Jag läser Hanna Grahns krönika i BT (Borås Tidning)där hon hävdar att den politiska debatten har förvandlats till konflikunderhållning. Det vanliga mönstret för debatter utgår från ”att-jag-har-rätt-och-du-har-fel”. En stor skuld i detta har medierna som – enfaldigt – envisas med att kora vinnare och förlorare i debatter.
Den danska journalisten Cathrine Gyldenstedt förespråkar i en bok konstruktiv journalistik. Hon menar att journalistik måste visa på lösningar och möjligheter istället för förkärleken på problem hos media.
En tredelad form för det offentliga samtalet skulle kunna vara:
a) fronter där konfliktlinjerna klargörs; b) reflektioner där deltagarna erkänner dilemman och den andra partens åsikter; c) initiativ där parterna kommer med förslag som leder vidare.
Gyldenstedt avslutar: Vi behöver inte komma överens. Vi ska bara bli klokare.
Hanna Grahn avslutar sin krönika med förhoppningen att hon ska få se lite mer tvivel och eftertänksamhet den förestående fullmäktigedebatten i Borås. Så att vi alla kan bli lite klokare.
(Dessvärre blev nog inte Hanna Grahn bönhörd då bt.se under kvällen toppar med rubriken: ”Politikerna rök ihop: ’Din syn på den demokratiska processen är märklig’”)
Det är klart att jag är en ”gammal man” jämfört med 16-åringarna. Men eftersom min mentala hälsa lyckligtvis är intakt – såvitt jag förstår (!) – försöker jag tänka mig in i hur det var när jag själv var 16 år.
I den mån jag alls intresserade mig för politik tror jag att jag ”höll” på det som mina arbetarföräldrar röstade på. Om jag såg på debatter i tv (det var ju redan på den tiden en sorts underhållning), var jag glad när Erlander och Sträng satte högern och även kommunisterna på det hala. I ett socialdemokratisk hem representerade såväl högern som kommunsterna ”det onda” som man borde ta avstånd ifrån. Folkpartiet och Centern var väl inte riktigt lika belastade men ändå ”fel” på något sätt.
Socialdemokraternas ledare Tage Erlander
Kommunistpartiledaren Hilding Hagberg
Folkpartiledaren Bertil Ohlin
Jag tror att mitt politiska medvetande låg på denna nivå och en röst på något annat än det föräldrarna röstade på hade nog varit otänkbart, helt enkelt för att jag inte begrep något annat än bra-dåligt eller rätt-fel.
Jag bär nog med mig denna föreställning när det gäller rösträtt för 16-åringar. Visserligen är dagens 16-åringar säkert mycker mer informerade än vad jag var i den åldern men därav följer inte nödvändigtvis att man förstår villkoren för landets politik. Snarare är det nog så att man är mer utsatt för snabbt uppblossande – i värsta fall populistiska – opinionsyttringar i sociala medier, kvällspress och kanske också i tv. Snabbt uppblossande opinioner har en tendens att förenkla och måla i svart/vitt och missar ofta komplexiteten i samhällsfrågorna. Vi behöver bara ta den aktuella flyktingdebatten som exempel
Sannolikt är 16-åringar lättare att påverka än vi äldre (även om dessvärre många äldre också tänker som 16-åringar) och blir därmed lättare att värva för populistiska frågor som väjer för politikens komplexitet. Jag tror alltså inte att det är bra med rösträtt för 16-åringar. Däremot håller jag öppet för att jag kan ha fel, vilket helt säkert har med min ålder och erfarenhet att göra.
Med mina fördomar följer naturligtvis också en föreställning om vilka politiska ideologier som skulle gynnas av att så unga gavs rösträtt. Jag tror nog att en ideologi som betonar en rättvis fördelning av samhällsresurser är lite svårare att svälja och förstå än en som betonar personlig vinning och ökad köpkraft.
Men som sagt jag kan ha helt fel; ja det vore kanske nyttigt för mig om fördomarna kom på skam.
