En artikel med titeln Snabbtåg mot undergången av Nette Enström i FT 7 juni väcker min oppositionslusta.
Jag pendlade själv under många år mellan min bostadsort och Göteborg med tåg och den tiden har jag i ljust minne. Det handlade inte enbart om hur effektivt jag kunde jobba den knappa timmen i vardera riktningen utan också om att det var bekvämt.
Tågresan var förhållandevis långsam men om man dagligen pendlar får man ju inrätta sig därefter och passa på att uträtta något under restiden; man kan inte bara ”sitta och skräpa” som jag brukade säga.
Självklart skulle ett snabbtåg inte stanna i mitt lilla samhälle; det skulle dessutom gå en helt annan väg långt från min bostadsort. Det är här som Enströms frågor och kommentarer blir väldigt relevanta, rent generellt och inte enbart ur mitt perspektiv.
Vem ska åka snabbtåg och vem betalar?
”…snabbtåg som ett alternativ, men för vem och vad skulle vara till?”
”Vem ska egentligen betala för samhällets första-klassresenärers snabba tåg?”
Det är nog knappast vanliga ”knegare” eller ens någon diffus allmänhet som gynnas av de otaliga miljarder en höghastighetsbana kostar?
Ett fåtal högre tjänstemän och politiker – däribland infrastrukturministern själv – tjänar kanske på snabbare resor om de alls behvöver resa så mycket numera när videokonferens är en enkel sak.
De flesta pendlande svenskar däremot reser från en mindre ort till en närbelägen större stad (precis så som jag gjorde).
”Är det verkligen snabbare tåg mellan ett par storstäder som vi behöver?”
Nej, det handlar alls inte om att ”knyta ihop” Sverige, som det brukar heta, utan vi behöver ett tätare järnvägsnät mellan många orter, med hög turtäthet och tåg som går i rätt tid!
Nog ligger det väl lite hybris eller rent av klassförakt i föreställningen om höghastighetståg?
Fotolänk: ”Station” (CC BY-NC-SA 2.0) by Lejon2008