Snöslunga i all ära men idag efter stafettfinalerna kunde jag inte motstå att handskotta som i ”gamla tider”. Nu ska man förstås vara uppriktig och tala om att en hel del gynnsamma villkor förelåg: 3 cm torr snö, härligt väder, inga yrkesplikter, stafettmedalj. Det mest positiva, förstås: det var inte nödvändigt att skotta över huvud taget, men man fick en knapp timmes frisk luft och motion. Inte heller väsnades jag eller brände några fossila bränslen.
Snöslunga i all ära men idag efter stafettfinalerna kunde jag inte motstå att handskotta som i ”gamla tider”. Nu ska man förstås vara uppriktig och tala om att en hel del gynnsamma villkor förelåg: 3 cm torr snö, härligt väder, inga yrkesplikter, stafettmedalj. Det mest positiva, förstås: det var inte nödvändigt att skotta över huvud taget, men man fick en knapp timmes frisk luft och motion. Inte heller väsnades jag eller brände några fossila bränslen.
Blötsnöfallet för några dagar sedan skapade ett akut behov av snöröjning.
På vår gemensamma gård hemma (ca 14×32 m) hade det redan kört fordon som skapat vallar och hårdpackad snö framför de tre husen (framför två egentligen). När snöfallet avtog fram emot eftermiddagen, tyckte jag att det kunde vara rimligt att jag, som ju är pensionär, gjorde en insats, så att mina mer nyttiga och yrkesverksamma grannar inte skulle behöva hålla på med snöröjning efter jobbet.
Eftersom vi är gemensamma ägare av en ”bôsastor” snöslunga borde det ju inte vara något större problem att röja planen. Jag plockade därför ut nämnda maskin ur ett garage, fyllde på bensin (givetvis alkylat av miljöskäl) och drog igång maskinen på första draget.
Vi brukar börja närmast husen och bit för bit skicka iväg snön med snöslungans imponerande kraft tills vi avslutar vid andra sidan; ett särskilt kapitel brukar vara den vall som kommunens plogare lägger upp framför vår 14 m breda utfart mot stora vägen.
Med fullt gaspådrag kastade jag mig över det tunna, blöta snölagret inne vid husväggen. Tre vändor – motsvarande ungefär den bredd det kräver att köra ner en bil och gå torrskodd ur denna – lyckades jag köra innan det var stopp för att den blöta snön stockade sig. Det blev till att rensa utblåsningsröret med ett krattskaft. Så gick det några meter innan det blev stopp igen och den stora maskinen suckade till och stannade av utmattning.
Nu var det inte bara att ”rensa röret” utan jag blev också varse vad ”tvåstegsslunga” innebar. Jag tror att alla har en idé om att en snöslunga har en sorts anordning som går horisontellt och matar in snön; jag har förstått detta som det första steget. Det andra steget däremot består av en vingförsedd anordning som roterar vinkelrätt och vertikalt bakom den första. Den senare är säkert viktig för att kasta snön särskilt långt och kraftfullt.
Jag insåg snabbt att det var den där bakre – det andra steget – som var problemet för även om jag rensat den främre mataren satt den bakre ”som berget”. Efter åtskilliga upprensningsaktioner fann jag för gott att ge upp.
Nu hör det till saken att jag just hade skaffat en liten snöslunga – en s.k. enstegssnöslunga – åt min son, som har en lång trottoar utanför sitt hus, vilken han förväntas röja så att den blir framkomlig för allmänheten. Jag fann blötsnön vara ett utmärkt tillfälle att testa den lilla ”enstegaren” med en förhållandevis liten fyrtaktsmotor eftersom jag ännu inte levererat maskinen till sonen.
Det var naturligtvis inte läge att försöka röja hela planen med den lilla ”trottoarslungan”, som man dessutom måste putta själv, men jag upptäckte att den faktiskt fungerade – efter sin förmåga – avsevärt bättre än den stora då det bara var att köra ner krattskaftet i röret när det var stopp och så var den redo att köra igen.
Den mesta snön fick alltså ligga kvar och grannen hade i alla fall fått en ränna att köra ner sin bil i. Nästa dag låg vallarna och bilspåren kvar. Man hade lovat frost (som ju inte blev så mycket av) och jag tänkte, att om det fryser i de här spåren kommer det inte att gå att köra slunga även om snön är torr och fin. Jag beslutade mig därför att göra ”på gammalt vis” (som prästen hemma i Dalsland brukade säga i söndagsgudstjänsten) och skotta för hand.
Om man ska ge en kort bakgrundshistorik till mitt snöskottande, kan jag berätta att jag skottat den här gården för hand – ensam – under många år innan min nuvarande yngre granne flyttade in och tyckte att det var mer eller mindre självklart med en snöslunga.
Då jag skottade själv använde jag en sån där snösläde (ja flera olika för de tar slut) som man inte behöver lyfta snön med, utan man kan köra snön framför sig och tippa av den vid det stup som lägligt ligger utanför planen. Jag brukade alltid gå ut utan ambition att bli färdig snabbt och köra på tvären åt ett håll (åt stupet) och ta så brett jag orkade. Var det blöt snö kanske det räckte med 15-20 cm åt gången. Det tog sin tid men gården brukade bli fri från snö till slut.
Efter att vi skaffat snöslunga gemensamt har vi inte längre någon snösläde men vi har förstås varsin snöskyffel. Nu stod jag alltså där med en liten, men bra, snöskyffel och en massa tillkörd och spårad blötsnö som inte snöslungan rådde på. Vad göra? Jo, det blev till att röja ”på gammalt vis” med snöskyffel. Eftersom gården är stor var det inte rimligt att köra snön framför sig med skyffeln utan jag lastade helt enkelt upp den i skottkärra och tippade där jag brukade tippa när jag handröjde senast.
Ingen brådska tänkte jag där jag envist lastade snöslask i skottkärran; det har gått förr. Jag skrattade för mig själv: här går jag och tränar alldeles gratis och så finns det folk som betalar för att gå på gym. Inomhus dessutom!
Jag var faktiskt lite stolt när jag var klar. Jag klarar det ännu vid 70 års ålder!
Foto: ”Snöröjaren” är ett foto av en miniatyrfigur – tillverkad av min dotter till födelsedagspresent – av hennes far som snöskottare, alltid iförd en gammal, sliten, orange parkas. Originalet har en hedersplats hemma.