Jag har tidigare skrivit om att tänka tvärtom för att se nya möjligheter. Den här fredagen inspirerades jag av en liten krönika med titeln Det här med pengar av en Annika Lykta (LFT 27 april, 2016)
Först ögnar jag lite förstrött och tänker att det är något argument mot det kontantlösa samhället, som jag ju är positiv till. Men så ser jag att hon skriver om fred, rättvisa, klimat och fattigdom och då måste jag läsa lite noggrannare.
Att utrota fattigdom är ett av FN:s mål men hur skulle det bli om vi vände på tänkandet och satte målet till att utrota rikedom? Det är framförallt de väldigt rika som påverkar vårt klimat och vår jord. Tänk om vi skulle se rikedom som ett problem och inte som något eftersträvansvärt?
På det individuella planet vill vi ju gärna ha löneförhöjningar; ju mer lön vi får desto mer uppskattade känner vi oss. Om vi också uträttar mer värdefullt arbete, är en annan fråga som vi inte ställer oss lika självklart. Så har jag naturligtvis alltid reagerat själv också. Men om man nu har så att man klarar sig – kanske rätt bra – då skulle man eventuellt kunna jobba lite mindre, så att någon annan som verkligen behöver inkomsten också kunde få ett jobb?
I krönikan presenteras några uppgifter om inkomster. Dessa har jag inte kontrollerat men de verkar inte orimliga. Idag har man högst löner i bank- och finanssektorn; det är säkert insprirerande jobb. Snittlönen ligger på 126500 kr/mån. Hushållsnära tjänster; säkert inte lika insprierande ligger på 19000 kr/mån. Genomsnittet för hela arbetsmarknanden ligger på 31400kr /mån. Jag tror nog att i princip alla skulle kunna leva på snittlönen – 31400 kr – utan påtagliga umbäranden (pensionärer brukar klara sig på betydligt mindre som jämförelse).
Skribenten funderar över om det är höginkomsttagarna som är ett problem för de som inte kommer upp till medellön. Vanligtvis går ju resonemanget att man får lön efter förtjänst och att om man tjänar mer så har man förtjänat detta och i detta tänkande ligger väl också – även om det inte sägs rakt ut – att den som tjänar lite också förtjänar detta. Men man kan väl ställa sig frågan om någon egentligen uträttar ett arbete som är värt 126000 kr/mån eller mycket mer, som många har? Omvänt kan man naturligtvis fråga sig om undersköterskor och andra lågavlönade uträttar ett så mycket mindre viktigt arbete att den stora skillnaden motiveras.
Om de jätterika förbrukade mindre skulle antagligen fler få det bättre och vi skulle minska påfrestningen på jordens resurser. Ju mer man tjänar desto mer konsumeras man och påverkar på natur och miljö blir större. Att fler skulle få det bättre om fler tjänade mindre är ju något som brukar ifrågasättas av de som tror att välståndet faktiskt sipprar ner från de högavlönade och att det måste vara så.
Alla försök till förändring skulle givetvis mötas av ett samfällt anskri fån den borgerliga pressen: ”Socialism, kommunism, diktatur!”
Men nog ligger det en kittlande tanke bakom Annika Lyktas tankevända.
Fotolänk: ”80% of world wealth controlled by just 2” (CC BY-NC 2.0) by duncan