Jag upphör aldrig att fascineras över hur språkliga uttryck styr våra tankar och vårt sätt att ta saker för givet. Detta blir särskilt tydligt när någon vänder upp och ner på begreppen eller använder en ovanlig metafor.
Inom det område, utbildning, som jag är mest bekant med, har vi t.ex. det kända uttrycket ”lära in” som antyder att något skall ”in” i huvudet. Det som antyds är alltså både en tydlig riktningsangivelse samt att ”något” liksom skall flyttas från ett ställe till ett annat. Om man istället säger ”lära” fokuserar det vad man håller på med. Inte heller sätter det fokus på ett specifikt ”något” som skall in utan begreppet lära får mer karaktären av att man gör något där det man lär sig kan vara något mer än det där avgränsade som skulle ”in”.
I en liten krönika i Borås tidning ställer Stig-Björn Ljungren begreppen på huvdudet när han säger att skolan skulle kunna betraktas som en sorts infrastruktur, i likhet med kommunikationer eller elförsörjning. En infrastruktur är något som samhället tillhandahåller och garanterar kvaliteten på men samhället bestämmer inte vart vi skall resa eller till vad vi skall använda den el vi förbrukar.
Skolan har vi vant oss vid att betrakta, visserligen som ett samhälleligt åtagande, men som något som är obligatoriskt; vi måste alltså göra en viss bestämd resa. Detta tar vi väl lite till mans för självklart; det är klart att ungarna måste lära sig läsa och skriva så att det kan fungera i samhället! Detta leder emellertid som vi alla vet till en massa känslor och uppfattningar om ett tvång som många tänker att det skulle vara skönt att slippa. Vi har väl alla någon sorts dålig relation till att man bestämmer något över vårt huvud; det kan gälla stort som smått.
Om vi skulle leka med tanken att man såg på utbildning som en rättighet, ungefär som vården eller försäkringskassan eller möjligheter som kollektivtrafik och vägar, skulle vi då ställa andra krav och kanske framförallt se till att vi fick ta för oss av det ”våra skattepengar” används till?
Tänk om individerna skulle börja kräva utbildning istället för att känna sig tvungna att ”gå i skolan”! Detta har säkert något att göra med hur man ramar in utbildning språkligt. ”Skolan måste alla gå i; det förstår vi väl!” så tänker vi i normala fall. Vad skulle det få för konsekvenser om vi istället tänkte: ”Här i vår kommun har vi ännu inte möjligheter att lära oss detta som jag behöver lära mig; vi måste ställa större krav på systemet!”
I många andra sammanhang talar man om ”Kunskapssamhället” men ett kunskapssamhälle kräver nog att individen ställer krav, att det finns ett stort ”sug” efter att veta, förstå och lära sig nya saker ungefär så som diskussionen går på nätet där man talar om personliga lärmiljöer, personal learning networks. Nu fungerar det väl snarast så att det är ”någon” som tror sig veta vad som är viktigt att kunna och att medborgarna måste lära sig detta.
Nu är jag förstås inte så naiv att jag tror att alla skulle bli överlyckliga och ta för sig av utbildning om man inte var tvungen. Min erfarenhet säger mig dessvärre att majoriteten av de som idag är skolpliktiga (där kom ordet igen!) snarast skulle utropa: ”F–n, va gôtt och slippa den dj–la skolan!” Om vi däremot gradvis förändrade vårt sätt att språkligt behandla skolan som något man skall ”gå” i och istället talade om den som en sorts kommunikationssystem där man har möjlighet att göra en livsavgörande kunskapsresa, behövde vi kanske inte ens tala om vart man skall åka.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License