man på” ena laget; främst av känslomässiga skäl och letar samtidigt fel och ojustheter hos motståndarlaget.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Men tala klarspråk någon gång!

I den stora partiledardebatten nyligen i SVT bollade de olika deltagarna påfalllande intensivt med miljarder hit eller dit. Med trosvisshet argumenterade man för de egna strategierna och avfärdade med samma trosvisshet motståndarnas argument som ogenomförbara eller som tomma löften.

Alliansballonger omvalskampanj Göteborg by Folkpartiet_Liberalerna, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Folkpartiet_Liberalerna 

Vad jag saknade var sådana visioner om samhället som skulle kunna motivera miljardernas strömmar i olika riktningar. En tanke som då slog mig var att det kanske var just kontrollen av penningströmmarna som utgjorde visionerna snarare än hur vi vill ordna vårt samhälle. Men hur skulle det vara om man började i en annan ända?

Politisk debatt  idag handlar i första hand om plånboksfrågor. Jag har en – kanske naiv – föreställning om att politik skall handla om vad man vill åstadkomma, visioner med ett annat ord. ”Politik är att vilja”, sa en av våra allra främsta politiker en gång. Idag får man snarare intrycket av att ”politik är att köpa”. Det argumenteras alltså inte i först för något man vill åstadkomma och därefter hur man skall få råd med detta.

Hur skulle det vara om politkerna lämnade sifferexercisen och istället argumenterade för vad man vill åstadkomma? Tänk så fantastiskt om man sa i klartext att ”vi skall utöka utbildningsplatserna för…, ge möjligheter att anställa fler …, minska grupperna i förskolan …, höja pensionerna med … etc. Ja, det skulle kunna handla om vilken vision som helst egentligen och nu kommer klartexten:  Detta är vad vi vill genomföra men det kommer att kosta [ett antal miljarder]. En del av detta tänker vi ta från [icke prioriterat område] och en del måste vi finansiera med höjd skatt. Om ni tycker att detta är bra, röstar ni för dessa förslag.

HÃ¥kan Juholt Ny partiledare socialdemok by claeskrantz, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  claeskrantz 

Även eknonomispåret kan formuleras som en vision. ”Vi vill sänka skatten på arbete” och detta kommer att kosta statskassan [si eller så många miljarder]. Vi tror (obs!) att vi kan täcka en del av minskningen genom att fler vill tjäna en slant genom att jobba mer när skatterna blir lägre, men vi måste framförallt minska ersättningar till de som inte bidrar  d.v.s. sjuka, långtidsarbetslösa och pensionärer för att få det att gå ihop. Om ni som har jobb vill få ”mer i plånboken” och inte betala till de som inte bidrar till välfärden, skall ni rösta på oss.

Dessa exempel må vara förenklingar men det huvudsakliga argumentet är att vi som väljare skulle vara avsevärt mer betjänta av att ta ställning till visioner om något man vill genomföra än att man dribblar bort oss med siffror hit och dit. Alltså, klarspråk och vision i första skedet, sen får man jobba politiskt för att möjliggöra visionerna.

Dessvärre har den borgerliga regimen under sina år vid makten lyckats ställa plånboksfrågorna i första rummet och visionerna i andra. Socialdemokraterna svansar ängsligt efter i de ekonomiska fotspåren och har helt lämnat idén om ”politik är att vilja” till förmån för politik är att köpa och att ängsligt se till att inte stöta sig med väljarna.

Vision och klarspråk är vad politik borde handla om och inte om röstfiske. Idag vet jag inte alls skillnaden mellan ett socialdemokratiskt- och ett högeralternativ. Det blir allt svårare att se alternativen i de ekonomiska dimridåer som partierna lägger ut.  En skrämmande tanke är att det kanske inte alls finns några visioner utöver  röstfiske medelst mer i plånbokenretoriken.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Vi vill sköta oss själva!

Skattesänkning! Ingen har väl kunnat undgå att höra högerns stridsrop sedan decennier bakåt i tiden oavsett om man talar i klartext eller döljer budskapet i ”jobbskatteavdrag”, andra sorters avdrag som gör det ”lättare att anställa” eller att man får ”mer pengar i plånboken”.

ENEMY OF THE ECONOMY by SS&SS, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  SS&SS 

 

Efter att under några veckor har umgåtts med den initierade och detaljrika boken Den amerikanska högern av Martin Gelin (Natur och Kultur) ser jag förbluffande många likheter mellan den svenska högern och den amerikanska, även om jag måste tillstå att Reinfeldt och hans hejdukar i regeringen nog har långt kvar innan de blir så fullständigt ”skogstokiga” som de på yttersta högerkanten i det stora landet i väster.  Jag skall ge några smakprov från Gelins bok på hur det kan låta.

I boken blir jag påmind om sådana figurer som jag nästan glömt bort och jag inser att Barry Goldwater, som aldrig lyckades bli president (någon gång på 60-talet) är en sorts ikon inom de mest konservativa kretsarna. Många refererar till hans program. Men det är framförallt Ronald Reagan och hans politik  som man ser som förebilden.

Skatterna

Ett återkommande mantra (ett i grunden religiöst begrepp om något som ständigt upprepas och kan bära något man tror på) är staten inte lösningen på människors problem utan att staten är snarare problemet. Detta är ett yttrande av en av de mest inflytelserika konservativa Grover Norquist. Reagan lär också ha sagt att han vill ”krympa statsapparaten så att den blir så liten att den kan dränkas i badkaret!

Vi känner också igen, från den svenska debatten, att om man sänker skatterna så får statskassan in mer skatt därför att fler finner det mödan värt att arbeta. Den s.k. ”arbetslinjen” där man genom att jaga ”bidragstagare” vill tvinga de lata att komma i arbete. I Sverige får vi ”mer pengar i plånboken” i amerika säger politikerna att ”varje servitris får mer pengar i fickan”. Såvitt jag kan förstå är detta en väldigt liknande argumentation.

Att statsapparaten får in mer pengar genom skattesänkningar bygger man på den s.k. The Laffer Curve; detta uttryck kände jag inte till tidigare. Lafferkurvan säger ungefär så här, om staten tar 100% i skatt  är det ingen som vill arbeta och det stämmer säkert. Likaså kommer inte staten att få någon skatt om skatten är 0%. Detta är nog ganska uppenbart. Det som blir knäckfrågan är då var själva brytpunkten ligger, alltså var ligger det optimala skatteuttaget där folk vill arbeta och där staten får in de skatter som behövs för att fullgöra rollen som stat (samhälle). Såvitt jag kan förstå är detta helt och hållet en politisk fråga alltså en fråga om hur man vill att det skall vara. Jag skulle bli mycket överraskad om någon kunde hävda att här finns en viss procent som är bäst.

Intressant är också de konservativas strategi att göra skattesänkningar till abstrakta ekonomiska frågor. Detta innebär t.ex. att man inte gärna kan säga att man gör nedskärningar i någon verksamhet för detta är inte säkert att medborgarna tycker är bra. Om man måste göra nedskärningar pga. skattesänkningar, är det säkrare att gömma argumenteringen i ett abstrakt ekonomiskt resonemang som ingen begriper.

Man kan ju leka med tanken att vår högerregering skulle sagt rent ut att man hade kunnat anställa (jag har sett olika beräkningar, men många är det!) sjuksköterskor men vi har valt att sänka skatten med vårt femte jobbskatteavdrag istället bara därför att vi är övertygade om att det är gynnsamt om folk får mer i plånboken. Det är väl sådant som Gelins bok benämns dogmatiska skattesänkningar.

 

Bidragstagarna

”Bidragsberoende” är ju ett ord som vår högerregering flitigt använt sig av och något som skulle bekämpas med ”arbetslinjen” d.v.s. olika åtgärder i form av indragen sjukpenning och annat. I Den amerikanska högern återkommer motviljan mot olika former av social välfärd. I USA har man tydligen som metod att dela ut matkuponger åt människor som inte klarar sin försörjning och här uttalar sig många rabiata människor i Gelins bok genom att säga att ”välfärd är ett sätt att belöna de improduktiva och bestraffa  de produktiva – vita män – som sliter för att betala skatt som går till svarta  som inte gör ett skit!”. Förutom motviljan mot välfärd finns också ett rasistiskt inslag här.

Att man skall förlora den s.k. ”vita kulturen” är också något man är rädd för inom högern. I flera delar av USA är eller kommer de vita att vara i minoritet och detta ser man som ett stort hot. Särskilt är det vid gränsen till Mexico där man inte sällan tar saken i egna händer för att stoppa den illegala invandringen. ”Build the damn fence!” är ett återkommande stridsrop, något som man menar att den federala regeringen bör se till.

 

Staten

Den federala regeringen, representerad av Obamaadministrationen, står sannerligen inte högt i kurs. Här skiljer sig väl USA ganska mycket från Sverige även om det säkert finns ett motstånd mot att allt skall bestämmas i ”Stockholm”.  I USA är motviljan mer uttalad och uttrycket ”leave us alone”, alltså vi vill inte att ni därborta i Washington skall bestämma över våra liv återkommer ständigt. Redan Reagan gjorde sig populär på sin tid genom att säga: ”Skall vi acceptera att en liten intellektuell elit i en avlägsen huvudstad kan planera våra liv bättre än vi själva kan?” Men visst kan vi känna igen den moderata retoriken när man säger: ”Tror du att samhället kan bestämma bättre hur gamla fru Svensson vill ha sin äldrevård?” Även hos den svenska högern finns en misstro mot samhälleliga lösningar och en övertro på att individen skall lösa sina behov genom att köpa på en marknad av välfärdstjänster.

 

Medierna

Något som nog är ganska olikt Sverige är den starka ställning som olika kommersiella radiokanaler har i USA. Gelin beskriver att det är tio gånger fler som lyssnar på den ärkekonservative Rush Limbaugh än på Fox News (konservativ tv-kanal) på tv en vanlig dag. Detta hänger sannolikt samman med att amerikaner tillbringar så många timmar i bil varje dag. Radiopratarna i de kommersiella radiokanalerna har blivit en verklig maktfaktor för den konservativa rörelsen. I boken finns ett exempel med en man som åker många mil i sin bil till jobbet på ett bårhus och som efter arbetsdagens slut åter sitter lång tid i sin bil och lyssnar på den radiopratare som säger precis de saker som en trött arbetare vill höra.

 

Myten

I boken kommer också flera amerikaner som förlorat tron på landet till tals. De vill dra sig undan samhället (”leave us alone”) med dess mångfald av människor från olika kulturer och en administration i Washington som de inte har något till övers för. Många av dessa drar sig undan till s.k. gated communities där de kan umgås med likasinnade. Gelin beskriver ett ställe i norra Idaho, Coeur d’Alene, där man mer eller mindre kan odla pionjärmyten, ett Amerika som det en gång var.

Gelins säger i ett efterord att han inte har för avsikt att demonisera högern utan att han har velat ge en så objektiv bild som möjligt. Han redovisar också en imponerande referenslista. All eventuell negativ framställning i det här inlägget är mina egna funderingar.

Kategorier
politics politik

Vad är målet?

I en krönika skriver Ivar Arpi i tisdagens SvD (10 sept 2013) om hur Obama och Kerry försöker lugna dem som fruktar att en attack på Syrien skall bli ett nytt Irak genom att säga att det skall bli en mycket liten attack, nästan som homeopati, skriver Arpi fyndigt.

Det generella problemet verkar dock vara att hitta ett entydigt mål med ett anfall. Arpi liknar situationen vid Orwells Shooting an elephant där Orwell som brittisk kolonialofficer i Burma förväntas agera när en elefant har rymt  och ställer till en hel del skada. Motvilligt dödar officeren elefanten mot bättre vetande därför att detta är vad som förväntas av en officer.

Nu, skriver Arpi, är det Obama som har förväntningarna på sig att agera. Ingen verkar dock veta vad poängen är.

Kategorier
politics samhälle

När nya kvastar sopar

Ja förstår ente hunt dä har blitt!’”

Detta yttrade min mor gärna när hon upprördes av något. Det kunde vara våld och sex i tv eller något annat som inte stämde med hennes uppfattning av hur det brukade eller borde vara. Jag skulle kunna säga samma om Centerpartiet idag. Från min barndom på landet på 50-talet utgjordes Centerpartiet i huvudsak av ”vanligt” folk som man begrep sig på, även om min familj inte gav partiet sina röster.

Själv minns jag Gunnar Hedlund som var en klurig gubbe. Hög utbildning hade han visst dessutom, ”juris doktor” något som ett barn förstås inte visste vad det innebar. Från debatterna minns jag att han skämtade också; det var något om att man inte skulle sälja skinnet förrän björnen var skjuten. Han samarbetade även under perioder med Erlander som var den tidens hjälte i mitt hem.

Senare har Centern haft en rad rad hedervärda personer som partiledare. Det har varit Karin Söder, Olof Johansson och framförallt Fälldin som stred med Olof Palme i tv.

Anna-Karin Hatt möter Thorbjörn Fälld by Anna-Karin Hatt, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License  by  Anna-Karin Hatt 

I stort sett var det folk man respekterade även om de företrädde ”bönnera” som antogs ha det så bra då de var sina egna herrar och kunde ta ledigt när de ville. Naturligtvis förstod inte jag och kanske inte heller mina arbetarföräldrar att bönder nog hade ett hårt liv. De stod visserligen inte under någon högermans domvärjo som arbetarna på landet men istället var de obönhörligen utlämnade till vädrets makter.

Idag är situationen helt förändrad. Centern har blivit det mest nyliberala partiet i riksdagen och attackerar t.o.m. Moderaterna – de som var min barndoms ”Högern” med nästan samma ondskefulla agenda som Den Onde själv som jag uppfattade det då.

Just i dagarna har Centern, i jakt på nya väljare och en förändrad image, presenterat förslag till partiprogram som chockerar både till höger och vänster. Nu försöker man vara mer höger än ”Högern” själv och en statistisk språkundersökning har konstaterat att Centern säger ordet ”företag” betydligt oftare än ”landsbygd”. Partiledaren har därtill uttalat sympatier för en person som av de insatta fått epitetet ”egoismens iskalla prästinna”, nämligen den ryskföfdda och till USA utvandrade Ayn Rand. Jag kände inte till henne men när jag läser vad som är skrivet om henne, kan jag inte låta bli att associera till drottning Jadis i C.S. Lewis’ svit om Häxan och Lejonet.

White Witch by Watt_Dabney, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  Watt_Dabney 

Jag har emellertid inte själv läst något av Rand (ännu) men jag har med stort intresse tagit del av den omfattande diskussion som epigoner och belackare har och jag inser att hon är en mycket kontroversiell person. Det hon står för har gjort mig mycket betänksam och jag har väldigt svårt att sammanfoga detta med min bild av ett parti som av tradition attraherat landsbygdens folk.

Fri invandring, som Centern talar om, är ofta utmanande, speciellt för folk på landet och här har en liten västsvensk kommuns centeravdelning uttryckt ogillande mot att vi skall, som man uttrycker det, ta emot ”storfamiljer” och ”analfabeter”. För sådana grova yttranden har självfallet avdelningen blivit tagen i örat av Centern centralt med hot om uteslutning ur partiet. Det finns emellertid en dold agenda i detta med att öppna upp för fri invandring på arbetsmarknaden, nämligen att man skall få hit s.k. arbetsvilligt folk som kan undergräva de rättigheter som arbetarna under decennier av motstånd, främst av ”Högern”, kämpat sig till. ”Högern” idag är emellertid mycket slugare och går inte till frontalangrepp mot facken och de fackliga rättigheterna. Uppväxt i en arbetarfamilj med fackföreningsmöten i hemmet har jag lärt mig vad människovärdiga arbetsvillkor innebär, men jag förstår naturligtvis att den som köper arbetskraft vill ha ut mesta möjliga.

Från min barndom minns jag hur jag sa till en skolkamrat, vars far kom från Danmark och gärna ville försörja sin familj i samma yrke som min far arbetade i. På vägen till skolan – man gick på den tiden – yttrade jag fraser som säkert hade varit i säck innan de kom i påse, att hans pappa jobbade minsann natt och dag och gärna på helgerna dessutom. Kamratens far gick snart till min far och meddelade irriterat att han helst ville höra detta från far själv och inte omvägen via barnen. Jag förstod ju alls inte att jag hade yttrat något kontroversiellt.

Idag ser jag i min omgivning hantverkare med ”internationell bakgrund” som det så vackert heter, som arbetar till sent på kvällen såväl under vardag som lördag och söndag; de är säkert både hederliga och skickliga i det de gör och det finns förstås pengar att tjäna. Men de villkor som anställda har kämpat sig till i motvind under decennier håller på att eroderas och den som har hem och familj måste sannolikt vara beredd att prioritera bort dessa såvida inte pengarna lockar mer än umgänget med familjen förstås.

Nej ”ja förstår ente hunt de har blitt”!  Fast egentligen förstår jag att allt går ut på att förändra arbetets villkor. Man talar ofta om frihet idag men vems frihet? Är det kapitalets eller arbetarens?

Vestigia terrent by Arenamontanus, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  Arenamontanus 

”Vestigia terrent”, som den historiekunnige kunnat säga. Själv åberopar jag dock inte alls någon sådan lärdom utan bara mina egna erfarenheter av långsamt och gradvis förbättrade villkor för de som inte har annat att erbjuda än sin arbetskraft.

Creative Commons-licens
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 3.0 Unported Licens.

Kategorier
politics samhälle

Tillväxtkejsaren är naken!

Ibland råkar man få syn på artiklar eller notiser som precis anknyter till något man har gått och tänkt på men som man inte kommit sig för att formulera så att det blir så tydligt. Den här gången fick jag syn på rubriken ”Utan tillväxt stannar ojämlikheten!” Detta är förstås ett påstående som utmanar det vi har lärt oss, nämligen att tillväxt är nödvändig och något som är bra för både välfärd och jämlikhet. Kanske har vi också omedvetet kommit att acceptera detta som en sanning som inte behöver ifrågasättas. Att minskad tillväxt även skulle minska ojämlikheten blir då ett avvikande budskap som man blir lite nyfiken på.
H.C. Andersen bænken by Liz@rt, on Flickr

Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License by Liz@rt

Den outtalade tanken bakom tillväxt är att alla får det gradvis bättre, sakta sipprar välståndet ner även till de sämst bemedlade trots att välståndsökningen är ojämnt fördelad. Att några blir oändligt rika medan andra endast marginellt ökar sitt välstånd är liksom något man bara får acceptera, enligt tankemodellen, eftersom alla får det bättre. Det ingår t.o.m. i tankemodellen att det just är ojämlikheten som skapar drivkraft och framåtanda. Individuella skillnader och möjlighet att slå sig fram i konkurrens omhuldas såväl av den svenska alliansregeringen som i den amerikanska drömmen.

Egentligen är det kanske ingen som förnekar att tillväxt skapar ett utrymme för välstånd i form av utbildning, vård och omsorg. ”Tillväxtkejsarens” dräkt börjar emellertid att bli allt mera sliten när han tror att det går att skapa evig tillväxt. Idag är jordens resurser redan överutnyttjade och det betyder förstås att om några alltjämt skall få mer i tillväxtracet, så måste några få mindre och därmed faller hela resonemanget om nedsipprande välstånd. Inte ens de enorma skillnader i välstånd och rikedom som uppkommit det amerikanska samhället verkar kunna hämma visionen om att alla som kämpar kan uppnå framgång och rikedom för egen del.

Möjligen finns det något positivt i detta genom att det bidrar till förmågan att härda ut i ett orättfärdigt system. En bedömning utifrån måste emellertid komma fram till att det egentligen är omöjligt på en samhällelig nivå och att den enes framgång därför måste baseras på den andres tillbakagång.

Det paradoxala är att idag är också uttrycket hållbar utveckling en sorts inneuttryck men en hållbar utveckling bygger ganska entydigt på ett antal lättbegripliga ”sanningar”:

1. Förnybara resurser kan förstås bara kan utnyttjas i den takt de förnyas.

2 Ändliga resurser skulle kunna användas ”oändligt” länge men då måste vi hela tiden minska användningen. Detta är kanske en variant av ”Akilles och sköldpaddan” där man med en viss (men förstås felaktig) logik kan bevisa att Akilles aldrig kan springa förbi sköldpaddan.

3. En annan sanning som de flesta brukar acceptera är att man inte skall såga av den gren man sitter på. Idag försöker vi lösa de problem vi skapar genom att tro att en annan teknologi kan ställa till rätta det den tidigare skapade. Detta är förstås lika galet som att försöka lösa en kontokortsskuld genom att låna upp nya pengar för att betala den tidigare skulden. Det slutar sällan väl. Enda lösningen är förstsås att sluta såga i den gren man sitter på.

Personligen funderar jag ofta på om jag egentligen skulle få det sämre om vi inte hade ständig tillväxt. Vi har det ju redan rättså bra och jag är inte helt övertygad om att det sipprar ner välstånd till de som ännu inte har det så bra om jag får det lite bättre så att jag kan köpa ännu fler prylar som jag förstås gärna vill ha men som jag strängt taget inte behöver. Det kommer också titt som tätt oroande rapporter om den skenande tillväxten; det rapporteras att vi i vår del av världen slänger bortåt en fjärdedel av den mat vi köper hem medan människor svälter i andra delar av världen. Kanske vi kunde vi köpa hem lite mindre mat och klara oss med de prylar vi redan har, åtminstone lite längre tid än nu? Någon föreslog att vi kanske borde satsa på en planerad nerväxt istället för ständig tillväxt. Kanske ingen helt galen idé, trots allt.

Om det var någon som tyckte att det var långsökt med tillväxtkejsaren som var naken erinrar jag om den kända sagan av H. C. Andersen där sensmoralen är att alla hycklar och håller med därför att ingen vågar säga sanningen. Den som tillslut, oskuldsfullt och utan baktankar, utropar att kejsaren är naken är ett ännu oförvillat barn som ännu inte har lärt sig att uttrycka sig på ett sätt som är politiskt korrekt. Det finns naturligtvis sådana människor även i vårt samhälle men de avfärdas ganska lätt som extremister, okunniga eller allmänt förvirrade av de som faktiskt för tillfället gynnas av att allt förblir som förut.

Creative Commons License This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License

Kategorier
samhälle

Den tid som flytt

Även om jag inte tillför något i sak måste jag reflektera några minuter över en liten krönika av Elin Grelsson Almestad i GP den 5 november.

Det börjar med att hon under en eftermiddag liksom i förbifarten slinker in på en visning av den film om Palme som för närvarande visas. När filmen är slut, övermannas Grelsson av känslor och hon inser att det är en sorg över att inte ha upplevt den tid som visats i filmen.

Olof Palme by strangnet, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License  by  strangnet 

Hon inser att det kanske är romantiserade föreställningar men den tid hon har sett i filmen vara en tid av visioner, uppbyggande och kollektiva manifestationer.

Hon sörjer, skriver hon, över att aldrig ha fått uppleva ett samhälle som tog tillvara gemensamma intressen istället för att lägga över allt på individen, ett samhälle där visioner  var en vital del av den politiska retoriken och det ideologiska bygget.

Hon slutar med samma fråga som en ung man i den film hon just sett: ”Vad fan är det för samhälle vi anpassar oss till?”

Jag själv borde kanske kunna ge svar på det hon skriver om eftersom jag faktiskt har växt upp just i den tid hon saknar. Nu är det kanske inte samma sak att faktiskt ha varit med om något som att att romantiska föreställningar om något man inte har upplevt men nog känner jag igen mig.

Själv var jag aldrig någon öppet politisk aktivist och deltog aldrig i några manifestationer. Däremot sympatiserade jag med vietnamrörelsen som protesterade mot USAs krig mot det lilla landet långt borta i Asien.  Jag tror till och med att Maos Kina omgavs med ett visst romantiskt skimmer; den ”lilla röda” hade vi förstås även om jag inte läste det som stod där.

Att inte engagera sig öppet var en nagel i ögat på de som var övertygade om hur världen bäst borde organiseras. Omdömena om de som inte gick med i demonstrationstågen sammanfattades kanske bäst av uttrycket: ”De som inte är med oss är mot oss!”  De s.k. ”R-arna” betraktade oss med stort förakt. Själv var jag ju uppväxt i en riktig arbetarfamilj och därför visste jag ju att ”arbetarna” som man så generöst uttalade sig om, nog inte tänkte som de övertygade demonstranterna. För dem som faktiskt tillhörde arbetarklassen genom sin börd och sitt arbete var revolutionen nog en ganska främmande företeelse. Istället var det den av retorikerna så föraktade ”reformismen” d.v.s. socialdemokratin som erbjöd hopp om framtiden.

Från min egen bakgrund med fackföreningsmöten i hemmet, visste jag ju att det var Per Albin, Sträng, Erlander och Palme som var de verkliga hjältarna; knappast Lenin och ordförande Mao.

När jag själv tänker tillbaka på den som Grelsson saknar, minns jag hur vi nog var inte så lite stolta över att vara svenskar. Naivt eller inte hade vi (i alla fall jag) en bild av att Sverige var något ganska unikt i världen, ett land som stod upp för rättvisa och som tog de stora i örat. När Palme stod upp och utmanade den stora demokratin i väster så att de diplomatiska förbindelserna blev lite kyligare eller när ”diktaturens kreatur” fick smaka Palmes engagemang och bländande retorik, då var jag mäkta stolt.

Olof Palme funeral by Joakim.Westerlund, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Joakim.Westerlund 

Nog känner jag lite som Grelsson idag att det är något som Sverige har varit men inte längre är. Idag är vi bara en i mängden av små kapitalistiska stater som är upptagna av tillväxt och  jagar materiella fördelar på samma sätt som alla andra. Även om Borg säger att vi sticker ut för att vi har god ekonomi, så är det ett annat slags jämförelse än att stå upp för demokrati och föra kamp mot de mäktiga även om det kostar. Nej, vi är nog inte längre någon röst i världen. Kanske var det något vi inbillade oss men tankens makt är som bekant inte att förakta.

Det har ofta slagit mig att det kanske är Norge med dess karismatiske ledare som har övertagit rollen av det nordiska världssamvetet. Kan det vara så?

 

p.s. Oerhört pinsamt att jag råkade trycka ”gilla” på mitt eget inlägg. Enda ursäkten är att det skett av okunnighet om gränssnittet och inte av självupptagenhet. Allt annat brukar ju gå att göra om men här har jag inte lyckats hitta något sätt att ta bort det retfulla.  Ursäkta!

 
Creative Commons License
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License