Tågresan till arbetet är nog den mest effektiva arbetstiden på dagen. Att sätta sig på tåget där det vanligtvis är gott om plats, lägga upp sina saker på platsen bredvid och fälla upp den lilla datorn i knät innebär en tid för arbete med en tydlig deadline. På mitt morgontåg är det dessutom sällsynt att någon sitter och gastar i mobiltelefon. En viss orientering om var grupper av skolungdomar eller sällskap av vuxna på väg till någon gemensam aktivitet sitter är dock att rekommendera. Om det inte är möjligt att undvika dessa ”faror”, kan man alltid rädda sig med den egna telefonens headset som man resolut trycker in i öronen, i enklare fall utan att ansluta kontakten i andra änden, i svårare fall genom att anlägga moteld med egen musik.
Att räkna restiden som effektiv arbetstid kräver också att man är vaksam så att man inte råkar på någon bekant. Nu kan ju detta låta förskräckligt asocialt, men om man reser bortåt två timmar dagligen, har man helt enkelt inte råd att bara sitta och ”skräpa” på tåget. Bättre då att utnyttja tiden och få lite arbete gjort.
Med dagens teknik har du nästan lika bra kontakt med omvärlden på ett tåg som om du satt på ditt arbetsrum; du kan svara på inkommande mail, skicka textmeddelanden och i värsta fall ta emot ett telefonsamtal.
Att göra något vettigt av restiden innebär också att själva tiden det tar att resa blir mindre viktig än själva bekvämligheten. I mitt fall blir argumentet kort restid vid dagliga arbetsresor inte påfallande relevant. Jag kan tvärtom störa mig på att tiden gick för fort när jag håller på att avsluta något på min dator.
Att sitta och trängas på en buss som rusar fram i över 100km/h på en motorväg förefaller vara ett avsevärt mindre lockande alternativ om man vill utnyttja tiden till något konstruktivt. Nu är jag förstås medveten om att inte alla har den typen av arbete som lämpar sig att utföra under en resa men det är ju mina arbetsresor jag uttalar mig om här och inte alla andras.
Ett absolut krav är dock att tåget avgår som utlovat enligt tabellen på morgonen och att det kommer fram i rimlig tid så att eventuellt inbokade möten kan ske utan problem. Numera fungerar det riktigt bra efter det att trafikbeställaren gjort sig av med en vidlyftig entrepenör och återgått till det mera pålitliga SJ. ”Så går det!” tänkte jag när man var tvungen att återgå. Kanske begrep man detta men tvingades av ”lagen om offentlig upphandling” att välja ett till synes ekonomiskt fördelaktigare alternativ.
När man närmar sig destinationen och ser alla de stackare som sitter stilla i bilköer in mot centrum, känns det nästan som om man har begripit något som de köande inte har begripit. Varför i hela världen sitter man i dessa bilköer varje dag? Om det är frivilligt är det förstås obegripligt!
Det är säkert så att några faktiskt har behov av att köra bil till sin destination men jag är nästan övertygad om att inte alla dessa köande och avgasosande bilar är nödvändiga. Jag tror helt enkelt att det finns en sorts kärleksförhållande till bilen hos många människor som medför att man helt enkelt vägrar inse nackdelarna.
Kanske är det därför som de trängselskatter, som flera större städer har infört eller planerar att införa, väcker sådana engagerade debatter. Trängselskattter är sannolikt helt nödvändiga för att få grepp om den allt värre ”trafikinfarkten”. Det är hemskt att behöva säga detta, men jag har sedan länge förlorat tron på att information och frivilliga förändringar i trafikbeteendet är möjliga. Ingen håller t.ex hastighetsbegränsningar om det faktiskt går att köra fortare, ingen minskar sitt bilkörande så länge det går att köra bil. Stigande bränslepriser och en allt mer förorenad miljö är liksom inte tillräckliga argument.
Under tiden som jag skrivit detta börjar jag närma mig min destination och detta betyder deadline för mitt skrivande (som kanske inte vara arbete i egentlig mening). Jag slutar här så att jag hinner packa ner min dator.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License