”Se vi gå upp till Jerusalem…” Av någon anledning återkom denna versrad gång på gång i mitt medvetande när jag cyklade motionsloppet Viaredssjön runt i hällande regn under söndagen. Dessvärre var nog varken mina tankar eller de fraser som jag då och då väste fram förenliga med den gamla psalmen.
Vad som föranledde associationen var att det bar ständigt uppför under 105 km. Egentligen är det ganska fascinerande att en bana där man startar och slutar på samma plats kan ha motlut hela tiden, åtminstone kändes det så.
Min kära hustru som kört Viaredssjön runt flera gånger och återkommande kör Tjejvättern med start och mål i Motala menar att de här två banorna inte på något sätt är jämförbara även om de formellt är lika långa. Att köra på östgötaslätten med en klättring upp på Omberg är inte tillnärmelsevis lika jobbigt som att köra i den kuperade Boråsterrängen har jag förstått.
Motionsloppet ingår i den s.k. Boråsklassikern där det också skall vandras 21 km, simmas 1000 m i öppet vatten, springas ett stadslopp på 10 km, åkas skidor 30 km och, som nyss nämnts, cyklas 105 km. Man skall klara fyra av dessa aktiviteter i följd under en viss tidsperiod. Det torde framgå att cykling 105 km är ett kraftprov som sticker ut i förhållande till de övriga.
Eftersom söndagens lopp var det första (och sista?) för mitt vidkommande, blev jag ganska konfunderad vid starten då det verkade som om startfältet i första hand bestod av deltagare som såg ut att vara, eller i varje fall försökte se ut som, elitcyklister. Det verkade vara en övervikt av yngre män med ben som cyklisterna på tv, i vissa fall blanka och drypande av liniment. Även åtskilliga av de kvinnliga deltagarna hade liknande särdrag. Cyklarna deras var fjäderlätta vidunder, oftast med smala däck, skrivbromsar och pedaler med spurtklossar. Och där stod vi, hustrun och jag, båda i pensionsåldern, med våra gamla järncyklar, hustruns har visserligen en imponerande rad klistermärken från Tjejvättern men jag har sonens gamla mountainbike från sent 80-tal. En obehaglig känsla av att vi inte tillhöra rätt målgrupp för det här loppet gjorde sig påmind.
Omsider dök det emellertid upp ytterligare några motionärer innan vi kom iväg. De adrenalinstinna hannar och honor som redan trängdes vid startandet i sina tävlingsdräkter behövde vi ju strängt taget inte bry oss om; de hade ju en helt annan agenda än vi.
Emellertid är det svårt att inte ryckas med när man väl kommer iväg och även en gammal man kan gripas av fartblindhet när såväl unga tjejer som kvinnor i mer mogen ålder drar upp farten. Man hänger på och alla vet ju att det är ganska bekvämt att ”ligga på rulle” när man cyklar.
Sålunda lyckades jag haka på en kraftfull kvinna – sannolikt i övre medelåldern – som tog backen upp till Viareds industriområde med en imponerande (i varje fall för mig) kraft. Hon bokstavligen drog mig uppför de första motluten och väl uppe var det bara att ”åka” bakom. Dessvärre tappade jag positionen bakom henne i en uppförsbacke där jag strulade med växlarna och sen var det förstås kört för min del. Att cykla ensam i vind och hällande regn är ingen direkt höjdare och nu bedarrade farten betänkligt samtidigt som andra kom bakifrån och svischade förbi.
Det är långt mellan kontrollerna på den här banan, inte alls som vid den betydligt mer avspända Linnémarschen där man sannolikt kan äta i sig mer kalorier än vad man förbrukar. Vid första kontrollen väntade saft, vatten, vetebröd och bananer. Visserligen kunde man äta så mycket man orkade här också men jag är osäker om ifall det söta och kletiga vetebrödet är den bästa näringen. Jag hade i alla fall hellre satt tänderna i en ostmacka.
Varmt kaffe är förstås något man ser fram emot, framförallt för den extra energi det ger. Den här gången fick vi vänta tills vi nått fram till Töllsjö innan kaffet serverades. Då var det efterlängtat. I övrigt bjöds samma spis som vid den första kontrollen i Hyssna.
Som tur var serverades också kaffe i Bredared för innan man kom dit hade man tillryggalagt sådana partier av banan som inte kan betecknas med annat uttryck än ”nidingsdåd”. Från Töllsjö till Hedared går banan genom ett skogsparti, mycket vackert, och man är tacksam för att skogen tar vinden, men det är banans topografi som utgör själva nidingsdådet. Varför i hela friden lägga en bana för motionärer med sådana motlut att man nästan inte kan cykla upp med den lättaste växeln på en mountainbike? Det var samma elände på nästa etapp från Hedared och genom skogen till Bredared, vackert men alltjämt en topografi mer lämpad för bergsgetter eller alpinister än för vanliga motionärer.
Jag ifrågasätter starkt det lämpliga i att lägga en sådan bana om man vill locka motionärer och yvas över antalet deltagare. Banan är säkert både utslagsgivande och mycket lämpad för den som faktiskt vill visa vem som kan köra fortast (även om det inte tas tid officiellt) men för den genomsnittlige motionären vore det nog klokare att satsa kraften på de fyra övriga delmomenten av Boråsklassikern. Enligt hörsägen är det betydligt enklare att frysa en halvtimme 15-gradigt vatten i Öresjö, förutsatt att man är rimligt simkunnig, än kämpa i 5-6 timmar i den här terrängen.
Omsider kom vi faktiskt upp till Jerusa… jag menar Bredared och eftersom jag cyklat vägen många gånger och är bekant med omgivningarna trodde jag mig veta att det nu var utför hela vägen till målet i Sandared. Men ack vad jag bedrog mig! Aldrig förr har jag märkt att det faktiskt är motlut ända upp till en punkt där man ser vida omkring innan det börjar gå nerför mot Sandhult. Dessvärre möttes man den här dagen av en kraftig motvind, när den efterlängtade utförslöpan började och därför blev det inte vare sig fart eller vila. Dessbättre hade regnet upphört och solen lyste faktiskt riktigt vänligt och torkade upp de genomblöta kläderna.
Efter vägundergången i Sandhult rullade det i alla fall av sig själv nerför och här blir jag omåkt av en kvinnlig cyklist (jag hade givetvis blivit frånåkt av flera andra under resans gång). Eftersom jag vet att det obehagligt smyguppför efter fotbollsplanen bestämde jag mig för att hon skulle bli min dragare fram till målet. Jag kröp därför ner så nära hennes bakhjul jag vågade och imponerades av den kraft hon utvecklade i den försmädliga motvinden medan jag lite skamset satt och ”åkte” bakom. Ett par tre tramptag….vila … tramptag vila o.s.v. På den sista tampen drog vi förbi flera andra trötta cyklister d.v.s. jag drog inte jag bara åkte bakom hennes kraftfulla tramptag på hög växel.
Vi sprängde (!) mållinjen under hög fart och jag uttryckte spontant ett tack för hjälpen. Väl i mål sken förstås solen som om det varit världens nöjesåkning; vi fick medalj, gratulerades av funktionärer och bjöds på mat men trots detta ville inte känslan av ”aldrig mer” riktigt försvinna.
Nu låter detta som en redogörelse från en riktig kverulant men arrangörer och frivilliga skall förstås ha beröm för väl fungerade kontroller och trevligt och hjälpsamt uppträdande mot oss deltagare i busvädret. Men jag funderar fortfarande på om detta är rätt bana om man vill locka motionärer att cykla för klassikern. Terrängen kan man förstås inte göra så mycket åt men nog borde det finnas vägar som inte leder rakt upp i stratosfären.
Nu kan man kanske avfärda alla sådana här funderingar med att säga att gamla gubbar borde göra något annat än att cykla över 100 km men jag är hyfsat tränad även om jag inte är någon cyklist. Jag har sprungit nästan alla Göteborgsvarv sedan sekelskiftet. Jag har också åkt några Vasalopp även om det var under senare delen av 80-talet. Jag kan nog säga att både Göteborgsvarven och Vasaloppen har varit enklare att genomföra än de här cykelloppet.
Jag tog mig dock i mål i hyfsat gott skick. Min GPS-app i mobilen angav att jag kört på 4 timmar och 56 minuter (antagligen har den gjort paus när jag stannat vid kontrollerna men strax över 5 timmar får jag väl vara nöjd med under rådande förhållanden: miserabelt väder, ansenlig ålder och en cykel av järn.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License