Nu har jag läst Nina Björks bok, Rosa Luxemburg – Drömmen om det röda, två gånger och berättelsen om den lilla schweiziska kvinnan som brann så starkt för det hon trodde på att det blev hennes undergång fascinerar mig.
Med den allra minsta kännedom om Rosa Luxemburg är kanske inte ”röda” det som överraskar mest i titeln. Då är det kanske ordet ”drömmen” som är det centrala.
Det är nog mindre känt att Rosa Luxemburg hade drömmar om kärlek, familj och barn samt att hon var intresserad av naturen. Mest känt är förstås att hon hade en dröm om ett socialistiskt samhälle, ett alternativ mellan en kommunistisk diktatur och en socialdemokratiskt förvaltad kapitalism.
”Se där fanns alternativet!” skriver Björk.
Vi vet förstås att det gick illa för den stackars (!) Rosa Luxemburg, både för hennes dröm om ett socialistiskt samhälle och för hennes andra drömmar; hon blev slutligen mördad av sina ideologiska motståndare .
Nina Björk skriver att hon vill ge Rosa Luxemburg någonting tillbaka genom att berätta om den marxism hon trodde på och låta henne möta vår samtid.
”Jag vill försöka göra henne lite mindre död”, skriver Björk
När jag läser om Rosa Luxemburg såsom Nina Björk beskriver henne, känns det som om jag också får en ökad förståelse för mina egna livserfarenheter. Jag kan nog säga att jag är politiskt ”obildad” men under de villkor jag växte upp såg jag att socialdemokratin skapade drägliga förhållanden för mina föräldrar och goda för mig i hård kamp mot ”högern”. Kommunister skulle man akta sig för eftersom de var ännu farligare än högern och ville att vi skulle lyda under Sovjet.
Man präglas av sin uppväxt.
Marxistisk analys är materialistisk
Idag tar många vårt relativt anständiga samhälle för givet; rösträtt, organisationsfrihet och tryckfrihet känns nog mer eller mindre som självklara rättigheter för de flesta. Men de här rättigheterna har inte tillkommit med automatik utan är resultatet av hård och medveten kamp. I många länder – kanske de flesta – saknas sådana här rättigheter alltjämt.
Rosa Luxemburg avfärdade tanken om rättvisa och moral som grund för en socialistisk analys av det borgerliga samhället. Alla härskande klasser har hittills slagits för sina privilegier och att drömma om rättvisa är dömt att misslyckas. Rättvisa är för idealister (som don Quijote ungefär) och sådana som inte har kontakt med folkets stora massa eller den historiska utvecklingen, menade Luxemburg.
Enligt Marx är det konkreta materiella villkor som driver ekonomin. De som enbart har sin arbetskraft att sälja måste sälja denna på en marknad eftersom detta är det enda sätt de har att försörja sig på i ett ekonomiskt system där produktionsmedlen är i privat ägo.
Kapitalismen kan heller inte tämjas i sin själva grundpriniciper: produktionen styrs av vinstmotiv där mervärdet – skapat av arbete – går till kapitalägare, vilket innebär en ständig varufiering av mänskligt liv. Det är sådan varufiering som vi idag – utöver industriproduktion – ser när hushållsarbete, vård, omsorg och utbildning blir till tjänster som kan säljas och köpas på en marknad (s.k. ”riktiga jobb”).
Kapitalismen är inte ond eller god
Analysen att kapitalismen inte är vare sig ond eller god utan bara gör vad kapitalismen ska göra blir intressant, speciellt för oss som var unga på sjuttiotalet då kapitalisterna karakteriserades i texter och bilder som ”utsugare”, ”kapitalistsvin” eller med andra invektiv från vänsterhåll. Alla sådana tillmälen bygger i någon mening på att man gör någon sorts moralisk analys – en sådan som Luxemburg avfärdade – och tycker att det är orättvist att en del har makt och rikedom, att de är ”stygga”. Även nutidens politiska debatt skulle må väl av en skarpare analys än av det eviga rabblandet av inrepeterade floskler i tv-debatterna.
Nu är det förstås inte så att det kapitalistiska samhället möter individerna som abstrakt marxistisk teori i det dagliga livet. I vardagen möter samhället oss som en praktik som givetvis är olika för olika individer. På individnivå finns det förstås ”svin” både bland kapitalister och socialister liksom altruister och hyfsat folk.
Kapitalismen kan också tämjas för den enskilda individen i meningen hur den känns i vardagslivet. Arbetarrörelsens kollektiva framgångar gjorde att den enskilda arbetssäljaren inte blev så utlämnad när han stod inför arbetsköparen. Han behövde inte acceptera vilka villkor som helst. Detta har jag egna – om än barnets – minnesbilder av; jag minns hur min far och de andra arbetarna bildade en ”avdelning” i facket och hade möten hemma på hallen. Genom deras fackliga anslutning kunde de höja sin timpeng med några ören få rätt till lagstadgad övertid och semester.
Kampen att splittra arbetarna för att göra det fördelaktigt för den som behöver köpa deras arbetskraft pågår dessvärre med förnyad kraft i våra dagar. Om de som säljer sin arbetskraft behöver konkurrera om jobben med lägre löner och otrygga anställningsvillkor, blir de mer ”fogliga”.
Rosa Luxemburg hade en stark tro på att ”massorna” skulle kunna organisera en opposition mot samhällets orättvisor. Det blir ingenting om inte den stora massan agerar. Föreställningen om den ensamme aktören är en myt, menade Luxemburg. Hon tog däremot starkt avstånd från bolsjevikerna under Lenin där en elit skulle tala om för de vanliga människorna vilken som var den rätta vägen. Björk skriver:
”Misstanken mot centralt styrda organisationer satt djupt i Luxemburg och vilken demokrat hyser inte en sådan misstanke och bör göra det? Man blir förvånad när svenska medier upprepar att samtida partikongresser där partistyrelsernas förslag har röstats ner av medlemmarna ser detta som ett problem, som ett tecken på partiets svaghet. I själva verket är det ju motsatsen. Vi borde ropa hurra varje gång det händer”.
Demokrati men ändå inte
Kapitalismen har smart nog accepterat den politiska demokratin och går därmed fri från diktaturstämpeln; ”den fria världen”, brukar det heta. Någon ekonomisk demokrati har vi däremot inte men vi talar gärna om ekonomisk frihet. Frihet att bygga makt på pengar står på något vis över demokratin då den inte regleras i allmänna val.
Vi har alltså formellt den demokratiska makten men över denna står alltid den ekonomiska makten; de som äger produktionmedel och kapital kan alltid få sista ordet genom att hota med neddragningar eller att flytta produktionen utomlands. Socialdemokratin i Sverige hade de här frågorna på agendan en tid under Wigforss och senare Meidners tid. Ingen senare socialdemokratisk regering har dock vare sig förmått eller vågat ta i denna fråga.
En dröm om massornas självorganisering
Den dröm om en folkets revolution som Rosa Luxemburg och hennes partikamrater bar på konkretiserades aldrig till en handlingsplan och de berövade därmed sig själv alla de möjligheter att ena alla de spontana folkliga handlingar som kunde lett till förändring.
Luxemburg bar tidigt på en misstro mot centralisering och även om jag sympatiserar med denna misstro, tycker jag nog att hon var lite naiv i det här avseendet, därav attributet ”stackars” som jag skrev inledningsvis.
Vi vet alla hur det slutade: Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht lönnmördades varefter man proklamerade devisen: ”Ordnung herrscht in Berlin”.
Ordning är en sak – människors längtan efter frihet, jämlikhet och broderskap är en annan. Den ordning som måste upprätthållas med vapenmakt och blodbad går obevekligt sin undergång till mötes, skrev Rosa Luxemburg.
Fotolänk: ”Rosa Luxemburg” (CC BY 2.0) by rosalux-stiftung
