Jag tror nog att vi alla fungerar så att om det inte finns några verkliga frågor att engagera sig i, så blir det liksom energi över att engagera sig sig sånt som egentligen är av mindre betydelse. Om det förhåller sig på det viset, är det nog inte helt osannolikt, att den eller de som vill avleda uppmärksamheten från det som egentligen betyder något, med olika medel, skulle kunna få oss att fokusera på något mindre väsentligt, för att därigenom avleda uppmärksamhet från något av större vikt. Ett inslag som jag läste härom dagen fick mig att tänka så.
Per Björklund i FT 26 aug 2015) menar att den borgerliga pressens flirtande med SD till viss del är regeringens fel. Den är helt enkelt för ofarlig och inget mål för några angrepp från bogerligheten.
Om Löfvens parti verkligen presenterade några stora reformer, skulle de uttråkade ledarskribenterna på högerkanten få något verkligt att attackera (jfr stort och smått ovan).
Hade vi en rödgrön regering värd namnet, skulle ledarsidorna fyllas av rasande angrepp på ”tillväxtfientlig politik som arbetstidsförkortning, stängda kärnkraftverk och utbyggd välfärd”.
Det skulle helt enkelt inte bli tid att göra ensamkommande flyktingbarn eller tiggeri till viktiga och avgörande frågor så som SD vill.
