Jag sammanställt en bok av de blogginlägg som jag taggat med ”skola”, ”utbildning” och några ytterligare skolrelaterade taggar. Jag kallar boken Skolboken. Här tänkte jag publicera bokens sista avdelning som jag kallat EPILOG.
När jag ser tillbaka på avsnitten i den här boken, känns det onekligen lite negativt och jag får associationer till en bok jag nyligen läst, En man som heter Ove av Fredrik Backman. Ove är en person som vill att det skall vara ordning i tillvaron; regler är till för att följas, tycker Ove. Andra människor är oftast idioter tills de har bevisat motsatsen; värst är maktens män med vita skjortor. De vita skjortorna sitter någonstans bakom en dator och bestämmer och de kan inte bemötas med det som Ove är bra på d.v.s att lösa vardagsproblem. Kanske är skolans lärare i en liknande situation?
I boken har jag varit inne på att det nationella regelverk, som tidigare reglerade det mesta i skolvärlden, var ett skydd för oss som jobbade i verksamheten. Man skulle kunna göra en analogi med fotboll. Spelarna i laget vet vilket regelverk de har att förhålla sig till. Men alla som har sett en match vet ju att det trots – eller kanske snarare tack vare – regelverket finns stort utrymme för spelglädje, kreativitet och fyndiga lösningar i spelet. Ett generellt regelverk medger alltså både möjligheter och friheter. Ingen regel på nationell nivå kan föreskriva exakt vad som skall ske i det enskilda klassrummet. På så vis kan en reglerad verksamhet paradoxalt nog innebära större frihet än en avreglerad där man man riskerar att hamna i händerna på personer vars motiv och kompetens man många gånger har skäl att ifrågasätta. Idag är regelverket osäkert – kanske obegripligt – för de som befinner sig ute på spelplanen och jag får lustigt nog associationer till min värnpliktstid där obegripliga och oönskade order kunde dimpa ner som en blixt från en klar himmel. Detta fick naturligtvis till följd att man gjorde det man var nödd och tvungen till men utan annan ambition än att slippa obehagliga konsekvenser.Om skolan fungerar som analogierna ovan, har man nog kastat ut barnet med badvattnet och kanske skulle man kunna söka åtminstone en del av förklaringen till sjunkande resultat här.
Jag började mitt första lärarjobb våren 1970 med en egen klass, en åk 6. Som ung lärare tog jag mig an jobbet med entusiasm och intresse. Det var säkert ingen högtstående pedagogik inledningsvis, men jobbet gav utrymme för många olika aktiviteter både i och utanför klassrummet. Så som jag minns det första jobbet nu nästan ett halvsekel senare var det ett fritt och intressant jobb och så var det under ett tjugotal år. När skolan kommunaliserades skulle den bli mer flexibel så att man utnyttjade lärarnas professionalitet på bästa sätt, sa man. Själv var jag oerhört misstänksam mot att undervisningstid skulle bli något man förhandlade om eftersom den var mitt skydd mot förändringar som man inte kunde överblicka. Här känner jag mig precis som Ove, som jag introducerade inledningsvis, och hans trygghet med regler. Jag tror att det är den här utvecklingen av skolan, som har lett till att den här boken har fått en negativ slagsida. Det är beklagligt att det har blivit så eftersom jobbet som lärare har så många positiva värden som jag tycker har gått förlorade numera.
*
Jag vill emellertid sluta den här boken i positiv anda och därför skall jag avslutningsvis beskriva hur jag har behållit mitt intresse för pedagogik i allmänhet och undervisning i synnerhet alltfrån mina första lärarår fram till den formella pensioneringen. Min e-bok Expansioner handlar om min egen pedagogiska utveckling med speciell inriktning på informationstekniken. Man skulle kunna säga att medan skolan som system krymptes allt mer kände jag själv ett behov att växa. Konsekvensen av detta blev att jag lämnade skolan och sökte mig vidare till universitetet och den pedagogiska forskningen.
Med en akademisk examen och en pedagogisk påbyggnad utöver min lärarexamen blev det aktuellt för mig att arbeta med lärarutbildning. Det var nu min tur att uppträda som ”snäll farbror” som talade om för lärarstudenterna hur de skulle göra när de skulle undervisa om olika innehåll; metodik kallades det. Med stort intresse gick jag in för att visa de blivande lärarna hur man kunde göra när man undervisade om olika innehåll. Dessvärre, kan man kanske säga, blev metodiken utmanövrerad ur högskoleutbildningen när utbildning på vetenskaplig grund med åtföljande egen reflektion ställdes i motsats till en undervisning där ”gamla lärare traderade sina konserverande tips” till de blivande lärarna.
För egen del kom jag in på forskarutbildning i pedagogik samtidigt som jag hade tjänst vid institutionen. Detta innebar att jag kunde ”utnyttja” systemet och gå forskarutbildningens obligatoriska kurser på tider då jag inte hade undervisning. Idag skall man helst klara av en forskarutbildning på fyra år men i mitt fall – med heltidsjobb vid sidan av – tog det betydligt längre tid innan jag kunde avlägga min doktorsexamen. Det var väl i senaste laget för en akademisk forskarkarriär men forskarutbildningen var, som jag ser det, oerhört viktig för min pedagogiska utveckling och mitt fortsatta arbete. Som universitetslektor fick jag – mätt med folkskollärarens måttstock – fantastiska friheter att utvecklas. Jag fick tid att delta i den pedagogiska debatten och själv utveckla kurser inom mitt intresseområde, nätbaserat lärande. Paradoxalt nog känns det som om jag återfick en del av de friheter att engagera mig (fast med råge) som jag hade i början av min lärarkarriär.
På universitetet gör man vad man har kommit överens om och ingen lägger sig i (inte än i alla fall) om jag sitter på mitt tjänsterum eller ligger hemma i sängen och följer med i det som händer inom mitt område – ständigt tillgänglig via mobil eller dator – när jag inte har undervisning. Här tror jag att skolan har en del att hämta.”