Jag har under lång tid funderat på detta med ”vinst”, vinst i välfärden och vinst i företagsamhet generellt. Nyligen läste jag en artikel av Johan Ehrenberg i Dagens ETC där han argumenterade för att vinst rentav är något skadligt, något som ägare kräver. Något helt annat, enligt Ehrenberg, är ett överskott i företaget så att man kan utveckla, betala löner och även att ha en buffert för oförutsedda händelser.
Nu kan kanske detta tyckas som en ”lek med ord” som en diskussionspartner uttryckte det. Det kan ju vara så att det som vi lite slarvigt kallar vinst faktiskt är just detta nödvändiga överskott som gör att man kan driva och utveckla en verksamhet på ett sunt sätt. Jag tänker dock inte fördjupa mig i denna ekonomiska problematik ytterligare utan ska istället gå till mig själv och försöka utreda min egen position i den här problematiken.
Under de borgerliga regeringsåren har vi fått se en lavin av privatiseringar och utförsäljningar, som innebär att samhälleliga verksamheter ska drivas i företagsform eller av privata s.k. entreprenörer. Sådana företag måste förstås ”gå ihop” eller på något sätt ”löna sig” i den meningen att intäkterna täcker utgifterna. Om detta kan nog de flesta enas. Problemen, i alla fall för mig, är om själva drivkraften är att ”här kan man tjäna pengar”. Då är det något som är fel.
När det gäller utbildning och för den delen även vård och omsorg, har jag svårt att se att det skulle vara möjligt att ”tjäna pengar”. Företag som tillverkar olika varor kan, som jag förstår det, göra verksamheten mer effektiv genom ny teknik d.v.s. man kan producera mer till lägre kostnad. Men hur skulle motsvarande effektivisering kunna se ut i en skola om man inte minskar på kostnader för personal, lokaler och andra kringverksamheter? Här liksom i vården har vi ju sett en rad avskräckande exempel, men detta är inte vad som fokus i just den här funderingen.
Det som jag tror ställer till problemen – för mig – är om själva drivkraften är att ”tjäna pengar” alltså vinster i den betydelsen att man kan ta ut överskottet ur en verksamhet och utnyttja detta för spekulation, skatteplanering eller bara för ren konsumtion. Att driva ett äldreboende eller en skola med avsikten att ”tjäna pengar”, menar jag, måste alltid vara fel. Om någon eller någon organisation däremot vill starta skolor eller äldreboenden utanför den kommunala verksamheten för att man har en innovativ pedagogik eller vill ta hand om de gamla på ett bättre sätt, ser jag inga problem med detta eftersom drivkraften i dessa fall är visionen om en bra och kanske innovativ verksamhet. Jag tror faktiskt att det också har startats flera sådana verksamheter, vilka kommit i skymundan när allt fokus har riktats mot de stora koncerner vars främsta syfte just har varit att ”tjäna pengar” åt aktieägarna.
Nu kanske någon vill göra invändningen: ”Vad är det för fel att tjäna pengar?” Kanske är det min bakgrund som spökar här men jag tycker att det i grunden är omoraliskt att ”tjäna pengar”. Låt mig utveckla detta. Att göra ”business”, ”göra affärer”, ser jag som i grunden omoraliska verksamheter då de inte skapar något mervärde annat än att berika den som gör affärerna, oftast på bekostnad av någon annans ekonomi. Däremot har jag har inga som helst problem med att ett geni som Benny Andersson har tjänat ihop en massa pengar för jag tror inte för en sekund att Benny skriver musik med utgångspunkten att ”tjäna pengar”. Hans främsta drivkraft är skapandet; jag skulle bli mycket besviken om det inte var så.
Men hur är det med orimligt hög betalda idrottsmän (nästan alltid män)? Kan det vara rimligt att man tjänar mångmiljonbelopp på att sparka en boll på en gräsplan eller att mota puckar på en ishockeyrink? Jag tror kanske inte heller att de personer som tjänar astronomiska belopp på dessa verksamheter drivs av att ”tjäna pengar”, åtminstone inte efter ett inledande euforiskt rus där man kan spendera stora belopp på lyxkonsumtion.
”Boven i dramat” – om det nu finns en sådan – är förstås den allestädes närvarande Marknaden och inte idrottsmännen själva. Istället, tycker jag att man borde fundera över Marknadens ”omdöme” om den (hen?) värderar högre att sparka en boll än t.ex. att behandla cancer, göra njurtransplantationer, utveckla nya mediciner eller sköta om gamla. En gång var det också så att socialdemokratin utgjorde en ganska unik kompromiss mellan marknadskapitalism och socialism. Dagens socialdemokrater är dessvärre mer upptagna med att ängsligt snegla på vad som kan ge mest röster än att ta ett grepp på de ohämmade marknadskrafterna.
