Etikett: sociala medier

Det händer ganska ofta att man får video eller bilder på Facebook som sägs visa kriminalitet eller annat som man bör ogilla och så ombeds man att dela dessa bilder eller filmer vidare så att det ska bli lättare att få stopp på händelsen i fråga eller på förmenta brottslingars vidare framfart. Helt nyligen fick jag en sådan delning från någon på min vänlista där två personer med ”utländskt” påbrå fångats på bild efter påstådd stöld i en butik och nu ville man varna andra genom uppmaningen att dela bilderna vidare.

I söndagens Borås tidning (http://www.bt.se/boras/brottslingar-som-hangs%c2%85ut-pa-natet-ett-problem/) läser jag mycket lägligt en artikel om just detta fenomen att privatpersoner tar sig rätten att lägga ut bilder, video och annan information på sociala medier om personer som de anser begått något brott eller faktiskt blivit dömda för. Polisen tar bestämt avstånd från detta och menar att det är ett förtalsbrott. Enligt rättspraxis är man inte skyldig till brott förrän man blivit dömd. Det är även brottsligt att hänga ut redan dömda personer på nätet.

Däremot menar Polisen att det kan vara till stor hjälp om vittnen tar fram sin mobilkamera och dokumenterar vad som hänt om det kan ske utan att man utsätter sig för risk och sedan låter polisen ta del av materialet istället för att själv omedelbart lägga ut det på internet.

I det här sammanhanget vill jag också referera till en artikel i Fria Tidningen (http://www.friatidningen.se/artikel/123815) där sociologen Agneta Mallén skriver om den s.k. medborgarjournalistikens baksidor.

Mallén skriver att visst finns det flera fördelar med medborgarjournalistik genom att man kan få ögonvittnesskildringar från händelser där inte etablerade medier är närvarande. Vi kan också få känslan av en sorts direktdemokrati då vi inte bara blir mottagare av vad etablerade medier visar utan vi kan även publicera själva. Detta är emellertid inte oproblematiskt som vi redan nämnt ovan.

Vem som helst kan lägga upp material på nätet – kanske främst video – där man hävdar att videon visar en viss händelse som man själv definierar för presumtiva tittare. Om vi är okritiska, tror vi faktiskt att det som beskrivs har ägt rum eftersom vi tror att video visar ”verkligheten”. Men som med all ”dokumentärfilm” ser vi ju något ur någons perspektiv och vi har sällan hela bilden klar för oss. Här kan vi erinra oss ett klipp som visades i SVT för ett tag sedan där väktare övermannade barn, vilket ledde till stor upprördhet. Själv tänkte jag flera gånger att vi nog inte såg hela sanningen här och även om det såg brutalt ut – ryckt ur sitt sammanhang – kan jag mycket väl tänka mig in i väktarnas situation.

Ett klipp som läggs på nätet med tydlig avsikt att visa vilket fel eller vilket brott någon har begått blir lätt till en sorts virtuell rättegång med avsikt att få så många som möjligt att instämma i fördömandet av någon eller något, vilket ju kan få följder som är svåra att förutse.

Mallén pekar också intressant på att filmernas kvaliet har en viss inverkan. En grynig suddig filmsnutt får lätt något autentiskt över sig och vi antar att det är så det ”verkligen” har gått till. Vi får en känsla av ”krigsjournalistik”. Rent generellt gäller förstås att om vi ser ett filmklipp på t.ex. Youtube där någon hävdar att detta visar ett visst skeende, så har vi väldigt liten chans att avgöra om det faktiskt förhåller sig så som speakertexten beskriver.

Den slutsats som jag drar av detta är att man alltid bör vara misstänksam när någon visar på film ”hur det verkligen är”, speciellt om det gäller ämnen där man vet att det finns många olika åsikter och viljor. En annan slutsats är förstås att man bör vara försiktig med vad man delar vidare på nätet. Personligen delar jag aldrig något där jag uppmanas ”Dela vidare”. I de fall där jag faktiskt delar är det sånt jag tagit del av och också vill dela. Då får man också vara beredd att stå för innehållet ifall det skulle visa sig felaktigt eller olämpligt.

Fotolänk: ”Social Media 01” (CC BY 2.0) by  Rosaura Ochoa