”[O]m någon skulle ha sagt till mig, när jag började bli samhällsmedveten i slutet av 1980-talet, att vi år 2018 skulle ha privatiserat stora delar av välfärdens drift, att vi skulle ha 650 000 personer som köpte sig före i vårdköerna, att vi skulle ha gynnsamma skatteavdrag för städtjänster i rika människors hem, och att vi skulle ha företag som lånade ut pengar till operationer, då skulle jag ha trott att den personen skämtade med mig.”
Ovanstående är ett citat ur John Lapidus bok Vårdstölden där han konstaterar att vi allt mer går mot en tudelad välfärd där privata och halvprivata välfärdslösningar tenderar att skapa två olika kretslopp, ett där man köper sig före i köer och ett där man hänvisas till en offentlig vård. Lapidus benämner dessa som ”den gömda välfärden” respektive ”den synliga välfärden”. Den synliga har traditionellt varit den offentliga och gemensamma välfärd som vi tillsammans byggt upp med offentliga medel.
En tudelad välfärd
En stor majoritet av befolkningen förknippar den svenska välfärdsmodellen med sjukvård som inte bestäms av tjockleken på din plånbok. Framväxten av privata sjukvårdsförsäkringar skär sig mot den föreställningen och därför smyger sig förändringarna fram via till synes små beslut som sällan når offentlighetens ljus.
De som förespråkar en tudelad välfärd hävdar att det är en ekonomisk nödvändighet med privata och halvprivata välfärdslösningar eftersom de offentliga välfärdstjänsterna blir dyrare och dyrare för varje år och att vi därför inte kommer att ha råd med dem i framtiden. Lapidus menar att detta är en myt eftersom offentliga medel kommer att fortsätta att flöda in i vårdapparaten med eller utan vinstdrivande vårdgivare. Det finns alltså ingen sjukvård som ”försvinner” om de vinstdrivande vårdföretagen lägger ner sin verksamhet. Den stora skillnaden däremot blir att pengarna går till vård av offentligt finansierade patienter och mindre av pengarna går till att subventionera försäkringspatienter eller till vinster åt aktieägarna.
Ett system som urholkar
Ett annat argument är att den privata vården avlastar den offentliga. Det finns en intuitiv logik i detta, menar Lapidus, genom att det skulle kunna bli mer resurser till det offentliga om vissa samhällsgrupper fixar sin vård på annat sätt. I praktiken blir det dock så att den privata vården kommer att urholka den offentliga och här finns fem starka argument:
- Skatteviljan minskar bland dem som har privat sjukvårdsförsäkring; man vill inte betala två gånger när man redan har betalt en försäkring.
- Eftersom det främst är röststarka samhällsgrupper som köper sig vård kommer de inte att intressera sig för den offentliga vården och sätta press på politiker.
- Privatfinansierad vård leder till minskad tillit till den offentliga vården som ska ge företräde till den som har största behovet av vård och inte till den kan köpa sig före i kön (Hälso- och sjukvårdslagen).
- Privata vårdförsäkringar är kostnadsdrivande eftersom det skapas en kravkultur där patienten vill få ut maximalt av sin försäkring. Ett citat från en försäkrad: ”Jag tycker det är en kanonbra försäkring, jag älskar den, jag har den själv som du hör… Jag sparar otroligt mycket tid, jag slipper vändan via vårdcentralen som sällan ger nåt utfall, tyvärr, jag är ganska kritisk mot vårdcentralerna överlag…”. Vårdköparen menar på ett annat ställe att hen får en annan relation till vården och kan ställa krav. Kanske på viss medicinering (antibiotika?).
- De privata försäkringarna blir billigare än vad de borde vara eftersom de snyltar på det offentliga genom uteblivna skatteintäkter. Det som jag uppfattar som riktigt allvarligt, ja fullständigt absurt, är att försäkringsbolagen kommer till ”dukat bord”. Sålunda kan en privatdriven vårdcentral bedriva sin verksamhet i lokaler som betalas av det offentliga. Läkare i Sverige utbildas under flera år med offentliga medel. Därtill betalar det offentliga lön under AT-tjänstgöring och ST-tjänstgöring! Landstingen betalar denna tjänstgöring även om läkarna är anställda på privat drivna kliniker! För mig är detta ofattbart. Varför finner vi oss i detta?
Något har gått förlorat
Ovanstående är bara några nedslag i Lapidus’ skrämmande genomgång av hur ett parallellt vårdsystem liksom smugit sig fram i det fördolda. Svenska värderingar – detta belastade uttryck – jag skulle aldrig ta det i min mun, säger Lapidus, men är det något som har varit typiskt svenskt och världsberömt så har det varit en gemensam och offentligt finansierad välfärd.