Etikett: skola

Det här är en gammal text som jag nog skrev för mer än 20 år sedan. Jag hittade den en dag, läste och rördes faktiskt av innehållet då många minnen återvände. Kanske hade jag inte skrivit exakt så idag men jag har valt att bibehålla den ursprungliga stilen. Bilderna är tillagda i efterhand.

De var svarta, de skridskor jag fick den julen en gång för över fyrtio år sedan (idag är det förstås avsevärt längre sedan). Egentligen hade jag önskat mig vita skridskor därför att den bäste och snabbaste av alla hade vita skridskor; de blev symbolen för snabbhet och skicklighet. Men pappa tyckte inte att det passade för pojkar.

Det var inte självklart att man skulle ha skridskor med kängor på under 50-talet; det vanligaste var att man hade s.k. halvrör som spändes fast på kängorna. De satt fast med ett järn vid tårna och med remmar runt vristen och det blev inte alls samma stabilitet som med ett par skridskor där skenan var fastsatt vid själva kängan, s.k. helrör.

Dagarna före jul blev det allt mer spännande. Jag hade mina aningar om att det skulle kunna bli ett par skridskor i julklapp. Julafton kom. Dagen sniglade sig fram. Vi delade aldrig ut klapparna förrän på eftermiddagen när det hade blivit mörkt. På julaftons eftermiddag, samlades familjen och några vänner för att fira jul tillsammans. Först skulle det ätas; sedan skulle det bli julklappar. På den tiden var det ingen Kalle Anka på tv som delade in dagen så väntan på julklapparna kunde ibland bli nästan outhärdlig.

Äntligen var stunden inne! Nu var det dags för julklappar! Ibland kom en tomte, ofta var det någon av oss barn som fick sköta utdelningen. När julklapparna var utdelade, började vi öppna. Vi hade lite olika teknik när vi öppnade julklappar; en del öppnade febrilt så fort de hade fått något, andra väntade tills allt var utdelat varpå man långsamt, som för att förlänga njutningen, sakta vecklade upp papperet och liksom kikade in i paketet.

Jag grep mig an med ett ganska stort paket som hade formen av en fyrkantig låda och när jag hade vecklat upp papperet fick jag äntligen se skridskorna, som jag hade fantiserat om. De var inte vita, de var svarta. Men vad gjorde det! Det var ju ett par helrör!

 

Skon var av svart blankt läder och skenan var spegelblank och vass. Mitt på skenan satt ett klistermärke där det stod ABC. En bandyskridsko hade inget skydd för hälsenan som alla hockeyrör har nuförtiden utan själva skon såg faktiskt ut som en kraftig sko som gick upp över ankeln (obs! att bilden inte visar mina skridskor). Mitt över ankelknölen på utsidan satt ett runt vitt märke som det stod något i som jag inte minns nu. Längst upp runt skons kant gick en stoppning av kraftigt tyg.

De som var i rummet tittade förundrat på de blänkande skridskorna och det antyddes senare från en del släktingar att det var en alldeles för dyr julklapp. Men min pappa, som själv åkt skridskor på sjön därhemma som barn, visste hur roligt man kunde ha med ett par skridskor och han tyckte att jag skulle ha ett par helrör. Kanske var det så att han aldrig hade haft några egna sådana och alltid önskat sig ett par. Nu ville han ge mig ett par. (Han köpte sig faktiskt ett par begagnade helrör ett tag efter det att jag hade fått mina och var med oss och åkte när han var ledig. Kommentaren i originaltexten.)

Detta blev mina första riktiga skridskor. Tidigare hade jag bara prövat att åka lite på sådana skridskor som man spände fast på kängorna och alla som har sett eller prövat sådana vet att fötterna har en underlig förmåga att vika sig som gångjärn i sidled, både utåt och inåt. För att i någon mån råda bot på detta drog vi åt remmarna hårdare och hårdare tills blodet slutade att cirkulera och foten såg ut som en urvriden disktrasa. Nu var det slut med detta.

Åkningen på de nya skridskorna blev en upplevelse. De var stadiga i sidled och man behövde inte dra åt tills foten blev blå. De var också lite högre än de skridskor jag hade haft förut, men framförallt var de vassa. T.o.m. på den hårda svarta och spegelblanka kärnisen bet de i kurvorna. Dessa nya erfarenheter lade grunden för en livslång kärlek för skridskoåkning.

Alla vill göra något som de är bra på. Jag älskade att åka skridskor. När jag tänker till tillbaka nu, så var det alltid vinter, när det skulle vara vinter då jag var barn. Vi hade ju ingen konstis och var därför helt beroende av naturis. Idag finns det massor av barn som aldrig har åkt på naturis.

När vi började åka på hösten, var isen så tunn att den knappt bar. Vår sjö hemma hade översvämmade områden, mader, och vi kunde se gräset under isen. I början var isen så tunn att den gick i vågor under oss. Ibland trampade vi igenom.

Varje vinter på helgerna samlades traktens pojkar och yngre män föra att testa sina förmågor med bandyklubba och skridskor. Jag kommer ihåg att det var en sporre att kunna kämpa mot dem som var vuxna. Det fanns några som jag alltid måste mäta mig med. Där fanns också han med de vita skridskorna.

På 50-talet var det bandy som gällde även om vi var i en brytningstid till hockeyn. Sverige började få framgångar och vi kunde följa dessa i radioreferat. Den tidens radiopratare hette Lennart Hyland. Han kunde referera hockey i radio så att man kände det som om man såg det som skedde. Det skämtades om Hyland att han refererade så fort att inte spelarna hann med.

Jag blev intresserad av själva åktekniken. Jag minns hur jag kunde vara fascinerad av hastighetsåkning på skridsko. Vi hade ju ingen tv när jag var barn, men ändå kunde jag se hur de rörde sig sig. Jag studerade bilder av kurvteknik och härmade den tidens idol, Sigge Ericsson, när han gick in i kurvan i ett perfekt ytterskär med ena armen på ryggen och den andra i luften. Jag tränade ytterskär bakåt i båda riktningar och det gick alltid bättre å ena hållet; jag minns hur jag en gång kolliderade med en annan kompis, Jan-Erik, bak mot bak när vi i full fart åkte baklänges.

När jag började i femman, fick vi för första gången en magister. Han var mycket idrottsintresserad. Som jag minns nu var vi ute och åkte skridskor varje vecka. Kanske var det på idrottstimmarna eller gymnastiken som vi sa. Vi hade både en sjö och en å i närheten där vi åkte. Var det snö tog vi med oss snöskyfflar och skottade en plan så att vi kunde spela.

Vår magister var alltid med oss och spelade bandy. Det var något nytt för oss. Tidigare hade vi haft en äldre fröken med grått hår. Hon spelade inte bandy, men hon var bra ändå. Det här var i alla fall något nytt. Vår magister blev som ung på nytt (han var ju ung) när han var med oss. Vi fick verkligen kämpa när han satte fart. Han var ju både större och starkare än vi.

Jag övade in en särskild dribbling. Den gick till så att jag åkte framåt mot motståndaren under det att jag förde bollen eller pucken från sida till sida med klubban. När motståndaren skulle ta bollen, gjorde jag en snabb och lite längre dragning åt höger. Om motståndaren följde efter med klubba och kropp, var han förlorad, för just i det ögonblick som han var på väg att följa min dragning, var jag i tanken redan på väg åt andra hållet. Att min hjärna redan hade gett order om att blixtsnabbt dra åt andra hållet och samtidigt skjuta ifrån med högerfoten under det att motståndaren var på väg åt fel håll, gav nästan alltid den lilla tidsvinst som gjorde att vägen framåt var fri.

En gång hade vi en särskilt intensiv match på sjön hemma. Magistern var med. Han satsade allt, svetten droppade, man såg att han var genomvåt. Så kastade han sig fram och täckte ett skott. Bandybollen for direkt upp i ansiktet på honom. Han hade glasögon, som på den tiden faktiskt var av glas, ena glasögat splittrades och han fick ett skärsår strax under ögat.

Den kärlek till skridskoåkning som en gång inleddes med att jag fick ett par skridskor i julklapp en gång för över fyrtio år sedan består ännu. Fortfarande kan ja känna samma lycka som i barndomen över en sjö med svart blankis. Fortfarande är det så att just i det ögonblick då man lägger ner kroppen för att gå in i kurvan, när all tyngd förs över på ytterskridskon samtidigt som den förs allt längre bak på skenan så upphävs tidens gång och all min skridskoåkning samlas i ett evigt nu.