I ett tidigare inlägg nämnde jag den rysk-amerikanska författarinnan Ayn Rand. Detta var efter att jag hade läst en debattartikel där skribenten påpekade att centerns partiledare Annie Lööf hade uttryckt sig positivt om Rands tankevärld. Debattören benämnde Rand som ”egoismens iskalla prästinna” och såg vissa likheter mellan den politik som centerledaren vill införa och Rands budskap. Personligen hade jag aldrig ens hört talas om Rand och därför kände jag ett behov av att informera mig ytterligare.
Det var inga problem att hitta information på nätet och snart insåg jag att den person som jag inte ens känt till namnet på var mer eller mindre en ikon i vissa kretsar och stod för en filosofisk riktning som benämndes objektivismen. Jag fann också att Rand var en skönlitterär författare med stor spridning. Återkommande påpekades att hon var den författare som näst Bibeln påverkat flest amerikaner.
Det var så jag hittade romanen The Fountainhead, ett 600-sidigt verk som varit mitt sällskap under ungefär en månads tid. Romanen utspelar sig i New York under det tidiga 1900-talet, ungefär fram till 30-talet om jag minns rätt. Det är skyskrapornas tid och huvudpersonerna är två arkitekter, Howard Roark och Peter Keating. Det finns visserligen avsevärt fler huvudkaraktärer i romanen men Roark och Keating är varandras motsatser. För den som inte vill eller hinner läsa boken finns gott om sammanfattningar på nätet.
Den som blir ett uttryck för Rands filosofi är Howard Roark som vägrar att kompromissa med sina ideal oavsett vad det kostar honom. I romanen vägrar han att anpassa sig till det som är ”den goda smaken” eller vad ”folk vill ha” vilket återkommande blir problematiskt för honom. Samtidigt vinner hans osjälvständige motsats Peter Keating stort anseende genom att hela tiden känna av vad som lönar sig.
Det är i Howard Roarks personlighet som Rands filosofi kommmer till uttryck. Roarke vägrar alla slags kompromisser när det gäller hans skapande. Han vägrar också varje form av samarbete med andra. På ett plan bryr han sig inte ens om vad andra människor tänker utan det är den egna originaliteten och skaparförmågan som han brinner för. Detta är en mycket förenklad beskrivning av den huvudperson som jag uppfattar stå för Rands filosofi.
En författare har alla möjligheter att förföra sina läsare och under läsningen tar jag givetvis Roarks parti fullt ut men jag är osäker om hur en sådan person skulle fungera i verkligheten eller om man ens skulle uppskatta honom.
Rand med en bakgrund i Sovjetsamhället tar avstånd mot allt slags kollektivt tänkande oavsett om det är kommunism, nazism eller fascism. Hon tar följdriktigt också avstånd från religion. Hennes ideal är den individuellt skapande människan, en tradition från da Vinci, Michelangelo, Galileo som Roark ingår i. Alla med nyskapande idéer har fått problem av olika slag men de som har hållit stånd har gått segrande ur striden sett ur ett historiskt perspektiv.
I romanen är det lätt att förakta Peter Keating som genom ”wining and dining” vinner sin berömmelse. Jag tror att vi alla har vissa problem med en sådan peronlighet. Däremot är det kanske inte lika uppenbart för oss att även de som är på tvärs och protesterar mot allt och alla också i lika mån använder andras uppfattningar som något att ta spjärn mot. Såväl medlöparen som den oppositionelle är enligt Rand beroende av andras uppfattningar. Roark däremot håller varken med eller protesterar eftersom han enbart är engagerad i sitt eget skapande.
Detta är naturligtvis en starkt förenklad bild av Rands filosofi men vad jag ville säga med detta inlägg är väl egentligen att jag var lite som Peter Keating när jag skrev mitt förra inlägg där jag ställde upp på en bild av Rand, en bild som man kanske ”bör” ha. Nu när jag läst ett av hennes verk, kan jag faktiskt säga att det gav mig stor behållning. Det är ingen tvekan om att hon har skapat något stort. Kanske är även hon själv som Roark när hon i förordet beskriver hur ingen ville publicera hennes bok därför att man inte trodde att läsarna skulle uppskatta den.
Även om jag förförs av bokens personer, speciellt av huvudpersonen Roark, är jag alltjämt tveksam till vilka konsekvenser hennes filosofi skulle kunna få om de uttalades och sattes i verket av en svensk politiker (som Lööf t.ex.). Vårt samhälle är trots allt uppbyggt på kompromisser och kollektiva lösningar. Jag är inte övertygad om att det skulle gynna samhällsutvecklingen om var och en skulle driva sin egen agenda.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-NoDerivs 2.5 Sweden License.