En liten krönika av Christer Sanne får mig att med visst vemod blicka tillbaka på ett samhälle som har förändrats radikalt. ”Var blev ni av ljuva drömmar?” skriver Sanne med en sidoblick till Tage Danielsson.
Det är inte lätt att föra några diskussioner om det samhälle som svunnit, när alla partier är så måna om att anpassa sig till det politiska spelet. Avvikande tankar och systemkritik tenderar att sorteras ut som ”irriterande biljud”.
Läs krönikan (tar max 5 min) här och fortsätt fundera.
Mina erfarenheter från många års arbete med undervisning får utgöra bakgrund till min reflektion om ledarskap och samhällets ansvar nedan.
Ledarskap
Jag tror att alla som har – eller haft – ansvaret att leda grupper av människor kan känna igen sig när jag säger: om inte ledaren (läraren) tar kommondot, så kommer olika grupperingar att försöka ta över bestämmandet.
Vi hör ju dagligen från våra nyhetsmedier hur olika grupperingar kämpar om herraväldet i våra förorter med våldsamma konsekvenser som följd. Det ligger nog en hel del vishet i det gamla ordspråket: ”När katten är borta dansar råttorna på bordet.”
Detta gäller dessvärre även i världpolitiken: Om en misshaglig men stark ledare röjs undan, börjar genast olika fraktioner att kämpa om ledarskapet i det tomrum som uppstår.
Sådana erfarenheter gör att jag är skeptisk till att man lämnar över makt och beslutande åt resursstarka grupper eller individer som vill tillfredsställa sina önskemål. Dessa måste alltid hållas i schack av ett starkt regelverk som tillkommit i demokratisk ordning.
Tveksamt ansvar
Jag läser att Skogsstyrelsen har pausat all inventering av nyckelbiotoper som är skyddsvärda. Myndigheten skjuter istället över ansvaret på skogsbruket. Att överlåta ansvaret till privata intressen är av principiellt tveksamt. Det är väl lite som att sätta räven att vakta hönsen?
Nu äger jag (dessvärre) ingen skog men jag kan mycket väl tänka mig hur jag skulle kunna resonera om det var min skog det handlade om:
Först skulle jag antagligen förbanna min olycka att råka äga skyddsvärd skog som jag inte kunde avverka som jag vill. Vi har alla fått lära oss att tänka på den egna plånboken i första hand. Jag klandrar emellertid inte den enskilde som sannolikt är tvungen att se till de egna behoven i första hand.
Den enda rimliga slutsatsen blir förstås att man aldrig kan lägga över ansvaret på den enskilde i frågor som rör samhälls- och naturintressen. Myndigheten har helt enkelt fegat ur här.
Regler blir vårt skydd
Jag tycker mig också förmärka en samhällets kapitulation inför det som beskrivs som ”valfrihet” där den privata valfriheten tillåts kollidera med det allmännas intressen.
Här kan man som exempel ta privata sjukvårdsförsäkringar som ger företräde till vård för den som betalar eller tillåtelse att uppföra privata byggnader som utestänger allmänheten från attraktiva stränder eller andra värdefulla områden.
Argument som att privata lösningar avlastar den allmänna sjukvården eller att det är nödvändigt för kommunerna att locka goda skattebetalare med strandtomter, köper jag inte.
Om samhället avsäger sig sitt ledarskap till förmån för privata intressen, gynnar detta förstås en liten grupp som enbart betraktar lagar och regler som hinder för de egna intressena. Vi, den stora allmänheten, som ser samhällets regelverk som vårt skydd, kommer emellertid att ligga risigt till.
Regelkrångel för fåtalet blir till skydd för flertalet.
Fotolänk: ”Flat leadership structure” (CC BY-NC-ND 2.0) by timabbott
Vi är inte konsumenter i välfärden, så enkelt är det.
Så snart vi är överens om detta faller mycket på plats. Att sälja vård eller utbildning som varor blir därmed en omöjlighet eller feltänk. Den positiva följden blir också att vi kan uppskatta duktiga företagare efter förtjänst när de verkar inom sina normala verksamheter och producerar varor som vi kan välja eller inte s.k. valfrihet.
Behovet av uttryck som övervinster, profit och andra negativt laddade ord minskar också om vi upprätthåller rågången mellan samhällets åtaganden och varumarknadens. Därigenom får vi sannolikt en mer nyanserad debatt om vilket samhälle vi vill ha.
Bildlänk: ””Citizen Cane”” (CC BY-NC-ND 2.0) by brandsvig
Idag känner jag att jag har tappat lusten att referera och reflektera ingående kring artiklar som jag läst i bastun. Istället skakar jag (bildligt) på huvudet och undrar vart vi är på väg. Var och en kan ju själv läsa de artiklar som jag funderar kring, antingen på nätet eller på papper om intresse finns.
Birger Schlaug skriver i Fria Tidningen 19 oktober 2016 om det bisarra uttrycket ”skapa jobb”. Detta är numera varje politikers mantra. Jobb ska skapas även om de inte behövs. Sånt som folk gjorde själva som att städa, sköta trädgård och annan ska nu in i marknadsekonomin av ideologiska skäl men också för att skatteintäkter är nödvändiga för att finansiera välfärden med nuvarande system.
Schlaug menar att vi borde flytta beskattning på arbete till beskattning på produktion istället, åtminstone delvis. Som flera andra debatttörer (utanför borgerlighet och socialdemokrati) påpekat behöver vi inte arbeta bort en tredje del av våra liv längre utan vi kunde få mer fri tid. Det sitter emellertid djupt hos våra politiker – och antagligen också hos oss själva – att man ska arbeta (om än i onödan) och känna skuld om man inte arbetar.
I samma anda är en annan artikel i samma i utgåva ”Det är svårt att vara frisk i ett sjukt samhälle” där Caroline Erica Åström menar att ohälsa kan vara en sund reaktion i ett samhälle där vi tror oss behöva löneslava för att kunna skaffa den mest hajpade mobiltelefonen (jag väljer här att inte nämna det fabrikat hon nämner). Jakten på prylar gör folk sjuka och livet går förbi medan man löneslavar för att kunna skaffa det senaste men knappast det nödvändigaste. Sannolikt ångrar vi inte på dödsbädden att vi har arbetat för lite, menar skribenten. Kanske vore det en nyttig övning att något fundera över vad vi kan förväntas ångra när tiden är kommen (om vi får tillfälle förstås) .
Slutligen läser jag i samma publikation från den 20 okt om galenskapen där försvaret fått lov att spränga granater i Vätterns dricksvatten. Är det ingen som har något förnuft längre? Jag säger som i Macken: ”Sicket fôlk!”
Bildlänk: ”buy nothing day” (CC BY-SA 2.0) by BAMCorp
Jag tror nog att även den som brukar uttrycka sig ”PK”, som malisen säger, då och då oroas av en stor invandring. Sannolikt bottnar en sådan oro i rädsla eller åtminstone obehag inför det obekanta. Jag tror att sådana känslor är fullständigt normala och ur ett evolutionärt perspektiv har det sannolikt varit nödvändigt att förhålla sig avvaktande inför det man inte känner till. Men sådana känslor rättfärdigar naturligtvis inte att man skriker om ”systemkollaps” eller ”vi kan ju inte ta emot hur många som helst” och annat i samma anda. Då är det – som jag har sagt många gånger – viktigt att läsa sånt som inte bara följer med strömmen och tänka ”ett varv till”.
Anders Norström skriver i FT 4 mars 2016 ett inlägg med titeln Flyktingmottagandet får svensk ekonomi att blomstra. Detta är naturligtvis en titel som man blir lite nyfiken på när vi har fått lära oss att ”vi går på knäna” och att välfärden är hotad. De måste väl i alla fall kosta oss en massa pengar?
Norström hävdar att tillväxten i Sverige är högre än i andra EU-länder och långt högre än i USA. Flyktinmottagandet är en viktig faktor bakom detta. Men hur kan det vara så?
Svaret är att varje utgift är någon annans inkomst. Extrautgifterna för flyktingarna blir till dagersättningar, bussresor, extra SFI-lärare, övertid hos Migrationsverket och hyra till de som äger förläggningar. Alla dessa använder naturligtvis de extra inkomsterna till köp av varor och tjänster i sin tur.
En stor del av kostnaderna betalas med biståndspengar som nu stannar i landet. De blir till ökad efterfrågan och utgifterna finansierar sig i hög grad själva. En stor del av flyktingmottagningen finansieras med lånade pengar, men regeringen lånar idag till minusränta och statens bruttoskuld minskar eftersom den räknas i procent på BNP.
Vi är också i stort behov av invandring. Arbetsförmedlingen har beräknat att vi måste ha en nettoinvandring på 90 000 personer årligen. Men Sverige har årligen en utvandring på 50 000 personer och därför behövs en invandring på 140 000 personer om vi ska kunna bibehålla relationen mellan pensionärer och barn och personer i arbete.
Särskilt stort behov av nyanställningar finns inom offentlig sektor. Här behövs kökspersonal, barnskötare, personliga assistenter, vårdbiträden och städare. Självklart ska alla ha avtalsenlig lön!
Foto: ”Hyllie granskontroll polisen_20151112_08” (CC BY 2.0) by News Oresund
”Tiny brain” (CC BY-NC-ND 2.0) by Karim Amara
Jag tror att det är ganska lätt att reagera med ”reptilhjärnan” och ryckas med när media (s.k. gammelmedia) och sociala medier skriker att det ligger i ”kulturen” hos unga män från avlägsna länder (länder som vi oftast vet väldigt lite om) att trakassera och våldföra sig på kvinnor. Jag tror inte ens att jag själv är oskyldig till stunder av sådant tänkande. Då är det både välgörande och nödvändigt att ta del av sådant tänkande som problematiserar de lättköpta sanningarna.
Omid Mahmoudi, ordförande i ensamkommandes förbund (skulle säkert kunna avfärdas som partisk men bör lyssnas på), skriver i LFT 3 februari, 2016, att om man ska uttala sig om ett lands kultur måste man göra en bedömning utifrån vad majoriteten av befolkningen står för och låta detta repesentera landets ”kultur”. Han skriver som exempel att han varje vecka får hatiska mejl från svenskar som är emot invandrare. Innebär detta att det ingår i svensk kultur att hata invandrare? De som hotar och hatar tillhör en grupp som är brottslingar eller sjuka, menar han. (Helt självklart! min anmärkning).
Det finns ingen kultur och inga människor som tycker att det är bra att tafsa på eller ofreda tjejer. Det är därför helt kontraproduktivt att utnämna en viss grupp av förövare som representanter för ett helt land när det handlar om ett mycket större samhällsproblem; det handlar helt enkelt om hur vi ska förbättra mäns beteende, hur vi ska skydda samhället mot ligister och sådana som beter sig kränkande mot andra. Här lämnar jag Mahmodis artikel och försöker tänka själv (ifall han inte skulle hålla med).
————————
Om det skulle var så att man kan leda i bevis att förövarna kommer från ett visst land, så handlar detta sannolikt mycket mer om självselektion till gruppen än om att de representerar en viss kultur. Vilka är de som lyckas trassla sig hit trots alla problem och restriktioner? Kanske finns det något annat än kultur som förenar de som lyckats krångla sig hit? Kanske har de rentav mer gemensamt med de unga män som maskerar sig och drar ut på gatorna för att slåss än med det egna landets kultur?
Varken jag själv eller någon som känner mig skulle ge mig epitetet ”intellektuell”. Även om jag både har arbetslivserfarenhet från ett s.k. intellektuellt yrke och en hyfsad akademisk utbildning, ligger det inte riktigt för mig att engagera mig i alltför lärda (eller förment lärda) diskurser. Snarare dras jag till mer konkreta och fysiska aktiviteter som paddling, skidåkning och även fotografering och lite körsång.
Detta innebär förstås inte att jag är en ”sportfåne” även om jag kan snöa in på väldigt specifika saker som hur man smartast byter hand på skotet vid stagvändning med jolle, hur man gör frånskjut med ”double push” vid inlinesåkning, hur man hittar den perfekta armvinkeln vid stakåkning eller hur man koordinerar kropp och paddel vid en roll med kajaken. För att nu bara nämna några bisarra nörderier.
Fotointresset startade väl någon gång i femtonårsåldern då alla kameror var manuella så att man var tvungen att begripa vad man gjorde innan man tryckte av. Dessutom fotograferade man ju med film – färg eller svart/vitt – vilket gjorde att man inte kunde fotografera lika ”tanklöst” som idag.
Då jag under många år skolats i sociokulturella tänkesätt inser jag förstås att inga av de ovan nämnda aktiviteterna är att betrakta som rent praktiska och därmed befriade från intellektuella komponenter. Likväl kan man ibland tala om intellektualism som företeelse – som något positivt – och då som en motsats till det aningslösa; den populistiska magkänslan.
En sådan motsättning beskrivs intressant i en artikel med titeln Intellektualismen är döende i väst av Martin Holmquist (FT 28 okt, 2015) där han berättar om den kinesiska konstnären Xiaolu Guo som växte upp i Kina med en radikal konstnär till far och med en mor som var hängiven maoist (som t.o.m. anger fadern!).
XG får till slut chansen att komma till det Väst som hon beundrade för 60-talets starka intellektuella patos. Idag är hon brittisk medborgare och kan utifrån se det ekologiska förfallet i Kina. Vad som emellertid upprör henne än mer är utarmningen av den västerländska kulturen där ”intellektualismen är döende”.
Numera ser det radikalt annorlunda ut än det som hon beundrade; nu är allt kommersialiserat. Folk i gemen skrattar om man råkar tala om de intellektuellas makt i Storbritannien; det betraktas som ”omodernt och dumt”. Konsumtionssamhället tar över och tvingar fram nya uttryck och tänkesätt. Hon ser att de som sysslar med konst och litteratur är extremt självupptagna; det gäller att skapa sin egen nisch (varumärke?). Livet i väst idag är på många sätt raka motsatsen till den bild som Xiaolu hade som ung.
Om jag tänker ett varv till på detta, inser jag att även vårt samhälle är genomkommersialiserat- vi ska ha ”mer pengar i plånboken” – och att intellektuell verksamhet – bildning – inte står särskilt högt i kurs. Men kanske är det också så att Xiaolu hade en naiv bild, inte bara av de intellektuella i väst utan också av samhällsutvecklingen.
Jag erinrar mig i detta sammanhang en liten episod från min lärarutbildning. Vi hade samhällskunskap eller vad ämnet kunde ha hetat och vid något tillfälle hävdade jag tvärsäkert att i framtiden, när vi som var unga tagit över olika samhälleliga verksamheter, så skulle det inte bli krig och konflikter; vi var helt enkelt för insiktsfulla för detta. Jag tror att jag faktiskt var övertygad om att jag hade rätt.
Idag, när vi har facit, inser vi förstås alla hur fel jag hade; numera är det värre än någonsin. Konflikter, ojämlikhet och en ohämmad kapitalism är dessvärre utmärkande för även vårt samhälle idag.
Idag handlar även politiken främst om att köpa röster i bästa kapitalistiska anda medan ideologiska (intellektuella idéer om samhället) spelar en underordnad, för att inte säga tynande roll.
Även för en vänsterregering.
En artikel i FT, Tema: Ekonomi 28 jan 2015 av forskaren Doreen Massey vid Open University tillförde lite extra hetta vid fredagens bastubad då den visade på hur språket skapar vår verklighet; i detta fall hur man språkligt har fått oss att godta att marknadslösningar och privata intressen är något som ligger i människans natur.
Offentlig
Språket tilldelar oss speciella roller: på bussar, tåg, sjukhus och universitet är vi numera kunder istället för passagerare, patienter och studenter. En tidigare relation i dessa verksamheter ersätts med en köp-säljrelation. Vi blir till konsumenter vars främsta uppgift är att göra val utifrån egenintressen och dessa intressen handlar oftast om pengar (”mer i plånboken” har vi ju hört några gånger vid det här laget). I allmänhet inser vi inte att det ligger ett medvetet politiskt arbete bakom dessa försök att forma vår identiteter genom språkliga uttryck. Gradvis trubbas vår förmåga av att föreställa oss att det skulle kunna vara på något annat sätt. Som exempel betecknade tidigare ”offentlig tjänsteman” något respektingivande, någon som upprätthöll en viss ordning för oss medborgare. Massey påpekar att det har pågått en oavbruten smutskastning av av ordet offentlig för att få oss att ändra vår uppfattning.
Ett annat uttryck med potential att förleda är tillväxt. Vårt ekonomiska system antas skapa välstånd genom tillväxt (ökad BNP). Men om marknadskrafterna ska producera tillväxt leder detta först till ojämlikhet som en kraftfull regering möjligen skulle kunna reparera något genom att omfördela välståndet genom beskattning. Den dominerande föreställningen att tillväxt minskar ojämlikhet genom omfördelning har väl varit den socialdemokratiska idén i Sverige, såvitt jag själv kan förstå. Massey menar att detta är en ganska bisarr modell då den först skapar ett problem (ojämlikhet) som man sedan försöker reparera. Man borde därför argumentera för en ny modell helt och hållet där ekonomins funktion inte i första hand skapar en nivå av ojämlikhet som sedan kräver korrigering. Att ifrågasätta de mekanismer skapar ojämlikhet ingår dock inte i tänkandet.
Den gamla modellen är dessutom dysfunktionell i förhållande till planeten. Jakten på tillväxt hotar att förorsaka en enorm katastrof. Vi i de rika länderna slår oss ofta för bröstet med miljösatsningar men detta är en ganska ihålig sanning då vi numera har flyttat ut den miljöskadliga industrin till andra länder som numera producerar det vi själva gjorde i Europa tidigare. Miljökatastroferna kommer dessutom att drabba fattigare länder snabbare och hårdare än de rika länderna.
Massey fastslår att strävan efter tillväxt som ett medel att förverkliga människors livsmål och önskningar är som att jaga efter ett fantasifoster. Tillväxten leder förutom till ojämlikhet även till ökad ohälsa, kriminalitet och socialt lidande. Frågan är alltså om vi kan omdefiniera välstånd till något som går utöver individen och det monetära. De intressanta frågorna är: Vad är egentligen en ekonomi till för? Vad vill att den ska erbjuda oss?
Arbete
Arbete är ett annat område med politisk laddning. Vad räknas som arbete? Barnomsorg i utbyte mot lön räknas som arbete men hur är det med barnomsorg som tillhandahålls av föräldrar, far-och morföräldrar eller grannar? När det gäller arbete antar man att människor motvilligt går med på att utföra oönskat eller avskytt arbete i utbyte mot materiella belöningar som de sedan kan konsumera. Denna uppfattning har helt missuppfattat vad som ger människor glädje och tillfredsställelse. Gamla generationers socialister förstod att arbete hade eller kunde ha moraliska och kreativa värden. Detta ha den dominerande diskursen helt missförstått. Här ses enbart egoistiska och possessiva ändamål.
Arbete ska inte var skyldighet eller uppoffrande som man gör utan en central källa till mening och tillfredsställelse i ett människoliv som också bidrar till andras bästa. Människor utvecklas genom arbete. Det är också ett av de viktigaste sätten genom vilka människor upprätthåller kontakter med omgivningen. Man märker ju detta när man inte har arbete eller har avslutat sitt yrkesverksamma liv.
En omprövning av den dominerande diskursen om arbete skulle kunna leda till att vi tar itu med arbetets sociala relation och arbetsfördelningen generellt i samhället.
Investering
En annan term som förtjänar uppmärksamhet är investering. Investering frammanar något positivt i framtiden. Utgifter ses som en kostnad och en börda. Här finner vi skillnaden mellan offentligt och privat. De pengar som ett vinstdrivande företag lägger ner ses som en god investering medan de pengar som man lägger ner på infrastruktur eller anställda i skolor och vård enbart betraktas som en ökning av underskotten eftersom de finansieras med skattemedel.
Vi måste fundera över vad den samhällsekonomi är till för. Om svaret är att en ekonomi ska upprätthålla samhället, då är den gängse vokabulären minst sagt missvisande. Utbildning är en verklig investering som genererar kapacitet som samhället behöver, likaså hälsovård och sociala tjänster. Detta är den mest värdefulla formen av produktion och investeringar som kan finnas.
Massey menar att vi måste utmana den ständiga karakteriseringen av beskattning som en negativ sak (”Alla hatar väl att betala skatt?”). Privata transaktioner utgör inga problem medan beskattning för sociala investeringar och tjänster ogillas av nästan alla. Det reflexmässiga språket speglar och förstärker alltså prioritering av individuella val över kollektivet, över själva samhället. Ord och ofta upprepade fraser bär med sig och förstärker uppfattningar som är bortom deras egentliga innebörd. Vi måste börja tala om denna vokabulär. Elitens förmåga att upprätthålla den fruktansvärda tvångströja vi befinner oss i baseras delvis på det befintliga ordförrådet.
Verkliga val
Bakom vår ekonomistiska vokabulär ligger en förståelse av marknaderna som naturliga som förutbestämda krafter som är en del av ”människans natur”. Vi ser inte att marknaden är en produkt av ett socialt skikt och deras ekonomiska och politiska intressen. Man vill få oss att tro att människans natur graviterar mot marknadshandel. ”Tja, det är väl så marknaden fungerar!” säger vi uppgivet. Vi antar att marknaderna är naturliga. Detta gör marknaden till en fråga för experter och teknokrater, till något som står utanför demokratisk kontroll. ”Det finns inga alternativ!”, vilket ju är paradoxalt i en nyliberalt tid där vi ständigt kan och ska göra (meningslösa) val. När det kommer till ett verkligt viktigt val, nämligen vilket samhället vi vill leva i då finns det inga alternativ längre! Vi måste utmana den särställning som marknaden och har fått. Ekonomin är ingen naturkraft. Det ekonomiska kan återföras till samhället, genom att vi föreställer oss andra alternativ.
Dessvärre verkar det som om våra rikspolitiker inte har funderat över detta. Finns nog bara ett parti som har förmågan att se bakom den ekonomistiska diskursen.
Nej, någon renegat är jag förhoppningsvis inte!
Jag måste till min skam erkänna att, även om jag naturligtvis hört ordet tidigare, kunde jag inte helt avgöra dess betydelse av ”överlöpare” eller en som svikit sin klass. I en informativ artikel utreder idéhistorikern David Brolin (FT, 19 dec 2014) tänkbara anledningar till att personer kan överge en ideologisk ståndpunkt till förmån för en rakt motsatt. I artkeln namnger han flera kända personer varav många avfallit från den radikala 68-rörelsen och istället valt att liera sig med liberaler och kapitalister. Två förklaringsmodeller står mot varandra: har de vänt kappan efter vinden eller handlar det om politisk mognad. Det är självfallet så att de olika modellerna – kappvändning resp. mognad – kommer att tilltala olika grupper. Brolin menar dock man måste analysera detta fenomen djupare. En grupp förklaringar ser till individernas egenskaper medan en annan ser till samhälleliga skeenden. Vi ska återkomma till de senare.
De individualistiska förklaringarna försöker se att de radikala 68-orna på sätt och vis anpassade sig till tidens mode. Man skulle också kunna förklara ”sidbytet” med att omprövning var något som utmärkte dessa personer och att politisk omprövning bara var en del i en generellt omprövande hållning. Sen menar Brolin att man nog inte ska bortse från att flera av den intellektuella 68-rörelsens medlemmar har lockats av makt och pengar från Timbro t.ex.
Samhälleliga förändringar är dock en mer trolig förklaringsmodell, menar Brolin. Den stora optimismen hos de radikala fick sig rejäla törnar efter Vietnamkriget när det visade sig att varken Vietnam, Albanien eller Kina blev några socialistiska lyckoriken. Pol Pots Kambodja var kanske ett av de värsta exemplen. Vänstern splittrades också upp i många fraktioner och ”sekter” och försvagades därmed så att den inte kunde bjuda motstånd mot den nyliberala eran där förgrundsfigurer som Reagan och Thatcher skördade stora framgångar.
Brolin påpekar också att det fanns ett visst elittänkande inom vänstern som ”förebådar” ideologisk omprövning. Här är kanske Mussolini det tydligaste exemplet. Många inom den intellektuella vänstern har också känt sig lika hemma i vänster- som i högerkretsar (s.k. ”smyg-thatcherister”).
I Sverige under 80-talet blev ”krismedvetande” ett ledord för ”Feldts grabbar” och (som jag minns det) det blev mera argument om pengar än vad man ville med samhället. Inom vänstern blir man alltmer tveksam till ”massornas samhällsförändrande kamp” och det blir en knäck för 68-orna att massorna inte alltid handlar revolutionärt; det är knappast massorna som omskapar samhällen. Kampen kommer istället att riktas in mot en kvävande byråkrati och därifrån är steget kort till en borgerlig, liberal antistatlighet.
Brolin försöker sig på en summering när han skriver att det blev en knäck för de optimistiska 68-orna när kapitalismen inte bröt samman som man förutspått enligt de marxistiska teorierna. Den framväxande välfärdsstaten var förvirrande för de som trodde på ständig klasskamp när den socialdemokratiska reformismen växte sig allt starkare. Det är mot bakgrund av sådana skeenden, svenska såväl som internationella som man skall se renegatfenomenet, menar Brolin.
Det blir förstås lite summariskt och hoplappat när man försöker göra en egen text utav en enda artikel. Likväl har det varit viktigt för mig att ”skriva in mig” i hans artikel eftersom jag själv var ung just 1968 och befann mig mitt i detta politiska skeende. Nu i efterhand kan jag se mig själv stå lite vid sidan; jag deltog aldrig i några manifestationer men jag fascinerades av retoriken och jag stod naturligtvis på den vänstra sidan även om jag bara tittade på.
Det var inte alltid så lätt att vara den som inte ”tog ställning” för som bekant hette det ju att ”den som inte är med oss är emot oss”. Det fanns en hel del ”spränglärda” marxister som fnyste när man inte deltog i studiecirklar eller andra manifestationer. Kanske var det feghet; kanske var det för att jag inte kände igen mig. De unga revolutionärerna i min omgivning kom oftast ur andra förhållanden än jag själv och jag kände inte igen själva diskursen. Åtskilliga kom från akademikerhem och var vana att argumentera om än det ena än det andra. Själv hade jag växt upp i ett arbetarhem med fackföreningsmöten hemma i hallen. Där diskuterade man inte revolutionen – man var för övrigt livrädd för ”kommunisterna” – utan snarare hur man skulle kunna få några ören mer i timpeng och lite övertidsersättning. Ganska intetsägande i jämförelse med världsrevolutionen.
En sådan här text med alla dess brister (min text alltså) ger mig redskap att förstå det som sker nu. Åtskilligt av det som sker i dagens politiska landskap blir mera begripligt om man sätter in det i ett historiskt sammanhang.
Nej, någon renegat är jag inte!
Jag kan inte värja mig för tanken att den marknadsliberalism som vi har fått utstå under Alliansen spelar fascisterna i händerna, även om jag faktiskt tror att statsministern själv är en övertygad antirasist, antifascist och antinazist. Men jag tror faktiskt att det är den hårda politiken som gynnar ett fåtal men slår ut ett flertal som är själva grogrunden för olika antidemokratiska rörelser i samtiden.
En urkraft hos fascismen, enligt Arnstad (läs och lär gärna från hans bok: Älskade fascism) är drömmen om en nation som gått förlorad, alltså ett tryggt samhälle utan fattigdom, utan invandrare och med jobb åt alla. Kort sagt allt som kännetecknar nationalismen. Det är dessa känslor partier med en nationalistisk agenda spelar på.
Under Alliansregeringens marknadsdiktatur har allt fler slagits ut. Det är väl inte alldeles orimligt om arbetslösa, utförsäkrade, sjuka och pensionärer tänker sig tillbaka till något som de förlorat. I ett sådant läge erbjuder olika fascistiska rörelser gärna ett hopp om att man ska få återuppleva den trygghet man en gång hade eller trodde sig ha. För olika rörelser med en nationalistisk agenda blir då viktigt att definiera vilka som står i vägen drömmen.
