Kategorier
klass politik

Retorisk hetta

"look left ->" (CC BY 2.0) by  Bon Adrien
”look left ->” (CC BY 2.0) by Bon Adrien

 

Den demokratiske presientkandidaten Bernie Sanders – vilken brukar betecknas som ”socialdemokrat – framför sitt budskap med ”all den retoriska hetta som den svenska socialdemokratin övergett” (Birger Schlaug i FT 5 feb 2015). Sanders verkar stolt över sin ideologiska hemvist.  Schlaug jämför Sanders med Löfven som stolt meddelat att han inte kan skilja på höger och vänster. [I] Sverige samlas allt i ett dimmigt ”magplask” enligt Schlaug.

Om det är så som Schalug påstår, vill jag faktiskt inte att Löfven ska lov att företräda/leda det socialdemokratiska partiet. Han borde så snart som möjligt ersättas av en ledare som ser en tydlig ideologisk skillnad mellan höger och vänster, en som vågar tala klarspråk i höger-vänsterskalan och slutar att ängsligt försöka fiska röster i grumliga vatten.

Foto: ”look left ->” (CC BY 2.0) by  Bon Adrien 

Kategorier
politik samhälle språk

Krigsretorik

orator by southtyrolean, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  southtyrolean 

 

 

Den som jobbat en del med språk vet att vårt sätt att benämna världen också skapar denna värld så att det som en gång vara ett möjligt sätt att uppfatta ett fenomen gradvis övergår till att man betraktar det benämnda som något som en självklar del av tillvaron. Vi har massor med sådana exempel t.ex. veckans dagar uppfattas som något självklart existerande och inte som något vi skapat; Medeltiden var något som fanns o.s.v. Tänk också på skönlitterära författares förmåga att skapa trovärdiga karaktärer, miljöer och skeenden. På liknande sätt är det förstås med den förment ”objektiva” vetenskapen.

Språkets förmåga att skapa (konstituera) och därmed avgöra hur vi betraktar tillvaron har förstås en ändamålsenlig funktion med stor genomslagskraft och genom att beskriva förhållanden på ett visst sätt kommer vi gradvis att acceptera att det är sådan tillvaron är.

Hela den ovanstående kedjan av associationer kring språket startades av en artikel av Birger Schlaug i FT den 4 november 2015 i vilken han hävdar – apropå vissa krafters önskan om natomedlemskap – att vi har dragits in i en krigsretorik istället för en fredsretorik. ”Vi är på väg att göra en krigsretorik till en medial underhållning istället för att låta erfarenheter av just sådant leda till sams”.

Vi lockas naturligtvis med i krigsretoriken som beskriver en aggressiv och opålitlig granne i öst. I enlighet med resonemanget ovan skapar vi en uppfattning om att det är så det är. Detta utesluter givetvis inte på något sätt att det faktiskt kan finnas onda krafter i spel i såväl öst som väst.

Men man kan fundera över hur det skulle vara om språkbruket istället fokuserade på vilka möjligheter till fred och konfliktlösning som står till buds istället för en upptrappad ”svara-med-samma-myntretorik”. Här är det måhända långsökt att dra nytestamentliga paralleller men vår egen Olof Palme och framförallt Nelson Mandela hade sannolikt brukat en annan retorik. Alltså att beskriva möjligheter till fred och förhandling istället för den krigsretorik som nu brukas.

Jag är övertygad om att vårt sätt att beskriva tillvaron har tillämplighet långt utöver de exempel som Schlaug beskriver.

Kategorier
politik samhälle skola språk

Frihet och ansvar

THE DEVIL’S ADVOCATE ... by mrbill78636, on Flickr
Creative Commons Attribution 2.0 Generic License  by  mrbill78636 

 

 

Frihet och ansvar är förvisso två ord som signalerar positiva värden. Kombinerar man dem i uttrycket ”frihet under ansvar” blir de till ett mycket förpliktigande åtagande som vi nog sällan har anledning att ifrågasätta. Men ibland kan man se nya saker om man gör sig till djävulens advokat och till exempel säger ”frihet utan ansvar”. Då blir uttrycket genast mer problematiskt.

Orden behåller förstås alltjämt sina positiva konnotationer men det känns onekligen som lite hotfullt att man skulle kunna ta sig friheter utan ansvar. Man börjar sannolikt att fundera över vad för slags friheter som skulle kunna utövas utan ansvar. Här kan nog var och en spekulera i olika sorters friheter som skulle kunna utövas utan ansvar och vad detta skulle kunna innebära.

I politiken

Den andra komponenten – ansvar – är något som vi allmänhet uppfattar som något positivt. Här kan vi sända en snabb tanke till politiken. Den nuvarande regeringens två främsta företrädare försummar sällan att påpeka hur de ”tar ansvar” för landet och dess ekonomi i synnerhet. Ansvar i detta fall används då som motsatsen till något negativt som t.ex. ”bidrag”. Samtidigt betonas den enskildes frihet i form av olika ”valfriheter” och ”mer pengar i plånboken”. Här vill man alltså ge bilden av en sorts symbios mellan ansvar och frihet; genom att man tar ansvar skapas också frihet.

Men när vi nu tar den politiska retoriken som exempel blir vi också tvungna att inse att innebörderna i frihet och ansvar i högsta grad är retoriska d.v.s de definieras av någon och blir därför en viss sorts frihet och en viss sorts ansvar.

I den politiska retoriken innebär ansvar oftast något ekonomiskt som att man vill begränsa offentliga utgifter snarare än att man vill anpassa utgifter efter behov. Allra tydligast blir kanske detta när EU beviljar Grekland s.k. nödlån endast om man lovar att hålla nere sina offentliga utgifter oavsett vilka konsekvenser detta får. De här exemplen visar ganska tydligt att ansvar inte står höjt över varje diskussion utan tvärtemot är det som definieras som ansvar av någon.

Nu skall vi inte göra denna utredning onödigt omfattande men man kan förstås föra liknande resonemang om frihet. Frihet innebär för det första alltid någons frihet. Olika sorters friheter är förstås av godo så länge inte någons frihet innebär den andres ofrihet. Valfriheter av olika slag är positivt så länge de inte begränsar andra friheter eller blir meningslösa som val av tandkrämssorter, premiepensioner eller elleverantörer. Då blir de en sorts pseudofriheter som syselsätter oss och tar tid från mera meningsfulla aktiviteter.

Om det nu är så att frihet och ansvar alltid är retoriskt definierade d.v.s. det handlar om att argumentera för att det är på ett visst sätt, blir det problematiskt att bara ge någon ”frihet under ansvar”. Här tänker jag speciellt på den svenska skolan.

I skolan

Ingen lär väl ifrågasätta att friheterna i skolan – hur man än väljer att definiera dessa – är större än de var för länge sedan. Även om vi har skolplikt, är skolan avsevärt mindre repressiv idag än långt tillbaka i tiden; vi har förbjudit aga, skamvrå och andra otrevliga bestraffningar. Istället har vi betonat jämställda relationer mellan elever och vuxna samt intressedrivet arbete. Inte sällan har de förändrade villkoren också lett till att elever även räknar in närvaro, lektionstider och sätt att uttrycka sig i de nya valfriheterna.

Så var det detta med ansvar. Som vi har sett ovan är ansvar något förhandlingsbart; det finns alltid handlingar som är utmärkande för (indikerar) ansvar och det är alltid någon som har bestämt vad som räknas som  ansvar. Man måste faktiskt lära sig vad som räknas som ansvar innan man kan ”ta ansvar”. Jag kan mycket väl tänka mig att skolans elever (om man kan yttra sig så generellt) nog har en sorts uppfattning av vad de vuxna menar med ansvar men kanske har de också konkurrerande och rentav starkare bevekelsegrunder att definera ansvar på annat sätt?

Låt mig bara sammanfatta det jag tror att jag har sagt i det här inlägget. Jag menar alltså att begreppen frihet och ansvar inte är något som betyder samma för alla även om jag är övertygad om att de konnoterar något positivt. Det blir således mycket problematiskt att generellt kräva ”frihet under ansvar” eftersom såväl frihet som ansvar varierar för olika individer. Politikerna vill framstå som ansvarsfulla och argumenterar för att det de gör är vad som räknas som ansvar.  Att ge någon frihet under ansvar – i skolan t.ex. – är sannolikt ett hasardartat beslut eftersom såväl frihet som som ansvar kan definieras inom ramar som kanske inte överensstämmer med utbildningens regelverk.

Kanske kan detta jämställas med ”frihet utan ansvar”?