Etikett: skog

Kategorier
miljö natur samhälle

Ledarskap och regelverk – vårt skydd mot exploatering

Demokratiskt ledarskap

Mina erfarenheter från många års arbete med undervisning får utgöra bakgrund till min reflektion om ledarskap och samhällets ansvar nedan.

Ledarskap
Jag tror att alla som har – eller haft – ansvaret att leda grupper av människor kan känna igen sig när jag säger: om inte ledaren (läraren) tar kommondot, så kommer olika grupperingar att försöka ta över bestämmandet.

Vi hör ju dagligen från våra nyhetsmedier hur olika grupperingar kämpar om herraväldet i våra förorter med våldsamma konsekvenser som följd. Det ligger nog en hel del vishet i det gamla ordspråket: ”När katten är borta dansar råttorna på bordet.”

Detta gäller dessvärre även i världpolitiken: Om en misshaglig men stark ledare röjs undan, börjar genast olika fraktioner att kämpa om ledarskapet i det tomrum som uppstår.
 
Sådana erfarenheter gör att jag är skeptisk till att man lämnar över makt och beslutande åt resursstarka grupper eller individer som vill tillfredsställa sina önskemål. Dessa måste alltid hållas i schack av ett starkt regelverk som tillkommit i demokratisk ordning.

Tveksamt ansvar
Jag läser att Skogsstyrelsen har pausat all inventering av nyckelbiotoper som är skyddsvärda. Myndigheten  skjuter istället över ansvaret på skogsbruket. Att överlåta ansvaret till privata intressen är av principiellt tveksamt. Det är väl lite som att sätta räven att vakta hönsen?

Nu äger jag (dessvärre) ingen skog men jag kan mycket väl tänka mig hur jag skulle kunna resonera om det var min skog det handlade om:

Först skulle jag antagligen förbanna min olycka att råka äga skyddsvärd skog som jag inte kunde avverka som jag vill. Vi har alla fått lära oss att tänka på den egna plånboken i första hand. Jag klandrar emellertid inte den enskilde som sannolikt är tvungen att se till de egna behoven i första hand.

Den enda rimliga slutsatsen blir förstås att man aldrig kan lägga över ansvaret på den enskilde i frågor som rör samhälls- och naturintressen. Myndigheten har helt enkelt fegat ur här.

Regler blir vårt skydd
Jag tycker mig också förmärka en samhällets kapitulation inför det som beskrivs som ”valfrihet” där den privata valfriheten tillåts kollidera med det allmännas intressen.

Här kan man som exempel ta privata sjukvårdsförsäkringar som ger företräde till vård för den som betalar eller tillåtelse att uppföra privata byggnader som utestänger allmänheten från attraktiva stränder eller andra värdefulla områden.

Argument som att privata lösningar avlastar den allmänna sjukvården eller att det är nödvändigt för kommunerna att locka goda skattebetalare med strandtomter, köper jag inte.

Om samhället avsäger sig sitt ledarskap till förmån för privata intressen, gynnar detta förstås en liten grupp som enbart betraktar lagar och regler som hinder för de egna intressena. Vi, den stora allmänheten, som ser samhällets regelverk som vårt skydd,  kommer emellertid att ligga risigt till.

Regelkrångel för fåtalet blir till skydd för flertalet.

Fotolänk: ”Flat leadership structure” (CC BY-NC-ND 2.0) by timabbott

Kategorier
ekonomi miljö natur politik samhälle teknik

Skog

Det var en gång en skog, så inleds en artikel av Petra Mattsson i FT 15 februari 2017 och jag blir nyfiken på att det står att det ”var” en skog. Jag tror mig ha hört (eller läst) ganska nyligen att vi aldrig har haft så mycket skog som nu.

Sådana här funderingar låter kanske helt ointressanta för vår alltmer urbana befolkning som kanske rentav tycker att det otäckt med skog. För många av oss i Sverige med vår allemansrätt har emellertid skogen och naturen generellt stort värde även om detta skiljer sig från skogsägarens mer ekonomiska intresse.

Själv är jag uppväxt på landet med en far som vintertid under min barndom ofta tjänade sitt uppehälle (vårt uppehålle) i skogen med den tidens ca 15 kg tunga motorsåg. Detta var naturligtvis ett mycket hårt jobb men jag tror att skogen gynnades av att han fällde de träd som man bestämt skulle fällas (s.k. blädning). Idag skiljer sig skogsbruket inte särskilt mycket från skövlingen av regnskogar runt om i världen.

Bilden ovan är min fars välanvända motorsåg – en modernare variant som inte är tyngre än att en ”skrivbordskarl” kan hantera den. Jag startar den ibland för att liksom känna kraften och det mäktiga ljudet (även med hörselskydd). Jag vet inget vackrare motorljud än det från en motorsåg som med full kraft arbetar sig in i virket! Det är faktiskt det enda motorljud i omgivningen som jag aldrig irriterar mig på. Detta är antagligen inte konstigare än att det finns människor som älskar oljudet från motorcyklar och bilar.
 
Jag fick en inblick i modernt skogsbruk när jag var på kurs för lärare, någon gång under 80-talet. Här fick vi lära oss att ”det är alldeles för många gubbar med motorsåg i skogarna”. Istället fick vi se hur moderna s.k. skördare på kort tid, dygnet runt och mycket effektivt skördade (läs: skövlade) all skog på ett utvalt område. Resultatet blev kalhyggen eller föryngringsytor som man försökte introducera när kalhygge bar på alltför många negativa konnotationer. Ett gammaldags skogsbruk med utvalda stammar ansågs inte längre ”ekonomiskt försvarbart”.

Den här skogsbruksmodellen har lett fram till att vi egentligen inte har några riktiga skogar längre, skriver Mattsson. De trädbestånd, som vi kanske ser när vi åker i vår bil, är alla planteringar – virkesodlingar – av gran och tall i snörräta rader.
 
Många djur och växter har dött ut eller har svårt att överleva, menar hon. I Sverige riskerar 1800 arter att dö ut. Enligt uppgift i artikeln avverkar vi motsvarande 400 000 fotbollsplaner årligen. Detta är knappast ett skogsbruk som tar hänsyn till det levande (jag tror att det är andra hänsyn som gäller i skogsbruket). Inte heller är det särskilt intressant att gå omkring i en skog där träden står i rader och alla är lika gamla, tänker jag.

I artikeln nämns en podocast i fyra delar som jag inte alls kände till. Ska göra ett besök på den webbplatsen.

Kategorier
fritid miljö natur

Skogen

En liten stund i skogen i härligt höstväder lockade till fotografering av helt vanliga löv, blad, kottar och mossor. Dessvärre distraherades vi (svårligen) av de obehagliga älgflugorna (älglus, hjortfluga) som vi såg komma flygande och landa på våra jackor.
[slickr-flickr tag=”skogen” type=”gallery” sort=”description” direction=”ascending” flickr_link=”on”]Den som har haft ärende till skogen har säkert vid något tillfälle upptäckt att något kryper omkring  på kroppen eller ännu värre i håret när man sitter och äter eller liknande. Så här skriver Wikipedia:

Älgflugan är svår att bli kvitt när den väl landat eftersom den är både flat, tjockhudad och försedd med rejäla klor på sina fötter som den kan hålla sig fast med. Den kilar snabbt in under kläderna/pälsen och gömmer sig, och den är nästan omöjlig att slå ihjäl med handen. Bäst är att klämma ihjäl den eller nypa huvudet av den. Hamnar den i håret kan det krävas en kam för att få bort den.

https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84lgfluga

Bilden: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Lipoptena_cervi_1.jpg

Lipoptena cervi 1

Kategorier
fritid miljö natur skola

Nerifrån – att se det som inte finns

[Show thumbnails]

Det är inte svårt att förstå att man blir inspirerad att fotografera antingen när man kommer till nya platser och/eller ser motiv som verkligen inspirerar (”semesterbilder”) oavsett om man rör sig i urban miljö med intressant arkitektur eller om man ger sig ut påfallande vacker natur t.ex. fjälltrakter.

När man däremot rör sig i sin vardagsmiljö, känns det inte alltid lika inspirerande att ta med kameran och man tänker kanske att ”här finns inget att fotografera” eller så har man redan tagit alla bilder man kunnat komma på.

Jag tänker nog ofta så också, även om jag gärna plockar med mig kamera (ofta bara mobilkameran) ut i kajaken, för det är ju faktiskt så att även om man paddlar i samma sjö, så varierar alltid ljuset. Dessutom finns i praktiken obegränsade möjligheter att rikta kameran mot något den inte riktats mot tidigare.

Nu är det nog inte så att motiven ”finns” därute. Jag vill minnas att en konstnär sa i ett tv-program för många år sedan att han kände sig mer som en upptäckare än en avbildare; jag minns att detta gjorde intryck på mig.

Ett annat exempel, som jag drar mig till minnes, kommer från min tid som lärare för barn och ungdomar. Ofta yttrade eleverna kommentaren: ”Det finns inget att skriva om!” när det handlade om att skriva något som inte direkt var faktabaserat. Jag brukade alltid svara då att det inte finns några färdiga berättelser därute utan man måste själv skapa dessa. Ibland tror jag faktiskt att jag lyckades övertyga dem.

Jag tror att det är ungefär på samma sätt med fotograferandet; det ”finns” inga motiv som ligger och väntar på att bli fotograferade utan man måste se, skapa eller leta upp dessa och detta kräver att man faktiskt engagerar sig i denna verksamhet.

Idag när jag gick ut mellan regnskurarna tog jag med mig kameran utan någon särskild tanke på att fotografera ”något”. Regnskurar och solglimtar avlöste varandra, när jag gick på kända stigar där jag gått ett otal gånger tidigare och där jag sett varenda barr, buske och träd. Inte särskilt upphetsande för fotografering, alltså.

Så satte jag mig ned på huk och tittade på lite våta blåbärsblad, vinklade skärmen och ställde kameran på makroläge. Plötsligt fick jag en idé om att jag skulle leta motiv från ett lågt perspektiv, nerifrån. Nu kom också motivationen och jag knäppte massor med bilder på till synes helt vanliga och kända motiv men ur en annan vinkel. Här ”fanns” hur många motiv som helst!

Jag höll på så här under kanske en knapp timme men så ebbade motivationen ut och det slog mig att utan motivation ser man heller inget. Nu ”fanns” det inte längre något att fotografera; allt var bara vanligt och tråkigt.

Här skulle jag kanske kunnat prestera en sorts analyserande slutsats men jag tror att det riskerar att bli lite för pretentiöst och därför avstår jag och låter var och en tänka vidare själv.