Jag fastnar för några rader av Sven-Eric Liedman: ”Att kunna bokstäverna är inte detsamma som att kunna läsa.” Det är lite analogt med något jag ibland hade anledning att hävda i mitt yrke: Att prata är inte detsamma som att säga något (”Säger du något eller pratar du bara?”).
Liedman skriver en artikel i DN om vad som krävs för en reflekterande läsning.
Enligt mitt sätt att tänka är formellt lärande resultatet (i bästa fall) av en planerad pedagogisk verksamhet där man på olika sätt kan avgöra/mäta om lärande skett. Man skulle också kunna säga att man vill mäta om objektet för den pedagogiska verksamheten HAR något som ”hen” inte hade innan. Jag tror också att det formella lärandet i huvudsak är instrumentellt eller opersonligt.
Informellt lärande förstår jag som sådant man ”lär sig” framförallt av egenintresse och erfarenhet och som inte nödvändigtvis kräver didaktisk verksamhet. Informellt lärande är personligt och ”snårigt”. Resultatet blir även här att man HAR något – ovisst vad – ofta svårmätbart men framförallt att man BLIR någon d.v.s att man förändras i någon mening.
Båda sorternas lärande är förstås viktigt; vissa saker kan man bara tillägna sig genom formell undervisning men det omvända gäller nog också att somligt (kanske det mesta) lär man informellt genom faktiska erfarenheter, försök och misslyckanden.
Jag har läst Åsa Wikforss bok Alternativa fakta. Här finns en hel del tänkvärt om hur vi kan och bör förhålla oss till sanningen. Men jag blir väldigt konfunderad när hon ger sig på skolans förhållande till kunskap i allmänhet. Här går inte ens min tidigare kollega professor Säljö fri från kritik efter långa citat ur det han publicerat. En som däremot vunnit Wikforss gunst är pedagogikprofessor Linderoth, även han en tidigare kollega.
Hans bok Lärarens återkomst (se länkade avsnitt nederst) och hans kritik mot konstruktivistisk undervisning blir för Wikforss en sorts korrektiv mot de ”ideologier” som, hon menar, fått svenska lärare att se kunskap och fakta som något relativt och perspektivberoende. Även om jag kan hålla med henne om somligt, blir jag ändå tveksam när hon med självklarhet dömer ut de pedagoger och forskare som jag ägnat många år av min yrkesbana åt att studera och försöka förstå.
Självklart får man kritisera och argumentera emot men jag tycker nog att hon trampar in på ett område där hon inte har expertis, något som hon dessutom kritiserar andra för att göra när hon anser att de uttalar sig alltför lättsinnigt om filosofi.
Numera är jag ju avkopplad från diskussionen i Akademin men jag skulle bra gärna vilja höra någon ta upp diskussionen och bemöta Wikforss.
Nu ska vi ta krafttag mot stöket i skolan genom att återinföra ordningsbetyg, säger Liberalernas partiledare. Jag gick själv i folkskola under 50-talet, realskola under övergången mellan 50- och 60-talet och slutligen gymnasium under 60-talet. Under denna tid bedömdes vårt uppförande och ordning så som det ”alltid” hade gjorts. Det var inte mer med det!
Jag vågar säga att de flesta uppförde sig väl i skolan men jag håller det för osannolikt att det skulle berott på ordningsbetyget; jag fick själv en ordningsvarning under en termin i realskolan då jag varit särskilt ”tramsig” på några lektioner. Jag minns att jag skämdes oerhört inför mina (arbetar-) föräldrar som tog för givet att jag skötte mig väl i skolan. Efter den terminen var det aldrig mer något ordningsproblem för min del. Nu kan ju ordningsbetygsförespråkarna säga: ”Där ser du; det var verkningsfullt!” Men detta är inte hela sanningen.
På ”min tid” var skolan en viktig angelägenhet för föräldragenerationen. I skolan skötte man sig därför att den var viktig, framförallt för arbetarklassens barn. Det var annorlunda för överklassens barn som hade råd festa loss under gymnasietiden och gå om ett år om det skulle vara nödvändigt. Det fixade sig ändå i slutändan när man hade de rätta kontakterna.
Här rekommenderar jag verkligen Annelie Jordahls Klass är du fin nog? och Mikael Holmqvists Handels – Maktelitens skola som visar att en väl genomförd prestigeutbildning inte räcker om man inte har de rätta kontakterna.
Partiledare Björklund, du är rätt naiv om du tror att ordningsbetygen skulle ha någon avgörande betydelse i den kundanpassade skola som du och dina borgerliga hejdukar har skapat! Skolutbildning idag är något som man ”köper” och i det fall den egna telningen skulle få ett sänkt ordningsbetyg kommer det att ta ”hus i helsicke”. Inte enbart kommer läraren att beskyllas för att ha ”kränkt” eleven utan föräldrarna kommer också att hota med att ”ta sin Mats ur skolan” och då blir rektor orolig och försöker påverka sin lärare. Som kund i skolbutiken kan man alltid vara missnöjd om det går på tvärs med de egna ambitionerna.
Nej, Björklund ordningsbetygen kommer inte att förändra ”ett skit”!
Du kan väl införa ordningsbetyg om du vill; allt kommer ändå att bli som förut därför att du och dina gelikar har devalverat ”skolan” som samhällelig institution till någon sorts butik där individen ska köpa sig utbildning istället för att som tidigare danas till medborgare i ett för landet gemensamt utbildningssystem.
Jag har nyligen läst Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde.
Min första kontakt med Bornemarks tänkande kom genom en intervju i Lärarnas tidning där hon pekade på skolans ”förpappring”, ungefär att allt skall mätas och kontrolleras men också att man vill styra genom ”manualer” som någon utanför verksamheten har konstruerat. Andra kontakten skedde genom ett föredrag/presentation av Bornemark. Efter detta lånade jag ovannämnda bok.
Att bli intervjuad och att hålla ett föredrag som folk i gemen kan förstå och uppskatta är förstås inte samma sak som att få utveckla sina tankar över bortåt 300 sidor i en bok. Detta blev jag varse när jag började läsa; jag gick in med föreställningen att verkligen få läsa om alla galenskaper som sker genom detta ”new public management” (NPM) som blivit mitt speciella hatobjekt. I boken fanns visserligen de avskräckande exemplen från olika verksamheter men framförallt är den en teoretisk bakgrund för det som Bornemark lite mer publiktillvänt presenterat.
Jonna Bornemark är filosof och i boken stödjer hon sig främst på tre filosofer, nämligen Cusanus, Bruno och Descartes. För den som inte är van att läsa filosofi blir det ett ganska hårt arbete att försöka sätta sig in i den tankevärld som hon presenterar; dock är det oavbrutet intressant. Nedan vill jag försöka förmedla något litet av det jag fastnat för.
Två begrepp löper genom hela boken: intellectus och ratio. Intellectus förstår jag som vårt sätt att möta det vi inte känner till. Hur vi förhåller oss till ”icke-vetandet” är centralt. Icke-vetandet ska inte förstås som ”ännu inte känt”, något som vetenskapen kommer att klargöra utan ”horisonter av icke-vetande” är något man måste acceptera och förhålla sig till, .
Icke-vetandet är centralt i praktiker där man har med människor att göra; det kan vara undervisning, vård eller andra praktiker där det inte går att ”manualisera” agerandet fullt ut. Intellectus måste hela tiden vara öppet för nya ”vad-heter”. Idag finns emellertid en tendens att ”ratiofiera” sådana verksamheter och bortse från att allt inte låter sig kategoriseras och mätas. Detta leder till en sorts begreppsimperialism där vi övertar termer från helt andra verksamheter. Sålunda ”producerar” man vård (istället för att vårda) bara för att ta ett exempel. Från skolans värld känner vi till hur elever alltmer betraktas som ”kunder” i ett kommersialiserat system. Kravet på ”evidens” i undervisningssammanhang är också något importerat från andra domäner. Jag tror också att den betoning av s.k. lärandemål, som vi ägnade så mycket arbete åt under slutet av min yrkesbana, är en följd av kontrollbehov. ”Kvalitetssäkring” är ett fult ord, menar Bornemark, då det egentligen inte har med verklig kvalitet att göra utan mer med att kontrollera och visa upp att något har genomförts på ett visst sätt.
Bornemark menar dock inte att vi kan klara oss utan mäta och kategorisera men att intellectus och ratio måste stå i förbindelse med varandra på så sätt att det inte är självklart och på förhand bestämt vad som ska mätas och kontrolleras så som sker i många verksamheter idag. För mig påminner detta en hel del om kvalitativ forskning där man försöker upptäcka, beskriva och förstå något snarare än att fastslå (påvisa evidens) det man redan innan har kategoriserat på ett visst sätt.
Vi lever i en ratiokultur där ratiot koloniserar intellectus, där intellectus inte räknas som något viktigt. Human- och samhällsvetenskaperna ses härigenom som mindre värdefulla. Konst och religion blir sånt man egentligen inte behöver räkna med utom möjligen som en sorts dekoration. Bornemark för här väldigt intressanta resonemang om konst som en intellectusverksamhet, en sorts utforskande av verkligheten.
Religion hör också till intellectusdomänen, till icke-vetandet. Men även religion har gjorts till en ratioverksamhet med dogmer och hierarkier. Religion i egentlig bemärkelse handlar om människors relation till icke-vetandet och inte om förstelnade dogmer eller en ens om en ”gubbe på ett moln”, skriver Bornemark.
Bildlänk: Master of the Life of the Virgin [Public domain], via Wikimedia Commons
Några funderingar återkommer till mig då och då nuförtiden. Nu när jag har det akademiska ”samhället” på lite avstånd, känner jag alltmer att det är en mycket speciell kontext där man kämpar hårt – framförallt med att producera texter som i princip är omöjliga att läsa för den som inte ingår i sammanhanget. Som numera vanlig medborgare, ehuru med en akademisk examen från forntiden, försöker jag ibland läsa någon sån där artikel som gamla kollegor fått publicerad. Jag gläder mig å deras vägnar men min läsning slutar nästan alltid efter abstractet; det är helt enkelt ett alltför stort jobb att sätta sig in metodfrågor och datainsamling när man inte måste.
Jag var själv aldrig någon flitig skribent men jag läste ju massor av sådan text och fann det då rätt naturligt att sådan text bitvis kan vara ogenomtränglig; man kanske t.o.m. uppskattade det svåra och kände sig klok när man skapat någon sorts mening ur en ”viktig” text, en text med impact. Sett lite på avstånd och ur ett vidare perspektiv kan jag ibland tycka att den akademiska ävlan (!) har drag av ”much ado about nothing”. När jag tänker tillbaka på min egen gärning, inser jag att den där avhandlingen som jag under många timmar krystade fram nog inte fick så stor betydelse för eftervärlden.
Att var disputerad, att klara av att skriv en avhandling, var ju onekligen en behaglig känsla. För det egna egot hade den förstås en icke föraktlig betydelse. Avhandlingen brukar jag ofta beskriva som det nedersta trappsteget i den akademiska karriären. Efter disputationen antas portarna till parnassens högre höjder vara öppna eller i varje fall inte låsta.
Nu kan man ju också ”sitta kvar” som en tidigare kollega uttrycker det och ägna sig åt undervisning. Jag tror säkert att kollegan därmed blivit avsevärt viktigare för studenternas utveckling än om hen helhjärtat gått in för karriärfrämjande artikelpublicering. Jag föreställer mig också att den undervisning jag själv ägnade mycket tid åt kan ha betytt avsevärt mer för lärarstudenter och andra än den avhandling jag presterade.
Jag brukar ofta tänka på min egen lärarutbildning som jag alltjämt har i ljust minne. Vi hade engagerade lärare , ”snälla tanter och farbröder som talade om hur man skulle göra när man undervisade”, som jag skämtsamt brukar säga. Deras eventuella akadmiska publiceringar var inget som hade någon betydelse för oss blivande lärare.
Utbildningen rustade mig och mina kamrater på ett mycket bra sätt för vår kommande gärning. En indikation på detta är att i den 12-grupp med ”manliga lärarkandidater” där jag ingick har alla så när som på en person fortsatt att vara lärare eller på annat sätt verka inom utbildning. Väl investerade utbildningspengar skulle man kunna säga. Vi har haft förmånen att få vara friska och under 2019 blir det 50-årsjubileum. Då kommer vi antagligen att citera eller prata om några av våra gamla lärarutbildare.
Under en vanlig fredagseftermiddag i bastun läste jag en rad artiklar som engagerade mig. Här kommer en kort översikt.
Först läste jag i Lärarnas tidning om en lärare som återvänt till Sverige efter att ha varit lärare i Frankrike och som nu börjat jobba i svensk skola. Av artikeln framgår att det är fullständigt annorlunda att vara lärare i Frankrike. I Frankrike håller lärare på på med undervisning, säger hon med alla de konnotationer som ligger inbäddade i detta uttalande. Här finns särskilda personer som tar hand om administration och om någon skulle klaga på lärare finns funktioner även för detta. Är läraren godkänd (legitimerad) är det ingen idé för föräldrar att komma och klaga. Läraren kan alltså helt koncentrera sig på sitt undervisningsuppdrag.
Så läser jag om lekande barn i förskolan. Jag har börjat intressera mig för sånt nu när jag har barnbarn som håller till på förskola. Budskapet som jag förstår det är att läraren måste observera barnens lek och ingripa om någon blir lämnad utanför. Barn måste gradvis lära sig vad det innebär att vara tillsammans och uppföra sig när man befinner sig på ett gemensamt ställe. Detta kan förstås låta alldeles självklart sett utifrån men kan vara en grannlaga uppgift i praktiken.
Så har jag kommit över några nummer av Flamman, en mycket intressant tidning. Till alla som till äventyrs ryser vid tanken på ”socialism” kan jag meddela att här inte förekommer någon s.k. plakatpolitik. Däremot finns många ganska långa och informationsrika artiklar som kräver såväl påfyllning av vätska som flera kallduschar i den 90-95-gradiga värmen. Här läser jag om Venezuela och försöker begripa mig på den komplicerade konflikten. Jag inser att varken president Maduro eller högeropponenten Guaido har någon självklar rätt i den här konflikten. Den enda slutsats jag själv drar är att USA, som regelmässigt dras till konflikter i Latinamerika, inte har något där att göra.
Det är också upplysande att läsa om venezolanska migranter (och numera flyktingar) som taditionellt begett sig till det avlägsna Peru istället för till grannlandet Colombia. Många venezolaner har arbetskraftsinvandrat till Peru och jobbat där under många år utan problem. I den nu pågende konflikten där många venzolaner flyr till Peru har inställningen förändrats. Hur peruanerna ser på flyktingarna numera har slående likheter med de osympatiska drag som finns i den svenska debatten om flyktingar som kommer till Sverige. Här finns något allmängiltigt.
En lång artikel handlar om de apolitiska (opolitiska?) ungdomarna i Sverige vilka visserligen är mycket engagerade i olika frågor men som inte organiserar sig i vare sig partier eller fackföreningar. Jag kommer att tänka på Chantal Mouffes distinktion mellan politiken och det politiska. Mouffe – som jag förstår henne – menar att politiken främst handlar om det organiserade politiska livet, partier och föreningar medan det politiska är alla de olika samhälleliga frågor som engagerar människorna. Idag kanaliseras inte det politiska i politik skulle man kanske kunna säga.
Slutligen läser jag om Greta Thunberg. Idag är det hett eftertraktat att vara s.k. influencer, alltså köpta påverkare som betalas av företag för att tala väl om olika produkter. Det borde vara en sån där köpt påverkares våta dröm att få samma uppmärksamhet som Greta.
Greta låter sig inte köpas av profithungriga företag dessbättre utan hon står för det hon tror på utan betalning.
Jag läser i Lärarnas tidning, Nr 3/19 att forskare från Lunds och Göteborgs universitet har kartlagt effekterna av förstelärarreformen. Den ene av forskarna är forskare inom professionell styrning i organisationer. Vad den andre har för forskningsintresse framgår inte av artikeln.
De båda forskarna har genomfört sin forskning på 7 skolor från förskola till gymnasium i tre kommuner under åren 2014 till 2018. Detta är möjligen ett något för litet material att dra vittgående slutsatser utifrån men som före detta kvalitativ forskare kan jag godta det som en sorts pilotstudie. Då blir jag lite mer tveksam inför den rudimentära metodredovisning som ges.
Forskarna har inte – enligt artikeln – intresserat sig för ”folks känslor” inför förändringen (reformen) utan hur ”den påverkat de anställdas arbetsuppgifter”.
En upptäckt som görs är att lärare är känsliga för hierarkier medan sådana upplevs som ganska odramatiskt i de flesta andra professioner. Jag ska återkomma till detta nedan.
De här resultaten tycker sig forskarna kunna presentera: Förstelärarreformen kan frigöra tid och avslasta rektor och lärare. Förstelärarna har övertagit det pedagogiska ledarskapet. Förstelärarna driver projekt och fortbildning. Förstelärarna leder lärare i samtal. Förstelärarna gör administrativa uppgifter.
Sammantaget leder detta till att ”vanliga” lärare fokuserar mer på arbetet i klassrummet. Och som kronan på verket: makten över professionsfrågor hamnar i högre grad hos lärare och förstelärare än hos rektorer och skolförvaltningar. Härmed kan man säga att reformen ökat lärarnas autonomi, säger forskarna.
Allt detta låter ju väldigt bra och det verkar som om idén med förstelärare blivit en succé. Nu finns förstås en liten risk att den journalist som beskrivit forskningen förvanskat eller dragit egna långtgående slutsatser men låt oss anta att journalisten har återgett forskningen så objektivt som möjligt.
Själv läser jag utifrån många års lärarerfarenhet med den förutfattade mening denna ger mig; jag har alltid känt mig kritisk till ”detta med förstelärare” även om det inte fanns under min tid i skolan. När nu detta är klarlagt, ska jag redovisa min läsning.
Lärarna är känsliga för hierarkier på ett sätt som inte andra yrkesgrupper som t.ex. vårpersonal är, står det i artikeln. Jag tror inte att lärare har något problem med att det finns personer med speciella ansvarsområden såsom rektor, studierektor, tillsynslärare, ämnesansvarig etc. Alla de här befattningarna är knutna till specifika uppgifter och ”historiskt” accepterade. Jag tror däremot att försteläraren kan bli som en sorts ”gökunge” i ett kollegium, någon som på oklara grunder upphöjs till att bli för mer än de övriga kollegorna. Det är nog inte hierakin i sig som ifrågasätts utan grunderna på vilka försteläraren kommer till. Här finns ingen lång tradition att luta sig emot och risken är stor att ”de vanliga” uppfattar att någon har upphöjts till förstelärare på oklara eller orättmätiga grunder.
Eftersom forskningsmetoderna inte framgår av den lilla artikel jag läst, sätts min fantasi igång. När det står att de inte har intresserat sig för ”folks känslor” utan hur reformen ”påverkat de anställdas arbetsuppgifter”, ringer det många varningsklockor hos mig; resultaten är helt enkelt för bra.
Vilka data har forskarna tagit del av? Förstelärarna har övertagit pedagogiskt ledarskap, de driver projekt och leder de andras fortbildning. Var hittar man sådana uppgifter? Jo, hos skolledning och i olika dokument där man formulerat förstelärarens uppgifter. Alla vi som någon gång arbetat i skolmiljö vet att det kan vara långt avstånd mellan vad som skrivs i dokument, vad som sägs eller vad som med fagert tal frambesvärjs.
Jag har väldigt svårt att tro att det av datamaterialet direkt framgår att ”makten över professionsfrågor” hamnar hos lärare och förstelärare och att lärarna har fått större ”autonomi”.
Men som en av mina kloka professorer brukade säga: Man måste alltid vara öppen för att man kan behöva ändra sin uppfattning inför vederhäftiga resultat. Men tills dess förbehåller jag mig rätten att vara kritisk mot resultaten.
I en debattartikel i Lärarnas tidning Nr 2/19 med titeln Ovetenskapligt på lärarutbildningen skriver en lärarstudent att hennes grundlärarutbildning är ”under all kritik”. (webbversionen har en annan titel, min kommentar)
Med ett förflutet i såväl lärarutbildning som i pedagogisk forskning finns det en hel del som jag känner igen i lärarstudentens sätt att resonera och som jag läser hennes debattinlägg kretsar det kring två aspekter, nämligen paradigmkonflikt och utbildningsmetoder. Nedan beskriver jag först hur jag uppfattar hennes argumentation och därefter beskriver jag mina reflektioner kring hennes inlägg.
Studenten spekulerar själv i att hennes missnöje kan bero på att hon sedan tidigare har en grundexame inom naturvetenskap där man har ”en helt annan syn på vetenskap”.
I undervisningen tar lärarna fram ”vetenskapliga” (hennes citattecken) artiklar där det inte finns någon kontrollgrupp och där författarna ”skriver i jagform”. Så kan man inte göra inom det naturvetenskapliga fältet menar studenten. Hon kritiserar också lärarutbildningen för att den skulle ogilla kvantitativa metoder vilka, menar hon, är ”den forskning som anses mest tillförlitlig”.
Hon tycker också att det är en alltför stor betoning i hennes lärarutbildning på Vygotskij, vars forskning hon tror är ganska ifrågasatt. Hennes kritik riktar sig också mot undervisnigen som i alltför hög grad bygger på diskussioner. Hon medger att det kan vara värdefullt att diskutera, men för att diskutera behöver man kunskaper som hon menar att de inte fått.
Slutligen ger hon också lärarna kritik när de säger att de själva inte är experter på det de undervisar om. För att bli skickliga lärare måste de undervisas av lärare som kan förmedla relevant kunskap.
Paradigmkonflikten
Jag känner igen frustrationen från min egen undervisningstid. Ett bra exempel är en ingenjörsstudent som valt att fortbilda sig inom det pedagogiska området och hennes frustration över att ”läsa tjocka böcker där det inte står någonting” visade väldigt tydligt skillnaden mellan hennes naturvetenskapliga skolning och den beteendevetenskapliga. Hon ville ha klara besked av typen: ”lär dig det här” och inte något diffust som mänskliga beteen orsakade av en mängd okontrollerbara variabler.
En som har beskrivit den här konflikten vetenskapligt är medicinforskaren Roger Kneebone (Total internal reflection: an essay on paradigms Medical Education, Volume 36 (6) – Jun 1, 2002). Han använder begreppet ”total internal reflection” för oförmågan att se utanför sitt paradigm och erkänna andra perspektiv.
Kneebone menar också att när man observerar världen från ett naturvetenskapligt perspektiv, kan man lätt få intrycket att det är så som världen är beskaffad, att vetenskapen är befriad från dess egna kulturella antaganden och att kunskap produceras med objektiva metoder.
Lärarstudenten framhåller också att det är ovetenskapligt när en författare skriver i jag-form. Kneebone skriver att förförelsen med vetenskapliga texter är att de är en sorts ”buktaleri” d.v.s. man försöker dölja att det är ett jag som talar för att få det att framstå som att det ”är så det är”. Ofta ställs detta i motsats till skönlitterärt skrivande som tänks uttrycka författaren. I verkligheten är det förstås så att allt skrivande tjänar författarens syften.
Alla vetenskapliga texter måste läsas med baktanken om att det är någon som skriver; de är alltså inte enbart neutrala för att överföra fakta. För en naturvetenskaplig forskare känns ofta idén om ett personligt perspektiv lite obehaglig.
I debattinlägget läser jag in den här paradigmkonflikten. Hon är skolad i en positivistisk tradition och ser denna som den ”rätta” och så kommer hon till en lärarutbildning där hon möter beteendevetenskapen som oftast har ett annat sätt att förstå mänskligt agerande.
Personligen tror jag att ordet ”förstå” är en ingång till ett kvalitativt paradigm. Jag blev visserligen väldigt engagerad i ”kvantitativa metoder” under min forskarutbildning där jag lärde mig förstå vad som kan beforskas med kvantitativa data men jag lärde mig också att kvalitativa data kan ge en annan typ av förståelse och att ingen av de två ansatserna generellt är bättre än den andra. Det beror helt och hållet på vilka frågor man vill ha svar på.
Ingen ska förneka de fantastiska erövringar som gjorts med naturvetenskapliga metoder. Stora kvantitativa studier inom det pedagogiska området förtjänar givetvis sin plats och här finns förvisso sådana som varit av stor betydelse för det svenska skolväsendet. Detta bör man förstås få kännedom på lärarutbildningarna.
Men den praktiskt utövande pedagogen har kanske större nytta av att tolka och beskriva – kvalitativa ansatser – om man vill förstå kvaliteter d.v.s. hur något förstås eller upplevs. Jag menar således att det är värdefullt för de lärarstuderande att bli förtrogna med kvalitativa ansatser då dessa sannolikt blir direkt användbara i den pedagogiska verksamheten.
Utbildningsmetoder
Jag tror – och vet av egen efarenhet – att man sätter stor tilltro till diskussioner i lärarutbildningarna. Här är jag beredd att hålla med om kritiken; det är oftast inte fruktbart att sätta en grupp att diskutera något som gruppdeltagarna inte behärskar. I den bästa av världar borde lärarstudenterna undervisas mer direkt av sina lärare. Så var det också en gång i ”forntiden” när jag själv gick lärarutbildning. Vi undervisades av ”snälla tanter och farbröder” (vi var ju så unga) som talade om hur man gör när man undervisar. Sådan undervisning pågick under många timmar varje dag. Så här långt efteråt kan jag inte erinra mig några gruppdiskussioner även om sådana kanske förekom vid enstaka tillfällen.
Det förekommer nog en del ”försäljning” av undervisning på lärarutbildningar runt om i landet av typ: ”Kan du ta den kursen?”. Om man då som lärare har utrymme i sin tjänst, är det svårt att säga nej. För egen del tror jag säkert att jag kan ha talat om för studenterna vad jag främst jobbar med även om det inte direkt matchar kursens innehåll. Men självklart måste lärarna ”kunna mer” än studenterna och att utnämna studenterna till större undervisningsexperter än läraren inger inte direkt något förtroende. Så bör det inte gå till i en akademisk utbildning (eller någon annan heller för den delen)!
Låt mig så avsluta med vännen Vygotskij. Även i min verksamhet spelade Vygotskij en inte obetydlig roll. Till en stor del berodde detta på den forskningsmiljö där jag var verksam där den sociokulturella ansatsen bars upp av internationellt erkända forskare. Men Vygotskijs närvaro i andra lärarutbildningar kan ju helt enkelt bero på hans tes om att skolelever (och alla andra) kan lära sig mer med hjälp av de som kan mer än vad man kan på egen hand (zone of proximal development). Detta sammanfattar ju i några rader hela läraruppdraget: lärarens uppgift är att hjälpa eleven att lära. Sannolikt lär sig eleven mer om läraren undervisar. Ja, bättre än om alla lika okunniga sitter och diskuterar.
En liten enspaltig artikel i Lärarnas tidning #13, 2018 med titeln Var kritisk till de digitala vertkygen av E. Granath och J. Sveland fick igång mina associationer.
Personligen har jag alltid varit kritisk till teknikoptimisternas dröm om att den ditigitala tekniken skulle var en genväg till lärande. Emellertid tror jag att mitt främsta motstånd har varit riktat mot ”häftiga typer” som tror att de vet bättre än jag med min mångåriga erfarenhet.
Det är därför välgörande att det på senare tid har kommit avhandlingar och andra vetenskapliga studier som visar att lärandet inte blir ”bättre” eller lättare med surfplattor, spel och diverse appar. Tvärtom kan dessa rentav försvåra lärandet genom att de uppmuntar till andra statgeier än vad som krävs för verkligt lärande.
Med detta sagt vill jag hävda att jag personligen ser informationstekniken generellt som ett oumbärligt hjälpmedel i mitt eget lärande och informationsinhämtning inom olika områden. Jag har därför en hypotes – kanske inte i vetenskaplig bemärkelse – om att dagens skolelever skiljer sig från oss som är lite äldre och har gått i en annan skola. Jag ska försöka reda ut detta nedan.
Jag började skolan på 50-talet, en tid då det definitivt inte fanns IT så som man uppfattar den idag. Givetvis fanns det teknologier för information såsom böcker, radio, film m.m.
Jag fortsatte genom skolsystemet med realskola och gymnasium helt utan ”modern” IT och det var först i början av 1990-talet som jag träffade på epost på universitetet. Därefter blev internet gradvis till något alltmer allestädes närvarande så som vi känner det idag.
Jag har alltså växt upp och utbildat mig i en genuint textbaserad utbildningsmiljö. Detta innebär – tror jag – att jag och alla med liknande bakgrund har lärt oss att förhålla oss till texter, i timmar om så behövs!
När jag nu rör mig på ”nätet” är jag beredd att bete mig på samma sätt. Givetvis händer det att även jag ”surfar runt” och ödslar tid på Facebook som alla andra samt tittar på bilder och videor men jag fördjupar mig dessutom i långa texter; det kan vara ledare i dagstidningar, krönikor eller ”kulturartiklar” som tar emot och ofta kräver mödosam och helst ostörd läsning. Med min textbaserade utbildningsbakgrund vet jag att det är så man måste förhålla sig till texter. Sannolikt är det också därför jag ser eboken som en fantastisk innovation. Man kan ta del av innehållet utan att behöva släpa på tyngden eller bereda plats för en utläst bok som man (kanske) aldrig läser igen, för att inte tala om vikten vid resor. Ebokläsaren kan lagra tusentalet böcker beroende på minneskapacitet utan att det väger ett enda gram mer!
Man ska givetvis inte förneka att informationtekniken är ”multimodal” och på ett utmärkt sätt kan visa såväl video som audio. Att se en informationsvideo beledsagad av ljud är helt fantastiskt när man vill lära sig en speciell färdighet (rolla en kajak, byta skärm på en laptop, byta vevparti och justera växlar på cykeln, sticka eller vad man vill lära sig; ”you name it”)
Jag menar emellertid att sådan färdighetsträning skiljer sig radikalt från att förstå skeenden, politiska och existentiella problem. Skönlitteraturen, statliga utredningar, debattböcker, artiklar m.m. kräver text och långvarigt umgänge för att man ska förstå.
Jag tror därför att den som aldrig fostrats in i läsande av långa snåriga texter kommer att missynnas kapitalt av en skola som tror att IT är en snabbväg till lärande för elever som alltid har fått höra att ”det ska vara roligt att lära”. Visst säger jag: det är fantastiskt kul att lära men oftast kräver det uthållighet och medvetet arbete.
För den som är ”fostrad” att lära genom att läsa texter är informationstekniken ett ovärderligt redskap som skapar tillgång till ett hav av kunskapskällor och dessutom erbjuder möjlighet att söka, sortera och lagra på ett sätt som vi aldrig tidigare haft. Man kan säga att informtionstekniken ”befriar” texten från dess materiella tyngd och därmed sammanhängande problem.
För den som landat ”direkt” i informationstekniken och ständigt fått höra hur lätt och roligt det är att lära (och t.o.m. veta mer än läraren) blir informationtekniken faktiskt ett hinder för lärande eftersom det är alltför lätt att glida undan det som tar emot genom att snabbt klicka vidare till något som är ”roligare”.
Min skolbakgrund och dess relation till IT har jag beskrivit ovan. Min IT-bakgrund och hur jag ser på IT i undervisning och lärande finns beskriven i min e-bok Expansioner och kan läsas här av den som händelsevis intresserar sig för denna.
