Jag har nyligen läst Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans: En uppgörelse med pedanternas världsherravälde.
Min första kontakt med Bornemarks tänkande kom genom en intervju i Lärarnas tidning där hon pekade på skolans ”förpappring”, ungefär att allt skall mätas och kontrolleras men också att man vill styra genom ”manualer” som någon utanför verksamheten har konstruerat. Andra kontakten skedde genom ett föredrag/presentation av Bornemark. Efter detta lånade jag ovannämnda bok.
Krävande läsning
Att bli intervjuad och att hålla ett föredrag som folk i gemen kan förstå och uppskatta är förstås inte samma sak som att få utveckla sina tankar över bortåt 300 sidor i en bok. Detta blev jag varse när jag började läsa; jag gick in med föreställningen att verkligen få läsa om alla galenskaper som sker genom detta ”new public management” (NPM) som blivit mitt speciella hatobjekt. I boken fanns visserligen de avskräckande exemplen från olika verksamheter men framförallt är den en teoretisk bakgrund för det som Bornemark lite mer publiktillvänt presenterat.
Jonna Bornemark är filosof och i boken stödjer hon sig främst på tre filosofer, nämligen Cusanus, Bruno och Descartes. För den som inte är van att läsa filosofi blir det ett ganska hårt arbete att försöka sätta sig in i den tankevärld som hon presenterar; dock är det oavbrutet intressant. Nedan vill jag försöka förmedla något litet av det jag fastnat för.
Två begrepp löper genom hela boken: intellectus och ratio. Intellectus förstår jag som vårt sätt att möta det vi inte känner till. Hur vi förhåller oss till ”icke-vetandet” är centralt. Icke-vetandet ska inte förstås som ”ännu inte känt”, något som vetenskapen kommer att klargöra utan ”horisonter av icke-vetande” är något man måste acceptera och förhålla sig till, .
Begrepp som invaderar
Icke-vetandet är centralt i praktiker där man har med människor att göra; det kan vara undervisning, vård eller andra praktiker där det inte går att ”manualisera” agerandet fullt ut. Intellectus måste hela tiden vara öppet för nya ”vad-heter”. Idag finns emellertid en tendens att ”ratiofiera” sådana verksamheter och bortse från att allt inte låter sig kategoriseras och mätas. Detta leder till en sorts begreppsimperialism där vi övertar termer från helt andra verksamheter. Sålunda ”producerar” man vård (istället för att vårda) bara för att ta ett exempel. Från skolans värld känner vi till hur elever alltmer betraktas som ”kunder” i ett kommersialiserat system. Kravet på ”evidens” i undervisningssammanhang är också något importerat från andra domäner. Jag tror också att den betoning av s.k. lärandemål, som vi ägnade så mycket arbete åt under slutet av min yrkesbana, är en följd av kontrollbehov. ”Kvalitetssäkring” är ett fult ord, menar Bornemark, då det egentligen inte har med verklig kvalitet att göra utan mer med att kontrollera och visa upp att något har genomförts på ett visst sätt.
Bornemark menar dock inte att vi kan klara oss utan mäta och kategorisera men att intellectus och ratio måste stå i förbindelse med varandra på så sätt att det inte är självklart och på förhand bestämt vad som ska mätas och kontrolleras så som sker i många verksamheter idag. För mig påminner detta en hel del om kvalitativ forskning där man försöker upptäcka, beskriva och förstå något snarare än att fastslå (påvisa evidens) det man redan innan har kategoriserat på ett visst sätt.
Humanvetenskap som dekoration
Vi lever i en ratiokultur där ratiot koloniserar intellectus, där intellectus inte räknas som något viktigt. Human- och samhällsvetenskaperna ses härigenom som mindre värdefulla. Konst och religion blir sånt man egentligen inte behöver räkna med utom möjligen som en sorts dekoration. Bornemark för här väldigt intressanta resonemang om konst som en intellectusverksamhet, en sorts utforskande av verkligheten.
Religion hör också till intellectusdomänen, till icke-vetandet. Men även religion har gjorts till en ratioverksamhet med dogmer och hierarkier. Religion i egentlig bemärkelse handlar om människors relation till icke-vetandet och inte om förstelnade dogmer eller en ens om en ”gubbe på ett moln”, skriver Bornemark.
Bildlänk: Master of the Life of the Virgin [Public domain], via Wikimedia Commons
