När jag läser Éric Vuillards lilla roman Dagordningen, kan jag inte låta bli att låta tankarna löpa till mera närliggande scenarier.
Dagordningen inleds med att tjugofyra industriledare – ”tjugofyra tredelade kostymer och lika många byxor med pressveck och bred fåll” – är kallade till möte med riksdagens talman. Bland de kallade är Krupp, Vögler, Quandt, Flick m.fl.
Efter en spänd väntan kommer riksdagens talman leende in i rummet och hälsar på alla i tur och ordning. Att talmannen är Herrmann Göring är ingen stor sak, politiker och företagsledare är vana att träffas och träffa uppgörelser.
På dagordningen står det kommande valet, förklarar talmannen. Det är dags att bli kvitt den instabila regimen, näringslivet kräver lugn och beslutsamhet. Om nazistpartiet får majoritet, tillägger han, blir detta val det sista på tio år, kanske rentav på hundra år, skrattar han. Industrimännen mumlar instämmande.
Efter att en leende Hitler gjort en avspänd runda bland industriledarna, sammanfattas det huvudsakliga målet: ”de måste göra sig kvitt den svaga regeringen, stoppa det kommunistiska hotet, avskaffa fackföreningarna och låta varje arbetsgivare bli führer för sitt eget företag”.
Efter detta reser sig en av industriledarna upp och tackar Hitler å de andras vägnar för att han äntligen talat klarspråk om det politiska läget.
Efter detta – som man får anta – lyckorus hos storindustrins företrädare, blev det inte svårt att få dem att stötta nazisterna med rikliga penningdonationer.
En helt vanlig affärsuppgörelse inom företagsvärlden, får man anta.
