Kategorier
hem informationsteknologi teknik

Elektronikens hokus pokus

Någon kanske erinrar sig den gamla Plans and Situated Actions (Suchman). Jag kom plötsligt att tänka på hennes intressanta argument idag när jag skulle tina bullar till förmiddagskaffet.

För ett tag sedan fick vi byta vår gamla mikrovågsugn som hade ett enkelt och fullt begripligt vred där man blixtsnabbt kunde ställa in önskad tjänst mot ett s.k. ”digitalt underverk” med en myriad av knappar. Sålunda måste man först konsultera en manual när man vill begagna ugnen.

Låt oss ta bullupptiningen som exempel: Först måste jag trycka på ”Quick Defrost” (kanske finns det ’slow’ om man letar). Då kommer siffran 1 upp på den s.k. ’displayen’ och man måste ha tagit reda på att det ska stå 5 när man vill tina ett fåtal bullar. Alltså måste jag göra ytterligare ett val med några andra knappar där man kan stega till siffran 5. Därefter måste jag välja ”Select/Clock” varvid 2:00 framträder på displayen. Slutligen måste jag trycka på ytterligare en knapp ”Start” varpå maskineriet går i ett antal sekunder (tror 25 sek) för att därefter stanna och uppfordrande pipa i väntan på åtgärd (avbryta eller fortsätta).

Vi har även några mycket äldre (rentav gamla) elektroniska obegripligheter i vårt kök, nämligen kyl och frys. Till dessas fördel ska dock framhållas att de har fungerat klanderfritt under många år. Med detta sagt finns även här en obegriplig elektronik istället för ett enkelt vred med vilket man skulle kunna ställa in önskad temperatur. Såväl kyl som frys har en rad gröna lysande prickar – kanske heter det dioder – och två knappar (eller antydan till knappar) under plast med vilka man kan manövrera varje skåp.

Det är emellertid fullständigt obegripligt – utan manual – hur man ska trycka på dessa knappar för att ställa in rätt temperatur. En person måste läsa manualen medan ytterligare en annan trycker under det att det uppstår ett förvirrande ljusspel på panelen. Efter ett antal misslyckade försök får man i bästa fall till en fungerande temperatur.

För att göra denna klagovisa kortare ska jag bespara läsaren den stress som vi erfar hemma om det skulle ha varit något kortare strömavbrott; då piper maskinerierna uppfordrande alltmedan de små lamporna löper amok. Då gäller det att gräva fram manualen. Jag väljer att bespara läsaren den vånda vi upplever vid avfrostning med återstart.

Undrar hur programmerarna tänkte? Kommer ni ihåg kopieringsmaskinen i Suchmans bok?

Kategorier
e-reader informationsteknologi skola utbildning

Informationsteknik i skolan – av tvivelaktigt värde

två händer på ett tangentbord

 

En liten enspaltig artikel i Lärarnas tidning  #13, 2018 med titeln Var kritisk till de digitala vertkygen av E. Granath och J. Sveland fick igång mina associationer.

Teknikoptimisternas blå dunster

Personligen har jag alltid varit kritisk till teknikoptimisternas dröm om att den ditigitala tekniken skulle var en genväg till lärande. Emellertid tror jag att mitt främsta motstånd har varit riktat mot ”häftiga typer” som tror att de vet bättre än jag med min mångåriga erfarenhet.

Det är därför välgörande att det på senare tid har kommit avhandlingar och andra vetenskapliga studier som visar att lärandet inte blir ”bättre” eller lättare med surfplattor, spel och diverse appar. Tvärtom kan dessa rentav  försvåra lärandet genom att de uppmuntar till andra statgeier än vad som krävs för verkligt lärande.

Med detta sagt vill jag hävda att jag personligen ser informationstekniken generellt som ett oumbärligt hjälpmedel i mitt eget lärande och informationsinhämtning inom olika områden. Jag har därför en hypotes – kanske inte i vetenskaplig bemärkelse – om att dagens skolelever skiljer sig från oss som är lite äldre och har gått i en annan skola. Jag ska försöka reda ut detta nedan.

Den gamla skolans folk

Jag började skolan på 50-talet, en tid då det definitivt inte fanns IT så som man uppfattar den idag. Givetvis fanns det teknologier för information såsom böcker, radio, film m.m.

Jag fortsatte genom skolsystemet med realskola och gymnasium helt utan ”modern” IT och det var först i början av 1990-talet som jag träffade på epost på universitetet. Därefter blev internet gradvis till något alltmer allestädes närvarande så som vi känner det idag.

Att förhålla sig till text

Jag har alltså växt upp och utbildat mig i en genuint textbaserad utbildningsmiljö. Detta innebär – tror jag – att jag och alla med liknande bakgrund har lärt oss att förhålla oss till texter, i timmar om så behövs!

När jag nu rör mig på ”nätet” är jag beredd att bete mig på samma sätt. Givetvis händer det att även jag ”surfar runt” och ödslar tid på Facebook som alla andra samt tittar på bilder och videor men jag fördjupar mig dessutom i långa texter; det kan vara ledare i dagstidningar, krönikor eller ”kulturartiklar” som tar emot och ofta kräver mödosam och helst ostörd läsning. Med min textbaserade utbildningsbakgrund vet jag att det är så man måste förhålla sig till texter. Sannolikt är det också därför jag ser eboken som en fantastisk innovation. Man kan ta del av innehållet utan att behöva släpa på tyngden eller bereda plats för en utläst bok som man (kanske) aldrig läser igen, för att inte tala om vikten vid resor. Ebokläsaren kan lagra tusentalet böcker beroende på minneskapacitet utan att det väger ett enda gram mer!

Informationsteknikens styrka

Man ska givetvis inte förneka att informationtekniken är ”multimodal” och på ett utmärkt sätt kan visa såväl video som audio. Att se en informationsvideo beledsagad av ljud är helt fantastiskt när man vill lära sig en speciell färdighet (rolla en kajak, byta skärm på en laptop, byta vevparti och justera växlar på cykeln, sticka eller vad man vill lära sig; ”you name it”)

Jag menar emellertid att sådan färdighetsträning skiljer sig radikalt från att förstå skeenden, politiska och existentiella problem. Skönlitteraturen, statliga utredningar, debattböcker, artiklar m.m. kräver text och långvarigt umgänge för att man ska förstå.

Jag tror därför att den som aldrig fostrats in i läsande av långa snåriga texter kommer att missynnas kapitalt av en skola som tror att IT är en snabbväg till lärande för elever som alltid har fått höra att ”det ska vara roligt att lära”. Visst säger jag: det är fantastiskt kul att lära men oftast kräver det uthållighet och medvetet arbete.

Min slutsats

För den som är ”fostrad” att lära genom att läsa texter är informationstekniken ett ovärderligt redskap som skapar tillgång till ett hav av kunskapskällor och dessutom erbjuder möjlighet att söka, sortera och lagra på ett sätt som vi aldrig tidigare haft. Man kan säga att informtionstekniken ”befriar” texten från dess materiella tyngd och därmed sammanhängande problem.

För den som landat ”direkt” i informationstekniken och ständigt fått höra hur lätt och roligt det är att lära (och t.o.m. veta mer än läraren) blir informationtekniken faktiskt ett hinder för lärande eftersom det är alltför lätt att glida undan det som tar emot genom att snabbt klicka vidare till något som är ”roligare”.

Min skolbakgrund och dess relation till IT har jag beskrivit ovan. Min IT-bakgrund och hur jag ser på IT i undervisning och lärande finns beskriven i min e-bok Expansioner och kan läsas här av den som händelsevis intresserar sig för denna.

Kategorier
informationsteknologi skola

Kasta ut datorer och mobiler!

Kasta ut datorer och mobiler!
En fransk matematikprofessor menar (www.e-pages.dk/svenskadagbladet/49578/article/710180/11/2/render/?token=f8b280e379b9ff01d07797291c814846) att man bör ge eleverna litteratur och filosofi istället för datorer i skolan. Jag antar att detta är en propå som kan få mången it-förespråkare att få andnöd av indignation (www.voister.se/artikel/2017/06/eleverna-drabbas-av-stolpskotten/).

Jag tycker personligen att det ligger en hel del klokskap bakom ett sådant förslag när jag betraktar min egen lärandehistoria – ”my learning trajectory”.
När det gäller litteratur, historia, filosofi, främmande språk samt de minimala kunskaper i matematik jag bibringats har dessa alla krävt såväl hårt eget arbete som gedigna lärarinsatser.

När det gäller it-kunskaper – där jag sannolikt är hyfsat bevandrad – har jag nästan aldrig fått någon undervisning utan det mesta har jag lärt av rent intresse och på egen hand.

Jag drar följande slutsatser av detta: 1) det som engagerar lär man lätt, 2) det är ganska lätt att lära sig ”knäppa” lite av intresse på dator, surfplatta eller mobil, 3) filosofi, litteratur och matematik bjuder mer motstånd och kräver därför en extern resurs (lärare, instruktör), 4) den korta skoltiden bör därför fokusera på sådana områden där lärande utan skickliga lärare i princip inte förkommer annat än i undantagsfall.

Datorkunskaper, programmering och annan IT-verksamhet kräver givetvis sina specialistkunskaper men utöver dessa krävs en generell förmåga till tänkande som inte nödvändigtvis bygger på specifik kännedom om IT-begrepp.

Jag tror faktiskt att den franske matematikprofessorn har rätt när han vill kasta ut datorerna och satsa på ”gamla” färdigheter istället.

Kategorier
informationsteknologi skola utbildning

Mobiler i skolan – förbjuda eller försvåra?

tidningstext om mobilförbud
Mobil i skolan

Jag läser än en gång om mobilerna i klassrummen (Lärarnas Tidning 3/18). Den här gången är den den franske utbildningsministern som vill förbjuda. I Sverige har vi ju också politiker som talar för förbud. Lustigt nog kommer de starkaste förbudsivrarna från de som eljest är starka förespråkare för ”valfrihet”.

Innan jag utvecklar mina tankar vidare nedan vill jag framhålla att det självklart vore mest önskvärt om man inte behövde fokusera mobilanvändandet överhuvudtaget; att alla klarade att koncentrera sig på lektionens innehåll och att man även skulle kunna klara att läsa ett viktigt meddelande utan att det vare sig stör pågående aktivitet eller egen koncentration.

Jag inser att detta inte är någon lätt fråga och jag har egentligen ingen konkret erarenhet av mobiler trots mina många år i ungdomsskolan även om jag – liksom alla lärare – har generell erfarenhet av att handskas med sådant som avleder elevers uppmärksamhet.

Den delade uppmärksamheten

Självklart är det svårt att låta bli mobilen; jag sitter själv och ”petar” när jag ser på tv. Under min tid som universitetslärare hävdade jag bestämt att man klarar att dela sin uppmärksamhet mellan föreläsaren och och datorn/mobilen. Jag tyckte t.o.m att det var lite ”läskigt” att föresläsa om inte deltagarna hade sin laptop uppfälld. Utan laptop måste jag ju vara oavbrutet intressant.

Min första erfarenhet av åhörare med datorer inträffade på IT-universitetet i Göteborg i början av millenniet. Här hade alla studenter tillgång till varsin laptop under studietiden. Följaktligen satt alla med datorn uppfälld när jag föreläste.

Min första lärartanke var: Tänk om de gör något annat än lyssnar på mig? Snart nog insåg jag att om de inte lyssnar ansvarar de ju själva för detta och riskerar att inte bli godkända. I ungdomsskolan råder andra villkor då det är läraren som får stå till svars – så är det faktiskt! – om eleverna inte klarar sig.

Jag anser nog att unversitetets studenter (och lärare) har förmåga att dela sin uppmärksamhet även om jag numera inte vill hävda detta utifrån rena hövlighetsskäl. ”Skolbarnet” däremot, som kanske redan från begynnelsen hade ringa intresse av lektionen, klarar med stor sannolikhet inte att dela sin uppmärksamhet på det sätt som universitetsstudenten kan. Därtill blir det sällan kännbara konsekvenser eftersom han/hon alltid ska ges möjligheter att bli godkänd.

Förbjud eller försvåra?

Förbud är ett tveeggat svärd: förbud måste testas! Att förbjuda mobiler i klassrummen skapar negativ stämning och oppositionslusta. Kraften fokuseras därför på hur man kan kringå förbuden och det var ju knappast där energin skulle läggas.

För några decennier sedan arbetade jag i ett projekt på en militäranläggning. När jag tänkte ringa hem, fungerade det inte. För de som jobbade där var det alldeles självklart att mobilnätverk inte fungerade inom vissa områden av säkerhetsskäl.

Jag föreställer mig att det skulle vara en ganska enkel sak att se till att varken mobilnätverk eller internet fungerade i de undervisningssalar där de här tjänsterna inte behövs. Detta skulle befria lärarna från alla repressiva uppdrag som inverkar menligt på deras roll som lärare.

Jag inser förstås att även detta i någon mening är repressivt men det skulle befria lärare från en ”polisiär” verksamhet med alla de negativa konsekvenser en sådan får.

Kategorier
informationsteknologi samhälle

Spegel, spegel på väggen där

spegel tar i slipsEn Katrine Marcal – som jag inte alls känner till – skriver i DN att Sociala medier lär oss att betrakta oss själva som kändisar. Detta är ju en intresseväckande rubrik som gjorde att i alla fall jag tyckte att det kunde vara värt att läsa vidare.

Marcal skriver att hon renoverade hemma och hade inga speglar framme på en hel månad. Vid ett tillfälle fick hon ”på stan” se sig själv i en spegel och förfärades av anblicken. (Lustigt nog hörde jag en besläktad kommentar kommentar från en bekant som berättade om hur man [jag vägrar att skriva ”en”!] kunde uppfatta sig själv i alla de speglar som brukar finnas i hissar.

Vi speglar oss

Idag är självklart med speglar hemma men så har det inte alltid varit. Speglar i hemmet har bara varit vanliga i drygt 100 år, skriver Marcal.

Innan spegeln kom hade utseendet underordnad roll för social status i samhället. Ett ”gott namn” var viktigare än att vara snygg.

Idag tittar vi i inte spegeln enbart för att se om vi är tillräckligt presentabla för att gå till jobbet utan även för att se om vi är ”Instagrambara”. En olämplig bild kanske kan kvadda en hel karriär och vårt sociala liv, tror många.

Så är det naturligtvis inte menar Marcal. Poängen (eller problematiken) är att sociala medier får oss att betraka oss själva som kändisar; vi ser våra liv som i bilder på en skärm. Hur kommer vi att te oss på bild?

Detta är ett nytt sätt att leva som kommersiella aktörer inte har varit sena att anamma. Friskolor (s.k. som jag brukar hävda) kan locka med utbildningar till ”influencer” eller ”youtuber”! Alltså folk med många följare som får betalt för att göra reklam för olika produkter. Ofta fantasisummor!

Ett avslöjande experiment

Ett reklamföretag som gjorde ett experiment med fejkade Instagramkonton avslöjade detta ganska brutalt: Påhittade konton med ”rätt sorts” människor i bild uppträdde som influencers d.v.s. de gjorde det som sådana gör; de ägnade sig åt konsumtion, träning och gick på en massa bruncher. Därefter köpte experimentledarna ett tusental följare och fejkade kommentarer för en billig penning (fullt möjligt alltså!). Mycket snart fick de fejkade kontona erbjudanden om att marknadsföra produkter mot betalning.

Några slutsatser man kan dra är att det går att bli ”influencer” utan att ha gått i ”friskola” eller ens vara en verklig person. Sociala medier har gjort saker som tidigare var en del av vardagen till något att visa upp och få bekräftat: Titta på min frukost! Se fostret i min mage! Beundra mina nya jeans (du kan köpa dem här)!

Går vi verkligen på allt?

För en gammal man som jag, verkar ju sånt här helt vansinnigt. Är folk så dumma, är min första tanke? Varför skulle jag vilja köpa något för att en ”influencer” har gjort detta? Men så är det tydligen; ”algoritmerna” talar om för mig att ”andra tittade på det här” eller ”andra köpte detta”. Jag inbillar mig att jag är opåverkad och bara blir mindre beredd att köpa när jag utsätts för sådana kommentarer.

Men innerst inne förstår jag att även den mest tjurskallige gubbe påverkas vare sig man vill eller inte.

Fotolänk: ”Speglar” (CC BY-SA 2.0) by Eldkvast

Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle teknik

Nätneutralitet

begränsningar och gräddfiler om nätneutralitet
Nätnutralitet

För ett tag sedan kom det till min kännedom att Federal Communications Commission (FCC) vill upphäva nätneutraliteten genom att dela in internet i olika zoner som privata aktörer ska råda över. Så som jag förstår det är det (hittills) något som berör USA och inte EU. Det var ett kortare inslag i tv-nyheterna men det har inte varit några katastrofrubriker på löpsedlarna.

Min bild av det hela är att det blir som med tv-utbudet d.v.s. att man betalar en ”internet service provider” (ISP) och får i första hand tillgång till de tjänster som denne tillhandahåller; vill man ha något annat blir det krångligare och sämre.

Nu är det ju i och för sig så att användarna redan betalar för att se ett visst utbud, HBO, Netflix, Viasat m.fl. Skillnaden är väl att i de här fallen har man valt detta själv och man kan ändå surfa på internet helt fritt.

Självbegränsning

Det är förstås svårt att överblicka vad en sådan begränsning av nätet skulle medföra eftersom vi redan har begränsat oss själva på ett avsevärt mer subtilt sätt när vi tillbringar ”oändligt” med tid helt frivilligt hos kommersiella aktörer som Facebook, Twitter, Instagram och många andra. Telia är redan på gång och gynnar Facebook om jag inte minns fel. I praktiken har vi kanske redan satt nätneutraliteten ur spel.

Men även om Facebook har kapat vår uppmärksamhet har vi trots allt vår frihet att låta bli och kan besöka andra webbplatser helt utan att vi begränsas av lägre hastighet eller speciellt utvalt innehåll.

Nätneutralitet handlar om att den som tillhandahåller tillgång till nätet inte lägger sig själva nättrafikens innehåll men vi vet ju redan nu att de s.k. ”algoritmerna” förser oss med visst innehåll snarare än ett annat genom att påverka sökresultat eller att visa en viss typ av ”anpassad” reklam.

Nätet och demokratin

På ett vidare plan blir ett kommersialiserat och uppdelat nät en demokratisk fråga. Redan nu är det ju så att man tenderar att hamna i åsiktsbubblor om man inte aktivt försöker bryta sig ur och vi tenderar att söka upp de som tycker som vi. Detta i sin tur gör oss starkare i vår uppfattning och skapar lätt polariserade och förenklade argument. Det är ju väl känt att det är lätt att hata och hota på nätet.

Ett neutralt nät erbjuder åtminstone en möjlighet för ökad demokrati genom att olika röster faktiskt KAN göra sig hörda. Jag tänker här på olika ”gräsrotsaktivister” som inte har något annat forum. Det är väl inget otänkbart scenario att ett kommersialiserat nät skulle kunna påverka eller rentav förhindra vad som får sägas i deras nät. Fenomenet finns ju på nationell nivå i en del länder som vill förhindra åsikter som man inte tycker om.

För de obemedlade och ”maktlösa” är internet sannolikt den enda kanal där det är möjligt att göra sig hörd. Ett kommersialiserat nät får kanske likheter med pressen som ju är ägs av stora kommersiella aktörer, vilket gör att vissa åsikter och politiska uppfattningar har större möjlighet än andra att göra sig hörda.

Följ utvecklingen

Avslutningsvis tänker jag att det egentligen är konstigt att starka kommersiella intressen har låtit nätet vara ifred så länge. Att låta informationen på internet strömma helt fritt som en otämjd flod måste sticka både kommersiella och politiska makthavare i ögonen.

Jag tror att vi måste följa den här utvecklingen noga och dra vårt strå till stacken om hoten kommer närmre.

Fotolänk: ”nätneutralitet” (CC BY 2.0) by Kalexanderson

Kategorier
informationsteknologi media samhälle

Trovärdigheten i medier avgörs bakvägen

twittrare med mobilRojin Pertow skriver om mediernas förtroendekris i ett inlägg som jag gärna vill reflektera vidare kring.

”Från höger till vänster föraktas och förtalas mediernas trovärdighet.”

Lite längre ner skriver Pertow: ”Åsikter och ställningstaganden [som] bekräftar den egna världsbilden /…/ är tryggare att läsa än motsägelsefulla fakta om den komplicerade framtiden.”

Förtroendet för medierna (tidningar, radio, tv) var högre förr, menar hon. Detta beror inte nödvändigtvis på att mediernas kvalitet har försämrats utan istället på att tillgången till så många sämre medier har ökat.

”Oetablerade bloggar och medieplattformar ploppar upp som svamp i höstskogen” och vinner klick från den uppkopplade massan. De etablerade medierna får allt svårare att hänga med.

Klickjakt

När åsiktsplattformarna går ihop med ett kommersiellt intresse av att bli mest klickad på, har vi ett ”katastrofrecept för framtiden”. Medierna jagar klick och konsumenterna jagar bekräftelse för sina åsikter.

Pertow menar att förtroendet för medierna numera går bakvägen. ”Från att ha haft nyhetsrapporteringen som lackmuspapper (min kommentar: riktmärke, indikator) för kvalitet” vänder sig läsarna numera till de traditionella medierna för att avgöra om mediet är trovärdig enligt de sociala medier man följer eller helt enkelt enligt den egna uppfattningen om hur man vill att något ska vara; enligt mig (min kommentar) som det numera allt oftare heter. Har det etablerade/traditionella mediet då en avvikande åsikt är risken stor att det beskylls för att dölja sanningen, ”mörka” eller helt enkelt klassas som ”PK”.

För det här tillståndet bär mediernas egen jakt på klick en del av skulden. Dessvärre är det nog så att vi själva bär den största skulden efersom vi söker bekräftelse hos dem vi sympatiserar med. En del är alltså mediernas eget fel men det mesta är vårt eget fel.

Fotnot: Att artikeln inleds med en stor bild av den amerikanske presidenten är möjligen en ren tillfällighet.

Fotolänk: ”Tvitter” (CC BY-NC 2.0) by TU/ Swedish Media Publishers’ Association

 

 

Kategorier
ekonomi informationsteknologi teknik

Drömmen om en hållbar mobil

Gammal svart bakelittelefon
Hållbar

Jag läser om svårigheterna att skapa mobiler som varar mer än några få år. Vi har nog blivit bättre på miljötänkande när det gällar varor i allmänhet men när det gäller mobiler går det långsamt och i många fall åt motsatt håll. Läs originalartikeln här.

Mobiltillverkarna själva gör det allt svårare att reparera och byta ut delar såsom batteri och skärmar.

EU mot lobbyn

EU-parlamentet har försök att införa krav på att mobiler ska kunna repareras och därmed få längre livslängd men här motarbetas man av de stora tillverkarnas lobbyorganisationer. Varje krav som går emot deras egna intressen röstas alltid ned. Här nämns särskilt Apple och Sony för att försvåra reparationer.

I en annan rapport (följ länken till originalartikeln) visar att det endast är 3 av 17 tillverkare som släpper manualer som gör det möjligt för oberoende reparatörer att reparera deras produkter. Hela 30 av 40 produkter har skärmar som är så designade att det är nästintill omöjligt att byta dessa.

Konsumentmakten?

Man kunde kanske tänka sig att den bland marknadstroende så omhuldade konsumentmakten till slut skulle få tillverkarna på knä. Men när det gäller mobiler har de mäktiga tillverkarna lyckats skapa en sådan ”hype” kring sina produkter att jag tror att många (vi alla?) bortser från de miljöproblem som mobiltillverkarna medverkar till.

Mobilen har för många blivit en sorts klenod (commodity) som åtnjuter något som nästan liknar ett kärlek; det påminner kanske lite om hur en del -främst män – ömt tvättar, vaxar och smeker sin bil.

Gubbarna hemma på landet när jag var barn var ju fullständigt övertygade om att japanska bilar var skräp; det skulle vara en Volvo, en SAAB eller möjligen en ”folka”. Lite så är det väl med mobilerna också. Jag kan mycket väl tänka mig följande uttalande:

”Jag kan inte tänka mig en annan mobil än min xxxxxxx!”

Jag är väl inte annorlunda själv, antar jag men där går rigiditeten i motsatt riktning genom att det finns en mobil som jag nog aldrig någonsin kommer att köpa. Såna är vi nog!

Miljötänket har det svårt är väl det minsta man kan säga när tillverkarna motarbetar och vi själva bländas av vårt begär.

Det finns emellertid ett försök i form av Fairphone att skapa en något mera ”fair” produkt. Men motvinden är svår. Man kan läsa lite mer om detta i originalartikeln.

Kategorier
fritid informationsteknologi kultur musik samhälle

Körsångare

Fotolänk nederst på sidan

Väldigt många i Sverige ägnar sig åt körsång. Själv började jag efter flera övertalningsförsök – osäker om min sångförmåga – för ganska många år sedan. Jag har aldrig ångrat detta och kanske kan de erfarenheter jag beskriver nedan få någon att våga ta steget in i en kör.
 
Först var det detta med kyrkokör som jag funderade över; är det nåt för mig, tänkte jag? Jag går ju sällan i kyrkan? Jag återkommer till detta med kyrkan men först lite om min körsång. Att sjunga bland andra kanske inte är så farligt; det finns ju alltid de som kan bättre som man kan ”ta rygg på”, på idrottsspråk. Kyrkokören visade sig vara ett utmärkt sammanhang för mig som var osäker på min sångförmåga. Här var man välkommen och man behövde inte vara bäst. Jag togs emot ”med öppen famn” och jag är förvissad om att samma gäller för alla som vill vara med.
 
Men om man ville öva lite på sångerna hemma, utan instrument? Lite noter kunde jag innan men inte alls så mycket att jag kunde ”höra” melodierna. Lösningen för mig blev att spela in på en liten bandspelare; numera är det ju så mycket enklare då varenda mobiltelefon kan spela in ljud (och bild om man skulle behöva det) med utmärkt kvalitet. Att lära sig genom att lyssna och följa med i noterna samtidigt fungerade alldeles utmärkt för mig.
 
Efterhand inser man emellertid att noter är ett ganska smart sätt att representera musik och nu blev datorn ett oumbärligt hjälpmedel. Med ett nedladdat gratisprogram kunde jag skriva in noter som datorn sedan spelade upp. Fördelen med detta är att man kan träna tills ”det sitter” (om man har den ambitionen). Datorn spelar dessutom alltid rätt även om den har lite begränsade känslouttryck.
 
Jag brukar skriva in alla stämmorna i ett körstycke (det tar lite tid i början men det är bra att ”umgås” med noterna) och därefter låter jag datorn spela dessa. Vanligtvis övar jag min egen stämma först och sen sjunger jag ihop med de andra stämmorna. Om man vågar, kan man pröva att spela in sig själv med mobilen, när man sjunger. Det är oftast en nedslående upplevelse att höra sig själv men man märker vad man borde försöka rätta till. Det är förstås inte nödvändigt hålla på så här och många lär sig säkert riktigt bra under de vanliga övningarna. Jag har hållit på med datorn både för att jag tycker att jag har behövt det och för att jag tycker att det är roligt.  
 
Det finns också flera sajter på nätet med inspelad körmusik. En sådan är http://www.scorx.org där professionella sångare har sjungit in körstämmor som man kan öva så som jag beskrivit ovan. Här finns hundratals körstycken som man kan få tillgång om man är med i en distanskurs (som inte kräver något annat än deltagande i en kör men som erbjuder mycket). Ett annat exempel är http://www.cyberbass.com/
 
Låt mig så avslutningsvis återvända till detta med ”kyrka” och ”kyrkomusik”, något som kanske verkar lite främmande för den som vanligtvis inte har någon relation till kyrkan.  
 
Man behöver inte kvalificera sig för en kyrkokör genom religiositet; huruvida man tror på kyrkans budskap eller ej är en privatsak som ingen kommer att lägga sig i. Däremot menar jag att vi i kören – efter vår förmåga – har en skyldighet att bidra till en musikalisk upplevelse för de människor, som av olika anledningar, sökt sig till kyrkan vid ett visst tillfälle. Denna ambition tror jag alla i kören delar.
 
Jag vågar nog också påstå att de flesta människor – även de som inte betraktar sig som religiösa – har en relation till kända sånger som En vänlig grönskas rika dräkt, Advent, O helga natt (Adams julsång), Den blomstertid nu kommer, Härlig är jorden, Koppången och många andra välkända sånger. Jag antar också att många har njutit av att höra Elvis Presley sjunga, exempelvis How Great Thou Art (O store Gud).  
 
Välbekanta kompositörer allt från Vivaldi och Bach till nutida musikanter som den oförliknelige Benny Andersson, Orsa spelmän eller våra västsvenska musikskapare Alf Hambe och Hans Kennemark har skrivit musik som ofta uppförs i våra kyrkor. Jodå, tänker kanske en del, musiken går nog an men jag har inte vare sig tid eller lust att sitta där i kyrkan när jag är ledig.  
 
Vår kyrkokör brukar medverka i kyrkan vid kyrkliga högtider; här är kanske den årliga julkonserten med alla våra körer den mest kända. Förra året hade vi också ett riktigt spännande projekt då vi amatörer i pastoratets körer ”spände oss” på Vivaldis Gloria. Ganska mycket jobb, men oj så roligt att känna att vi tillsammans klarade detta. Utöver högtider och särskilda projekt deltar vi i allmänhet vid ytterligare några gudstjänster. Inte påfallande mycket kyrkobesök, om man nu har något emot detta.  
 
Vi är ju heller inte livegena så att vi måste delta vid varje tillfälle. I vår familj uteblev vi från kören vid kyrkans allra största högtid, påsken, under massor av år då barnen hade påsklov och vi valde att åka på fjällsemester istället. Man har sin frihet att delta, men varje vecka ser vi fram emot vår körövning tillsammans med vår fantastiska körledare och våra körkompisar; körövningen är både social samvaro och sångarglädje. Man lär må bra av att sjunga i kör, också.  
 
 Fotolänk: ”Choir” (CC BY-NC-ND 2.0) by La Shola y EL Gringo?

Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle språk

Skrivbordskrigare

Skrivbordskrigare (länk nedan)

En inledare med titeln Det fria ordet är inte fritt ( FT 22  februari, Rojin Pertow) väcker funderingar. Hon menar att många människor begränsas av hat och hot från s.k. nättroll eller ”skrivbordskrigare” som de heter i Tamas’ bok Det svenska hatet.  

Idag översvämmas offentliga- såväl som privatpersoner av hat och hot vilket i förlängningen begränsar yttrandefriheten då vi känner oss förpliktade att inte enbart ta hänsyn till oss själva utan även till närstående.

Men vad händer med det offentliga samtalet om människor inte vågar disktutera vissa ämnen utan att bli hotade, ibland till livet? Näthatarna själva är ofta snara att hävda att de är utsatta för censur av de s.k ”politiskt korrekta”. Lite paradoxalt känns det väl att argumentera för det fria ordet i sådana  fall. Kanske är det för att travestera Grisfarmen: alla ord är fria men en del ord är mer fria.

En del kan kanske rycka på axlarna och bortse från hat och hot. Men i  förlängningen är det både olyckligt och farligt om nättrollen lyckas tysta det offentliga samtalet. Hur ska vi hitta nya lösningar eller gå vidare om vi inte vågar diskutera öppet? Ett tyst samhälle är knappast ett demokratiskt samhälle.

Under tiden som jag skriver detta tänker jag på hur främmande det känns att man skulle hota någon för en åsikt. Jag kan säkert vara både dogmatisk och insnöad och verkligen reta mig på sånt som andra gör (ungefär som En man som heter Ove) och jag kan säkert gå i skriftlig polemik med den vars idéer jag inte sympatiserar med, men att därifrån ta steget till att angripa själva personen för de torgförda åsikterna, och sen ta det vidare steget att hota meningsmotståndaren, kanske till liv och lem. Det vore väl att underkänna sina egna åsikter om de nu måste backas upp av den typen av argument. Ett mentalt haveri, helt enkelt!

Fotolänk: ”The Keyboard Warrior” (CC BY-NC 2.0) by id-iom