Kategorier
bad friluftsliv fritid klass miljö natur samhälle

Semester hemma planeras av ensamstående mamma

badflotte att bada från under semester
Semester

Kan man vara en bra förälder om man har för lite pengar?

Jag läser en recension av boken Hemma hela sommaren av Elin Johansson (text) och Ellen Ekman (ill.) om en ensamstående mamma i ett medelklassområde där alla åker på dyra utlandssemestrar under sommarlovet.

Jag ”högg” direkt på den här inlägget därför att jag själv aldrig åkt på några dyra utlandssemstrar som barn.

Nu haltar ju den här jämförelsen eftersom jag inte växte upp i ett urbant medelklassområde utan på landsbygden där nog ingen i min omgivning åkte på någon längre semester vare sig utomlands eller inomlands (eller så var jag omedveten om detta).

Semester hemma

Semestern hemma var helt enkelt några veckor på sommaren då föräldrarna själv kunde bestämma över sin tid. Jag har skrivit om detta tidigare så jag upprepar det inte här.

Det fanns nog folk som gjorde semesterresor även i min uppväxtmiljö men framför allt gjordes inga jämförelser mellan de som varit i hemma och de som rest. Jag kan heller inte erinra mig att vi uppmanades att skriva om någon semesterhändelse när jag gick i folkskolan.

I Hemma hela sommmaren planerar mamman att ta med barnet (barnen?) på museer och bada under semestern. Bada var ju det vi gjorde hela den oändliga raden av lediga dagar på sommaren i min barndom, för att inte tala om allt spännande vi upplevde med de av motsatt kön när vi blev lite äldre. Inte fanns det något särskilt stort behov av att åka någonstans och därmed missa allt detta. Museer var ju av förklarliga skäl inte aktuellt i mitt fall. Att få ha förälderns uppmärksamhet på museer eller vid badet när man är barn, låter väl ganska trevligt, tänker jag.

Men i jämförelse med kamraterna som åker långa flygresor (!) utomlands blir det kanske lite futtigt att gå på museeum och bada hemmavid i barnets fantasivärld. Även om det inte självklart måste vara roligare i Thailand än i badet hemma.

Klass – och miljöperspektiv

Klassperspektivet är centralt, skriver recensenten; mamman har inte råd med vare sig gummistövlar eller utlandsresor men här finns också ett miljöperspektiv. Huvudpersonerna har visserligen inte råd att åka till Thailand men de visar också på vilka värden som finns med att cykla och vara ute i naturen.

Berättelsen är skriven ur barnets perspektiv och därigenom undviker författaren att göra barnet till objekt. Här får läsaren känna med barnet som är subjektet.

Den centrala frågan är om man kan vara en bra förälder utan att ha det väl förspänt ekonomiskt. Barn kan ha kul utan att det kostar. Det viktigaste är att man gör saker tillsammans (inte köper barnen), menar Rojin Pertow, som recenserat. Hon menar att detta är en viktigt bok som gör att man kan identifiera sig och förstå hur andra kan ha det.

Recension av  Rojin Pertow i Fria Tidningen Kultur 9 mars 2018.

Fotolänk: ”Semester på Holmen” (CC BY-NC-ND 2.0) by henke

Kategorier
bad

Planera semester hemma

bild på badflott i sjö
Semester

Kan man vara en bra förälder om man har för lite pengar?

Jag läser en recension av boken Hemma hela sommmaren av Elin Johansson (text) och Ellen Ekman (ill.) om en ensamstående mamma i ett medelklassområde där alla åker på dyra utlandssemestrar under sommarlovet.

Jag ”högg” direkt på den här inlägget därför att jag själv aldrig åkt på några dyra utlandssemstrar som barn.

Nu haltar ju den här jämförelsen eftersom jag inte växte upp i ett urbant medelklassområde utan på landsbygden där nog ingen i min omgivning åkte på någon längre semester vare sig utomlands eller inomlands (eller så var jag omedveten om detta).

Semestern hemma

Semestern hemma var helt enkelt några veckor på sommaren då föräldrarna själv kunde bestämma över sin tid. Jag har skrivit om detta tidigare så jag upprepar det inte här.

Det fanns nog folk som gjorde semesterresor även i min uppväxtmiljö men framför allt gjordes inga jämförelser mellan de som varit i hemma och de som rest. Jag kan heller inte erinra mig att vi uppmanades att skriva om någon semesterhändelse när jag gick i folkskolan.

I Hemma hela sommmaren planerar mamman att ta med barnet (barnen?) på museer och bada under semestern. Bada var ju det vi gjorde hela den oändliga raden av lediga dagar på sommaren i min barndom, för att inte tala om allt spännande vi upplevde med de av motsatt kön när vi blev lite äldre. Inte fanns det något särskilt stort behov av att åka någonstans och därmed missa allt detta. Museer var ju av förklarliga skäl inte aktuellt i mitt fall. Att få ha förälderns uppmärksamhet på museer eller vid badet när man är barn, låter väl ganska trevligt, tänker jag.

Men i jämförelse med kamraterna som åker långa flygresor (!) utomlands blir det kanske lite futtigt att gå på museeum och bada hemmavid i barnets fantasivärld. Även om det inte självklart måste vara roligare i Thailand än i badet hemma.

Klass – och miljöperspektiv

Klassperspektivet är centralt, skriver recensenten; mamman har inte råd med vare sig gummistövlar eller utlandsresor men här finns också ett miljöperspektiv. Huvudpersonerna har visserligen inte råd att åka till Thailand men de visar också på vilka värden som finns med att cykla och vara ute i naturen.

Berättelsen är skriven ur barnets perspektiv och därigenom undviker författaren att göra barnet till objekt. Här får läsaren känna med barnet som är subjektet.

Den centrala frågan är om man kan vara en bra förälder utan att ha det väl förspänt ekonomiskt. Barn kan ha kul utan att det kostar. Det viktigaste är att man gör saker tillsammans (inte köper barnen), menar Rojin Pertow, som recenserat. Hon menar att detta är en viktigt bok som gör att man kan identifiera sig och förstå hur andra kan ha det.

Recension av  Rojin Pertow i Fria Tidningen Kultur 9 mars 2018.

Fotolänk: ”Semester på Holmen” (CC BY-NC-ND 2.0) by henke

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi fritid hem klass samhälle

Arbete

17965770_dc505649ec_mJag kan förstå att man i vissa läger tycker att det är konstigt att skilja mellan arbete och lönearbete. Idag, när många är utan arbete, handlar ju debatten främst om att ”skapa arbeten” eller som det heter på den borgerliga kanten ”riktiga jobb”. Det ska inte heller förnekas att det är bra för en egna identiteten att ha ett arbete att gå till, kanske inte bara för att lyfta lön utan för att man liksom ”blir” någon annan när man har ett arbete som strukturerar tillvaron även om arbetet inte är särskilt stimulerande. I sådana fall har man i alla fall olika slags ledigheter att se fram emot.

Själv har jag haft förmånen att komma ut i arbetslivet då det inte var några som helst problem att få ett arbete med den utbildning jag hade skaffat mig; under de 43 år jag varit yrkesverksam har jag aldrig varit arbetslös. Mot den bakgrunden var det mycket intressant att läsa Göran Greiders text om arbete respektive lönearbete.

För alla som har haft stimulerande arbete(n) under sina yrkesliv är det kanske lite förbryllande att göra åtskillnad mellan arbete och lönearbete men personligen kan jag mycket väl känna  igen den känsla av tillfredsställelse som Greider beskriver inför att producera texter av olika slag även om det sker som lönearbete. Jag tänkte många gånger när jag kom till mitt tjänsterum på universitetet att det var en härlig känsla att liksom få vila händerna på tangentbordet (ett sånt där kupigt som en del människor avskyr) och skriva olika slags inlägg till studenter eller längre texter av annat slag. Även om jag var lönearbetare, var det ingen som direkt bestämde över vad jag skulle göra under arbetsdagen. I sådana fall är det nog ingen större skillnad mellan lönearbete och arbete.

Däremot är jag uppväxt i en familj där båda föräldrarna var tvungna att ägna sig åt sådant lönearbete som med största sannolikhet inte var så stimulerande, ett arbete där man väntade på arbetsdagens slut, faktiskt.

Jag kan därför mycket väl känna igen beskrivningen i Greiders text av mannen som bygger en altan på sin semester. Här finns en glädje att arbeta med något som man själv styr över. Så var det också i mitt hem; när föräldrarna fick semester var det inte semesterresa som hägrade utan istället friheten att göra något som man själv bestämde över. Det kunde vara stora projekt som att att måla om huset eller att anlägga någon plantering, alltså i de flesta fall hårt arbete – men inte lönearbete.

Foto: ”work” (CC BY-NC 2.0) by  hungryblank 

Kategorier
dokumentär fritid politik samhälle

Tält men ändå inte

Jag läser om den argentinske designern Nicolás Garcia Mayor som har konstruerat ett mobilt akutboende för människor i katastrofer (FT 24 juni, 2015).

Av artikeln framgår att Mayor skulle kunna bli miljonär många gånger om ifall han valt att låta sätta innovationen i produktion men att han genom sin altruistiska övertygelse inte velat att något företag ska få sko sig på nödlidandes behov. Denna vällovliga inställning förtjänar givetvis all heder men det som slår mig är att hans innovation är förvillande lik den danska campingvagnen, Combi Camp. Det är naturligtvis ingen nackdel.

Camping 2010  01 by FastOlly, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License by FastOlly

 

 

Under 70- och 80-talen var vi lyckliga ägare till en Combi Camp av äldre modell med vilken vi drog land och rike (även utrikes) runt på sommaren.

Våra medelålders barn kan ännu få något dömmande i blicken när Combi Campen kommer på tal. Då handlade det inte så mycket om krigsskådeplatser på atlantkusten, medeltida tyska städer eller andra historiska platser utan mer om att få vara i tältet, krypa ner i sovsäck eller äta mat som lagats i förtältet på vår egen sinnrikt konstruerade köksmodul som i sin helhet kunde lyftas in längst bak i vår Taunus Combi.

En film där Combi Campen fälls upp med några enkla handgrepp ser man här, lite rörig men de först 30-40 sekunderna visar väl hur snabbt och enkelt ”bostaden” skapas.

Jag önskar Garcia Mayor framgång med sitt mobila akuthem, inte minst för barnens skull som får bo i ett tält som inte riktigt är ett tält ändå.