I olika sammanhang har jag kritiserat (raljerat över?) de som ser källkritiken som något oproblematiskt som man (skolbarn) kan lära sig ganska enkelt. Det är säkert så att man kan lära sig att inte falla i de värsta fällorna men problemet är att källkritik inte i första hand är en fråga om teknik utan något mycket mer komplicerat.
Greider och Linderborg (Populistiska manifestet) refererar till en artikel av Lena Andersson där hon kritiserar att sanningen skulle vara relativ och att allting skulle var tolkningar (apropå ”fake news” i Trumperan). Andersson menar att källkritik och faktakoll inte är lösningen därför att ”fakta är stumma, blinda och omöjliga att komma till tals med”. ”Fakta behöver ett dialektiskt förnuft för att få liv och mening.” Fakta talar således inte för sig själv som man ibland kan höra någon säga.
Det räcker alltså inte att presentera fakta, man måste ha en tolkning som fångar känslorna och gör dem begripliga. Det är då världsbild och människosyn – ja en ideologisk grundhållning – blir varpen (s 347- 348).
Min något plumpa kommentar till detta är att den som inget kan innan, har heller ingen möjlighet att värdera information på Internet t.ex. Jag menar att detta blev särskilt relevant när naiva it-förespråkare hävdade att barn i skolan skulle söka sin kunskap på Internet på egen hand.
Another Expert Opinion About Modern Life foto: Daniel F. Benavides (länk nedan)
Även den som är rimligt medveten om språkets roll för vårt sätt att uppfatta världen kan knappast värja sig mot hur man i allmänhet uppfattar ord och begrepp när de används i medier och politisk retorik.
Själv har jag ofta raljerat mot ordet valfrihet som i den politiska retoriken avser vår frihet att välja allt från den bästa skolan till en viss sorts tandkräm. Som jag ser det borde valfrihet snarare innebära en frihet från onödiga val allt från premiepensionsfonder till elbolag.
Ett annat förrädiskt ord som jag helt nyligen tänkt en del på är alliansen. Grammatiskt är detta ett substantiv i bestämd form. Den bestämda formen signalerar att det är något som är bekant som existerar. Detta gynnar förstås de som vill att det ska förhålla sig på detta sätt (på samma sätt som när man säger ”kommunisterna”). Det förvånar mig därför att även de politiska motståndarna med självklarhet talar om ”alliansen” i bestämd form för därmed har man ju erkänt denna företeelse som något som existerar i människors medvetande och som följaktligen inverkar på hur man agerar. Numera är ju den tidigare alliansens existens högst osäker såvida man inte menar en ny allians mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.
Det finns en uppsjö av sådana här språkliga förförelser som vi normalt inte tänker på. Känn bara på friskolor som begrepp för skolor som valt att stå utanför de kommunala skolorna, en sorts utanförskap om man vill vitsa till det. Rot– och rutavdrag låter givetvis trevligare än att man får skattebidrag; arbetsgivare låter lite vänligare än arbetsköpare o.s.v.
Eftersom jag tycker att sådana här frågor är intressanta blev jag väldigt glad när jag läste en ledare av Göran Greider där han från sin språkliga plattform tar upp dessa frågor – naturligtvis mycket elegantare än jag. I hans ledartext är det främst ordet globalisering han reflekterar över.
Globalisering tänker vi oss nog som något väldigt bra där vi ska ha utbyte med och förstå andra människor (verkar dock inte gälla Ryssland i svensk retorik) för att i förlängningen skapa fred. Nu menar Greider (och många andra) att globalisering egentligen är ett annat ord kapitalism, en världskapitalism eftersom avsikten egentligen är att undanröja sånt som hindrar företagsamhet (ex. CETA, TTIP). Ordet ”världskapitalism” har emellertid en avsevärt mer negativ klang än ”globalisering”.
Kanske vore det en intressant övning att leta efter fler ord där vi tar betydelsen för given men där man vid lite eftertanke kan hitta dolda betydelser?
