Etikett: samförstånd

Kategorier
dokumentär politik samhälle

Förstå

5474261145_39c57b7d3a_mAtt försöka förstå är inte att acceptera skriver Birger Schlaug i FT 30 mars 2016, http://www.fria.nu/artikel/122390 där han argumenterar mot ett inlägg på ledarsidan i DN, http://www.dn.se/ledare/huvudledare/forsvara-viktigare-an-forsta/ där budskapet är: alla försök att förstå sina potentiella fiender är detsamma som att bli dess stödtrupper. De som försöker förstå blir till ”Putins stödbataljon”.

För alla som har förmågan att ”tänka ett varv till” innebär ju inte försöken att förstå att man bara accepterar utan det handlar framförallt om att analysera och agera på ett sätt som inte leder till ytterligare konflikter och till slut krig. Schlaug ställer frågan om hur mycket oviljan att förstå har bidragit till att ”föda och göda” terrorism världen över. Vad hade hänt om man försökt förstå Irak, Afghanistan och Libyen istället för att bara klampa in?

Analysen av en problematik blir en del av den metod man kan använda för dess lösning, lärde jag mig en gång i en metodbok under min forskarutbildning. Detta gäller förstås även för allvarliga politiska konflikter. Att analysera och förstå innebär att man skaffar sig fler möjligheter till konfliktlösning. Ibland kan det dessvärre hända att militärt våld återstår som enda lösning, men då sker detta efter att man tänkt först.

Att – som ledaren i DN – ironisera över de som försöker förstå är något att det mest bisarra man kan göra. Att inte ens vilja förstå är det kanske tyngsta skälet till att den terror vi ser runt om i världen.

När det gäller att förstå aktualiserar Schlaug Elin Wägner som uttryckte det så här en gång: ”det krävs mer tankemöda för detta [att förstå] än att använda våld. För det sistnämnada [våld] krävs nästan ingenting. För det första [att förstå] krävs en hjärna att tänka med”.

Att inte ens försöka förstå är något av det dummaste man kan göra. Kan man inte inse detta är man enfaldig och dessvärre också livsfarlig. Då tillhör man verkligen Putins och Trumps stödtrupper och har gjort sig till medspelare till den sortens ledare som världen inte behöver, såna som vägrar försöka förstå.

Foto:
”Lost Time” (CC BY-ND 2.0) by  h.koppdelaney 

Kategorier
politik samhälle språk

Krigsretorik

orator by southtyrolean, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  southtyrolean 

 

 

Den som jobbat en del med språk vet att vårt sätt att benämna världen också skapar denna värld så att det som en gång vara ett möjligt sätt att uppfatta ett fenomen gradvis övergår till att man betraktar det benämnda som något som en självklar del av tillvaron. Vi har massor med sådana exempel t.ex. veckans dagar uppfattas som något självklart existerande och inte som något vi skapat; Medeltiden var något som fanns o.s.v. Tänk också på skönlitterära författares förmåga att skapa trovärdiga karaktärer, miljöer och skeenden. På liknande sätt är det förstås med den förment ”objektiva” vetenskapen.

Språkets förmåga att skapa (konstituera) och därmed avgöra hur vi betraktar tillvaron har förstås en ändamålsenlig funktion med stor genomslagskraft och genom att beskriva förhållanden på ett visst sätt kommer vi gradvis att acceptera att det är sådan tillvaron är.

Hela den ovanstående kedjan av associationer kring språket startades av en artikel av Birger Schlaug i FT den 4 november 2015 i vilken han hävdar – apropå vissa krafters önskan om natomedlemskap – att vi har dragits in i en krigsretorik istället för en fredsretorik. ”Vi är på väg att göra en krigsretorik till en medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sams”.

Vi lockas naturligtvis med i krigsretoriken som beskriver en aggressiv och opålitlig granne i öst. I enlighet med resonemanget ovan skapar vi en uppfattning om att det är så det är. Detta utesluter givetvis inte på något sätt att det faktiskt kan finnas onda krafter i spel i såväl öst som väst.

Men man kan fundera över hur det skulle vara om språkbruket istället fokuserade på vilka möjligheter till fred och konfliktlösning som står till buds istället för en upptrappad ”svara-med-samma-myntretorik”. Här är det måhända långsökt att dra nytestamentliga paralleller men vår egen Olof Palme och framförallt Nelson Mandela hade sannolikt brukat en annan retorik. Alltså att beskriva möjligheter till fred och förhandling istället för den krigsretorik som nu brukas.

Jag är övertygad om att vårt sätt att beskriva tillvaron har tillämplighet långt utöver de exempel som Schlaug beskriver.