Mina erfarenheter från många års arbete med undervisning får utgöra bakgrund till min reflektion om ledarskap och samhällets ansvar nedan.
Ledarskap
Jag tror att alla som har – eller haft – ansvaret att leda grupper av människor kan känna igen sig när jag säger: om inte ledaren (läraren) tar kommondot, så kommer olika grupperingar att försöka ta över bestämmandet.
Vi hör ju dagligen från våra nyhetsmedier hur olika grupperingar kämpar om herraväldet i våra förorter med våldsamma konsekvenser som följd. Det ligger nog en hel del vishet i det gamla ordspråket: ”När katten är borta dansar råttorna på bordet.”
Detta gäller dessvärre även i världpolitiken: Om en misshaglig men stark ledare röjs undan, börjar genast olika fraktioner att kämpa om ledarskapet i det tomrum som uppstår.
Sådana erfarenheter gör att jag är skeptisk till att man lämnar över makt och beslutande åt resursstarka grupper eller individer som vill tillfredsställa sina önskemål. Dessa måste alltid hållas i schack av ett starkt regelverk som tillkommit i demokratisk ordning.
Tveksamt ansvar
Jag läser att Skogsstyrelsen har pausat all inventering av nyckelbiotoper som är skyddsvärda. Myndigheten skjuter istället över ansvaret på skogsbruket. Att överlåta ansvaret till privata intressen är av principiellt tveksamt. Det är väl lite som att sätta räven att vakta hönsen?
Nu äger jag (dessvärre) ingen skog men jag kan mycket väl tänka mig hur jag skulle kunna resonera om det var min skog det handlade om:
Först skulle jag antagligen förbanna min olycka att råka äga skyddsvärd skog som jag inte kunde avverka som jag vill. Vi har alla fått lära oss att tänka på den egna plånboken i första hand. Jag klandrar emellertid inte den enskilde som sannolikt är tvungen att se till de egna behoven i första hand.
Den enda rimliga slutsatsen blir förstås att man aldrig kan lägga över ansvaret på den enskilde i frågor som rör samhälls- och naturintressen. Myndigheten har helt enkelt fegat ur här.
Regler blir vårt skydd
Jag tycker mig också förmärka en samhällets kapitulation inför det som beskrivs som ”valfrihet” där den privata valfriheten tillåts kollidera med det allmännas intressen.
Här kan man som exempel ta privata sjukvårdsförsäkringar som ger företräde till vård för den som betalar eller tillåtelse att uppföra privata byggnader som utestänger allmänheten från attraktiva stränder eller andra värdefulla områden.
Argument som att privata lösningar avlastar den allmänna sjukvården eller att det är nödvändigt för kommunerna att locka goda skattebetalare med strandtomter, köper jag inte.
Om samhället avsäger sig sitt ledarskap till förmån för privata intressen, gynnar detta förstås en liten grupp som enbart betraktar lagar och regler som hinder för de egna intressena. Vi, den stora allmänheten, som ser samhällets regelverk som vårt skydd, kommer emellertid att ligga risigt till.
Regelkrångel för fåtalet blir till skydd för flertalet.
Fotolänk: ”Flat leadership structure” (CC BY-NC-ND 2.0) by timabbott