Slutpunkten för ett långt arbetsliv kan säkert uttryckas med ett ”Äntligen” för mången löntagare. För andra kan ett ofrivilligt skiljande från uppgifter, identitet och arbetskamrater leda till mer sammansatta känslor.
I mitt fall utlöstes de tankar som jag försöker formulera nedan av att en av våra tidningar enbart utkommer som e-tidning vid ingången av 2018. Det elektroniska formatet har stora förtjänster men det fungerar inte i bastun.
Efterlängtat slitgöra
Papperspublikationer brukar alltid vara mina tysta, goda vänner i bastuvärmen. Det verkar kanske heltokigt, men jag blir oftast engagerad och ”jobbar hårt” med att läsa, stryka under och göra små anteckningar i ett block under nästintill två timmar i 90-gradig värme. Jag svalkar mig i duschen då och då och tankar lite ”bruksöl” (ingen idé med finöl i bastun). Jag älskar bastun och varje vecka ser jag fram emot denna stund.
Jag har funderat på denna böjelse för att läsa, anteckna istället för att bara luta sig tillbaka och njuta i värmen. Förklaringen är nog ganska enkel: under de sista 20 åren av min yrkesverksamma tid bestod min verksamhet (mitt liv, höll jag på att säga) av att läsa, reflektera, anteckna, förklara och skriva.
Även om jag aldrig gjorde någon lysande akademiskt kärriär, tror jag att jag var hyfsat bra på detta. Jag skrev lätt, rätt och snabbt. Att lägga händerna på tangentbordet – ett sånt där ”ergonomiskt” som de flesta hatar – och känna in de små upphöjningarna vid ”f” och ”j” skapade (och gör så alltjämt) en speciell känsla av välbefinnande.
Då, när jag var vältränad, kunde det nästan kännas som om jag ”talade” i realtid med mina distansstudenter när jag skrev. Jag fick något oseende i blicken, tittade gärna ut genom fönstret och lät associationerna flöda medan fingrarna formulerade det jag tänkte. Jag uppfattade mig nog också som en engagerad lärare, en som hellre skriver än pratar i realtid.
En annorlunda tillvaro
För några år sedan genomgick jag den stora metamorfosen från en rimligt nyttig akademiker till pensionär med alla de konnotationer den senare beteckningen bär på.
Den första pensionärstillvaron präglades av en del händelser som gav upphov både till omtumlande glädje och till stor oro. Då var det en väldig tillgång att inte vara upptagen av ett lönearbete. När tillvaron efterhand stabiliserades, övergick den gradvis i en pensionärstillvaro där man kan kosta på sig att ligga en stund på morgonen, träna på ”arbetstid” eller resa bort någon vecka eller så. Man kan förstås också utföra praktiska saker som att sätta potatis, klippa gräs, rensa avlopp eller hjälpa till med barnbarn, för att nu nämna några nyttigheter. Allt detta är förstås positivt och kanske inte så pensionärsaktigt trots allt.
Lite mer av ”pensionärsstuk” är det kanske att se fram emot om det kan vara något bra på ”tablå-tv” på kvällen eller att vänta på veckans ”sociala event”, körsången i församlingshemmet. Om man också deltar i månadens träff i pensionärsföreningen, har man kanske tagit ytterligare ett steg ner i pensionärstillvaron.
Bäst före
Jag vet nog att det inte är rätt att klaga. Efer 43 års jobb har man skrapat ihop en pension som tillsammans med makans räcker att leva på om man är måttfull. Jag har också haft förmånen att slippa påtagliga krämpor som hindrar mig i vardagen. Vi har god kontakt med barn och barnbarn. Jag är förstås glad och tacksam för allt detta.
Men vad är då problemet kanske någon tänker? En metaforisk förklaring skulle kunna vara att det är som att slänga något ur kylskåpet bara för att ”bäst-före-datum” råkade infalla just igår. Jag tror kanske att det var så att även om mitt bäst-före-datum hade passerats formellt så hade kanske inte sista förbrukningsdag inträffat. Utan avbrott i arbetet (metafor: obruten kylkedja) hade jag säkert kunnat hålla på i åtskilliga år till utan att ”varan hade blivit skämd”.
Nu kan man ju hävda att jag borde företagit mig något annat istället. Först hade jag nog också planer på att försöka ”sälja lite prat” till intet ont anande människor men av detta blev väldigt lite.
”Ni har aldrig varit några entreprenörer”, tror jag att något av barnen sagt vid något tillfälle och det stämmer sannolikt. För de arbetarbarn som växte upp under 50- och 60-tal och som därtill hade ett visst ”läshuvud” fanns det en väg som i många fall gav hyfsade utsikter, nämligen utbildningens väg.
Att klättra på utbildningens karriärstege var ju inte särskilt svårt. Det handlade i huvudsak om att göra det någon annan sa att man skulle göra och att därefter välja en utbildning som ledde fram till ett klart definierat yrke. Jag klättrade ända till översta pinnen men vad skulle man göra sen? När sedan bäst-före-datum inträffade, hade man egentligen aldrig prövat på något annat än att klättra på den där stegen.
Att läsa, anteckna och skriva i bastun påminner i alla fall lite om den intellektuella aktivitet som jag ägnat en stor del av livet åt. Det blir ungefär som när man tränar numera; inte för att bli starkare och snabbare men för att i någon mån bromsa upp förfallet.
