När jag såg två personer åka skridskor på sjön hemmavid på torsdagseftermiddagen visste jag att det inte fanns något tvivel om vad jag måste göra på fredag efter jobbet. Sol och vind hade polerat bort snön så att isen låg bar och glänsande. Hade vi tur, hustrun och jag, kunde vädret hålla i sig hela helgen och då kunde vi kanske åka även under lördag och söndag.
Det frös till på kvällen och den snö som smält under dagen bildade en ganska förrädisk isskorpa på vägen när vi vände hemåt. En mötande kvinna med hund såg sig föranledd att fälla en kommentar om isen och vintern. ”Ja, nu hoppas vi att den här isen går bort och att det blir vår”, sa hon.
Vanligtvis väntar sig människor att man skall förena sig med dem i ett utdraget lamenterande över den vinter som aldrig vill ta slut ”så att det kan bli vår någon gång”. Min kommentar kom antagligen som en fullständig överraskning, då jag sa att, nu ville jag pröva att åka skridskor först, när det äntligen hade fryst på så att isen såg jättefin ut. Hon tittade lite underligt på mig, uttryckte några obestämbara meningar och gick sedan vidare med med sin hund. Hon undrade säkert vad det var för en knäppskalle hon mött på vägen.
Nästa effermiddag utrustade hustrun och jag oss med skridskor, stavar, ryggsäck, livlina, isdubbar och hjälmar på (min hjälm hade dessutom en kamera på toppen). Sålunda utrustade passerade vi genom samhället där människor var sysselsatta med olika vårsysslor. De städade ur sina bilar, plockade i sina trädgårdar och sopade gångar från sand. Antagligen utgjorde vi en ganska bisarr syn där vi gick med vår vinterutrustning.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=pJ2M4sEIsGo]
Väl nere på isen tryckte jag igång hjälmkameran och vi satte på oss skridskorna och drog iväg rakt emot eftermiddagssolen. Vi njöt i fulla drag även om isen var lite ojämn. Efteråt visade våra gps:er att vi tillryggalagt väl över en mil när vi åkt kors och tvärs och letat efter speciellt blank is eller sökt efter intressanta motiv att fotografera.
Lägg till det jag nyss berättat, att även lördagen och söndagen kunde ägnas åt skridskoåkning. Frågan är om vi det inte måste bli en tur på måndag också om vädret håller sig.
Jodå, måndagen bjöd på än bättre väder för nu hade det upphört att blåsa. Kl fem på måndagskvällen var det åter dags men den här gången fick jag ge mig ut ensam. Nu hade också den mystiska spricka som av hittills outgrundlig anledning återkommer varje år återkommit. Turligt nog syntes den på långt håll med solen i ryggen.
Annat var det en gång för flera år sedan då hela familjen var ute och åkte på eftermiddagen med solen rakt i siktfältet. Hustrun, som åkte en bit framför far och barn som väl höll på med klubba och boll, blev plötsligt bara en hjälm ovanför vattenytan. Sonen uppfattade händelsen först och ropade: ”Hon ramlade i!” Det hela var ganska ofattbart för vi hade ganska nyligen åkt förbi samma ställe åt andra hållet och då såg vi nga tecken på öppet vatten. Lyckligtvis kunde vi hjälpas åt att få den badande på fast is mycket snabbt igen.
Detta verk är licensierat under en Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-IngaBearbetningar 2.5 Sverige Licens.