En religionsvetare beskrev en gång för mig att den gamla devisen ”öga för öga, tand för tand…” egentligen var avsedd att begränsa hämnd och vedergällning, så att hämndbegäret inte skulle resultera i besinningslöst våld. Huruvida detta är sant eller inte kan jag inte avgöra, men nog verkar den tolkningen alldeles främmande för staten Israel med tanke på aktionerna mot Gaza, ett agerande som påminner mer om de oändliga hämndaktionerna i Njals saga än som ett rimligt försvar mot beskjutning från en underlägsen fiende.
Jag känner obehag inför staten Israels politik och dess enorma vapenmakt, ”Herrens-folk-retorik”, expansiva bosättarpolitik och agerandet i skydd av USA. Jag tycker nog att Israel själv har ”samlat ihop” till att jag upplever obehag. I det lilla skeendet, alltså det som inte har med storpolitiken att göra, försöker jag därför alltid att undvika varor från Israel och jag tycker nog att vi borde försöka göra detta även på nationell nivå.
Det Israel vi ser idag skiljer sig ganska markant från det som vi, intet ont anande, skolbarn på 50-talet fick lära känna som ”Det heliga landet”. Israel idag är en expansiv militärmakt och det känns inte orimligt att de som får känna av denna expansion försöker göra någon form av motstånd. Detta innebär förstås inte att jag tycker att Hamas har någon som helst rätt att skicka missiler mot Israel.
Men låt mig återvända till ”det lilla sammanhanget” innan vi funderar vidare. Min erfarenhet från skolans värld säger mig att det alltid fungerade bäst när de mindre barnen hade en ”hälsosam respekt” för de större. Detta får förstås inte tolkas som att jag tycker att den starkare och större alltid har rätt att bestämma över den svagare, men ofta såg jag att klokt och försiktigt handlande från de mindre ledde till att ett visst lugn och stabilitet inträdde, ett lugn som i grunden gynnade alla parter. Såvitt jag kan bedöma gäller detta förhållande även i djurvärlden där olika arter har god koll på vilka man kan anfalla och vilka man böra akta sig för. När det gäller ideologiskt övertygade människor, verkar dock denna naturliga naturliga mekanism vara satt ur spel. Även om den här liknelsen haltar i många avseenden föreställer jag mig att organisationen Hamas har väldigt lite att vinna – snarare motsatsen tänker jag – på att mer eller mindre regelbundet reta den starkare, Israel, genom att skicka missiler mot olika mål.
Precis som de större skolbarnen kommer Israel att visa att vi ska minsann sätta de små plågoandarna på plats så att vi får vara ifred. Den stora skillnaden, dock, är att i skolan kunde de små retstickorna alltid räkna med att vuxna ingrep även om de vuxna nog insåg att retstickorna många gånger hade sig själva att skylla.
I Israel-Palestinakonflikten råder det paradoxala förhållandet att de ”vuxna” (USA) hela tiden står på den starkares sida och därför får konflikten helt andra konsekvenser, avsevärt obehagligare sådana. Fortsätter de små att reta de starkare kommer det sannolikt att bli mycket kostsamt, en utgång som inte gynnar någondera parten. Inte heller verkar där heller finnas någon ledare av Mandelas kynne – inte på någondera sidan – som ser försoning som enda utvägen.
Därför vore det förstås det naturligaste att världssamfundet, FN, tillsammans med USA resolut tog båda parter i örat och ledde in dem till ”rektorsexpeditionen” d.v.s. till förhandlingsbordet och gjorde klart att man inte tolererar att de löser sina konflikter på det här viset och att det kommer att få konsekvenser ifall man inte rättar sig efter detta.
Nu kommer förstås inte detta att ske eftersom USA vägrar konfrontera Israel med dess ohållbara politik. Tyvärr verkar även utsikterna små att få den andra parten att ställa upp på konstruktiva diskussioner då Hamas verkar vara minst lika förblindade av hat och därmed okänsliga inför den egna civilbefolkningens lidanden. Inte ens under andra världskriget i kamp mot den förhatliga nazismen tror jag att den vanlige medborgaren älskade att kriga. Den gången slutade det ”lyckligt” därför att de starka ställde upp tillsamman – om än med olika bevekelsegrunder – mot ockupationsmakten.
Utifrån mina erfarenheter har jag väldigt svårt att föreställa mig att denna konflikt i alla dess yttringar är vad, mödrar, barn och folk i allmänhet helst vill ha. Styrkeförhållandena är sådana att Hamas är predestinerade att förlora så länge Israel kan hålla USA i rockskörten och genomföra sin politik i stort sett riskfritt.
Nu inser jag genast att sådana här funderingar får en ansenlig skara människor att ”se rött” (eller kanske snarare blått i det här fallet) av ilska, eftersom man ska visa klart vem man tar ställning för. Men det är min absoluta övertygelse att själva avsikten med en diskussion eller debatt är att man ska lämna den med nya eller fördjupade insikter snarare än med en ”seger” och därför är det många gånger mer konstruktivt att ställa sig öppen och undrande än övertygad om att man ”har rätt”. (Se f.ö. en mycket intressant diskussion av Stefan Eklund om farorna med starka övertygelser som jag har skrivit om i ett tidigare blogginlägg)
