I kapitlet ”Medierna och demokratin” ur Elmbrants uppgörelse med marknadsstaten i boken Marknadens tyranni finns nedanstående träffande beskrivning av en allt snabbare och ytligare journalistik, helst direktsänd. Elmbrant skriver:
”Innan något har hänt, ska reportern sitta live i studion och spekulera i vad som kanske ska hända. Sedan händer det på riktigt, men bakom stängda dörrar, så då står TV utanför och funderar live vad som förmodligen händer därinne. Sedan står det klart vad som faktiskt har hänt, och då det kanske inte är lika dramatiskt som man trott, och då blir programledarens fråga till reportern: ’Vad kommer att hända nu?’
Direktrapporter riskerar att bli ett pärlband av kanske, eventuellt, troligen, möjligen. En hel del rundsnack, jämfört med reportage med egna genomarbetade texter, men sådana tar längre tid att snickra ihop.”
Tydliga besked! Jag tror nog att de flesta politiker är ”mediekåta” d.v.s. det är en chans för dem att synas i medierna. Jag tycker att SVT borde utnyttja detta lite bättre när de frågar ut politiker (SR är nog lite vassare). De borde kräva att politikerna svarar entydigt och begripligt. Jag har några förslag nedan:
Säg att försvarsministern intervjuas i SVT och får frågan: ”Ska Sverige vara med i NATO?”. Slingar sig då ministern borde reportern först uppmana ministern att ge ett begripligt svar. Om ministern alltjämt pratar utan att säga något, borde reportern ta konsekvenserna av detta och säga: ”Eftersom vi inte får något svar avbryter vi intervjun här.”
Ett annat exempel: ”Kommer Sverige att skriva under FN:s förbud mot kärnvapen?” Blir det inget tydligt svar avbryts intervjun och politikern för lomma iväg.
Det finns massor med frågor till olika politiker som kräver liknande tydliga svar: ”Vill du sätta stopp för vinster i välfärden? Ska vi införa sex timmars arbetsdag? Ska krigsmakten få fortsätta att förorena Vätterns vatten? Är Sverige ett klassamhälle? Ökar klyftorna i Sverige? Ska vi införa fastighetsskatt? Bolagsskatt? Arvsskatt?”
De här frågorna är förstås ställda ur ett vänster-miljöperspektiv men oavsett vilken politik den intervjuade företräder och vilka frågor som ställs, borde intervjuaren kräva begripliga svar på frågorna.
I samtliga fall får politikern lomma iväg om vi inte får svar.
Fotnot: "lomma" kan även stavas som "loma" men då tror alla att jag stavat fel.
Jag blev så frustrerad när jag lyssnade på Morgonekots partiledareintervju idag. Det var statsministern som intervjuades men jag hade antagligen fått samma känslor om det varit någon av de andra.
Ett av problemen tror jag är hur det politiska samtalet förs i radio och tv; det går för fort och handlar om för många frågor. Eftersom frågorna är likartade varje gång, kan politikern dra sina standardsvar utan att egentligen säga nåt annat än de vanliga honnörsorden: välfärden ska fungera, skattepengarna ska gå till barnen och inte till vinster o.s.v.
Ett strålande exempel på en helt motsatt dramaturgi var programserien Idévärlden där kloka personer samtalade i lugnt tempo och där man faktiskt blev lite klokare av att lyssna.
Jag tror kanske inte att det politiska samtalet kan uppnå just en sådan höjd men det skulle kunna vara en förebild.
Ett annat problem är att alltid besvara alla frågor på strukturell nivå, alltså från ovan och väja för det konkreta exemplet av risk att stöta sig med någon. Det mest talande exemplet var när utfrågarna kom in på miljöfrågan, speciellt flyget.
”Vad säger du till det unga paret som vill flyga till Thailand?” Ministern börjar då prata om flygskatt, miljövänligare bränsle, smartare landningar och sånt. Då höll jag på att stänga av.
Det enda vettiga svaret hade varit att de förstås kan flyga till Thailand men att det vore bättre för klimatet om de semestrade med tåg, cykel eller rentav bil på närmare håll. Det hade varit ett ärligare svar. Rädslan för att stöta sig med väljare tar sig alltså rent löjeväckande uttryck.
Slutligen tycker jag också att utfrågarna har en hel del skuld i hur det utvecklar sig; man har hela tiden känslan av att de är emot den de intervjuar och vill försöka snärja personen. Sådana intervjuer (lärde man sig ju tidigt i sin utbildning) sätter den intervjuade i försvarsställning och chansen att man får veta något man inte redan visste är minimal.
Det är också hopplösa frågor av typen: ”väljarna måste väl få veta innan valet” (vilken politik som ska föras på det ena eller andra området). Eftersom politik just handlar om förhandling och kompromisser är det ju fullständigt omöjligt att i förväg bestämma utfallet av en förhandling med en part som man försöker kompromissa sig fram till något fungerande med.
”Tankar för dagen” är ett litet 5-muntersprogram i P1 före klockan sju på morgonen.
Jag brukar ”råka på” det programmet ibland när jag ligger kvar i sängen och lyssnar på morgonprogrammen i mina hörselskydd med radio, billigt inköpta på Clas Ohlson, men oändligt användbara när man vaknar tidigt eller inte kan somna.
På måndagsmorgonen råkade jag höra en Pernilla Glaser som hade lite intressanta funderingar om tvivel och eftertanke.
Eftertanken kan vara som en dragg som bromsar upp när det går för fort. Tvivlet kan vara som frisk luft, säger Glaser, det kan vara som en solstråle som oväntat lyser upp något som har legat i dunkel. I politiken är det tvärsäkra yttranden som gäller; det är synd för tvivel kan skapa förhandlingsutrymme.
Hur kan en politik utan tvivel vara en politik att tro på? frågar sig Glaser. Sådant vi tror oss veta omgärdas alltid med en ocean av okunskap.
Det vi tror kan aldrig bli mer än förslag. Det är inte mycket men det är allt, avslutar Glaser.
Jag har ett par billiga hörselskydd med radio, som jag köpt på Claes Ohlson för ett bra tag sen. Jag använder dessa när jag ska dammsuga, klippa gräs, köra vinkelslipen, såga med bandsåg och en massa andra normala saker. Men vad som möjligen kan vara lite onormalt är att jag förvarar dessa hörselskydd med radio vid min säng och därstädes använder dem för att lyssna på radio vid olika tillfällen. Alldeles utmärkt! Eftersom de även isolerar utåt, stör de inte henne som ligger i sängen bredvid mig sedan åtskilliga decennier.
På äldre dar kan man man inte alltid räkna med att sova oavbrutet från morgon till kväll, även om jag i allmänhet sover alldeles utmärkt. Då och då händer det att man vaknar vid ”fel” tillfälle och då fungerar det alldeles utmärkt att sätta på sig lurarna och lyssna på något program i radion; oftast är det P1 som fungerar bäst eftersom man i allmänhet håller på att utreda någonting där som kräver lyssnande och då sover man snart igen.
Idag på juldagens morgon vaknade jag olämpligt tidigt och satte därför på mig lurarna i vanlig ordning. Inte oväntat var det dagens julotta som pågick i radion och eftersom jag tycker om vacker körsång lyssnade jag en stund och föll snart i sömn tills jag åter väcktes till kortvarigt medvetande av ”underbar korus av röster”. När jag sen vaknade, förstod jag att julottan måste vara över för det talades om kommande oväder. Väderrapporten brukar oftast hålla mig vaken och när den var slut var det som vanligt Morgoneko med de nyligen timade gräsligheterna världen över. Efter Ekot annonserade hallåmannen (som idag var en kvinna) att det skulle komma en dokumentär betitlad Flygkraschen i Ishavet.
Eftersom jag alltid varit lite svag för äventyr i polartrakterna, fortsatte jag att lyssna. I korthet handlade programmet om en flygresa med ett litet tvåmotorigt flygplan över nordöstra Kanada över till Grönland för vidare resa till Europa och Sverige. Mitt ute över Ishavet stannar först den ena motorn och sen den andra och det blir glidflykt ner i vattnet. Det var ju inte så bra, för att använda ett understatement.
Jag ska inte vare sig föregripa utgången eller bli detaljerad om programmet utan mitt ärende är ett helt annat, nämligen hur en dokumentär med enbart människor som pratar – sparsamt interfolierad med ljudeffekter och musik – kan bli så oerhört spännande.
När jag låg där i min säng med radion i hörselskydden, var jag 100% närvarande, något som dessvärre inte julottepredikanten lyckades med och jag led verkligen med de två männen som hamnat i Ishavet i absolut ”ingenstans”, visserligen iklädda torrdräkter men utan all övrig räddningsutrustning.
Hur kan man leva sig in i situationen så starkt med enbart en berättelse och utan några som helst bilder? Idag ser vi ju allt på video och någon förklarar vad vi ser. Men berör det oss? Jag fruktar att till och med den enorma nöden i Aleppo och andra krigsskådeplatser blir till en sorts kuliss som egentligen inte ”når in”. Undantaget var kanske den lille pojken som flutit iland på en strand.
Jag tror att radiodokumentären fungerar på samma sätt som när man läser en bok där man själv får måla upp en inre bild av skeendet och därigenom blir delaktig på ett annat sätt än om man bara ”tittar på” det som sker. Som en kuriositet kan jag nämna att jag helt kort nämnde den personliga inlevelsen i böcker för en mig närstående person och vi var båda överens om att ”de svarta ryttarna” i Sagan om ringen aldrig tillnärmelsevis varit lika skräckinjagande på film som när man faktiskt läste texten för första gången. Jag minns forfarande hur håret bokstavligen reste sig på armarna på mig första gången de svarta ryttarna verkligen visade sin farlighet, jag tror att det var vid ”Weathertop Hill”.
No pics – no story eller något liknande brukar det heta. Den fråga jag ställer här är: Har vi blivit så bild- och videoberoende att vi alltmer förlorat förmågan att – långsamt – ta in något från någon som berättar eller från något som kräver läsning?
