Kategorier
fritid miljö natur skola

Nerifrån – att se det som inte finns

Det är inte svårt att förstå att man blir inspirerad att fotografera antingen när man kommer till nya platser och/eller ser motiv som verkligen inspirerar (”semesterbilder”) oavsett om man rör sig i urban miljö med intressant arkitektur eller om man ger sig ut påfallande vacker natur t.ex. fjälltrakter.

När man däremot rör sig i sin vardagsmiljö, känns det inte alltid lika inspirerande att ta med kameran och man tänker kanske att ”här finns inget att fotografera” eller så har man redan tagit alla bilder man kunnat komma på.

Jag tänker nog ofta så också, även om jag gärna plockar med mig kamera (ofta bara mobilkameran) ut i kajaken, för det är ju faktiskt så att även om man paddlar i samma sjö, så varierar alltid ljuset. Dessutom finns i praktiken obegränsade möjligheter att rikta kameran mot något den inte riktats mot tidigare.

Nu är det nog inte så att motiven ”finns” därute. Jag vill minnas att en konstnär sa i ett tv-program för många år sedan att han kände sig mer som en upptäckare än en avbildare; jag minns att detta gjorde intryck på mig.

Ett annat exempel, som jag drar mig till minnes, kommer från min tid som lärare för barn och ungdomar. Ofta yttrade eleverna kommentaren: ”Det finns inget att skriva om!” när det handlade om att skriva något som inte direkt var faktabaserat. Jag brukade alltid svara då att det inte finns några färdiga berättelser därute utan man måste själv skapa dessa. Ibland tror jag faktiskt att jag lyckades övertyga dem.

Jag tror att det är ungefär på samma sätt med fotograferandet; det ”finns” inga motiv som ligger och väntar på att bli fotograferade utan man måste se, skapa eller leta upp dessa och detta kräver att man faktiskt engagerar sig i denna verksamhet.

Idag när jag gick ut mellan regnskurarna tog jag med mig kameran utan någon särskild tanke på att fotografera ”något”. Regnskurar och solglimtar avlöste varandra, när jag gick på kända stigar där jag gått ett otal gånger tidigare och där jag sett varenda barr, buske och träd. Inte särskilt upphetsande för fotografering, alltså.

Så satte jag mig ned på huk och tittade på lite våta blåbärsblad, vinklade skärmen och ställde kameran på makroläge. Plötsligt fick jag en idé om att jag skulle leta motiv från ett lågt perspektiv, nerifrån. Nu kom också motivationen och jag knäppte massor med bilder på till synes helt vanliga och kända motiv men ur en annan vinkel. Här ”fanns” hur många motiv som helst!

Jag höll på så här under kanske en knapp timme men så ebbade motivationen ut och det slog mig att utan motivation ser man heller inget. Nu ”fanns” det inte längre något att fotografera; allt var bara vanligt och tråkigt.

Här skulle jag kanske kunnat prestera en sorts analyserande slutsats men jag tror att det riskerar att bli lite för pretentiöst och därför avstår jag och låter var och en tänka vidare själv.

Kategorier
education hem politik samhälle skola

Skolan – ett system med många komponenter

The Machinery Of Progress by Jeremy Brooks, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  Jeremy Brooks 

 

 

Jag läste ett inlägg på nätet om Pisa och sjunkande matematikresultat för svenska skolelever och jag hade ingen direkt avvikande uppfattning i det här frågorna.

Det är emellertid en faktor jag nästan alltid saknar i skoldebatten. I denna finns ett antal olika aktörer; de som oftast kommer till tals är politiker som talar om resurser, skolval, IT och sånt strukturellt; rektorer oroar sig för resultaten och vill inte sticka ut genom att skolan får dålig statistik och ställer därför krav på lärare att de ska komma på något eller i värsta fall godkänna lite oftare. Lärare talar också om resurser men kanske mer konkret i form av de inte kan ha hur stora och disparata grupper som helst. Föräldrar oroar sig – med rätta – för sina barns kunskaper och välbefinnande och kräver att ”skolan” ska lösa det ena eller andra problemet.

Det finns alltså en rad krav och förväntningar på olika nivåer i systemen. Förvånansvärt nog är det väldigt sällan det ställs krav på dem som undervisningen riktar sig till d.v.s. eleverna. Om man nu ser ”skolan” just som ett system där olika komponenter ska samverka för att systemet ska fungera optimalt (detta vet säkert ingenjörer mer om än jag) så måste alla komponenter verka som avsett.

Jag tror att lärare och rektorer gör så gott de kan. Politiker gör säkert så gott de kan också men de kan inte så mycket och kastar därför ofta grus i maskineriet genom att försöka styra så att de stör funktionerna.

Återstår så eleverna själva. Av dessa krävs förstås att de regelbundet infinner sig, gör det de förväntas göra i form av deltagande i lektioner, genomförande av olika uppgifter och en anpassning till olika tidsplaner. Allt detta fungerar förstås mer problemfritt om man smörjer med en god skvätt motivation för uppgiften och rollen som elev.

Om jag skulle våga mig på en slutsats om varför skolan har blivit som den är så tror jag att det först och främst är det katastrofala systemet med kommunalisering av skolan; denna kan t.o.m. vara mer skadlig än den osmakliga kommersialiseringen av skolan i form av s.k. friskolor. För det andra tror jag att elven själv har en stor del i skolresultatens nedgång. Det är omvittnat att just elevkomponenten i skolsystemet inte fungerar på ett sådant sätt att hela systemet fungerar optimalt. Kanske har vi lurat de stackars eleverna när vi har förespeglat dem att det ska vara så roligt och enkelt nu när vi har IT-verktyg så att man inte behöver anstränga sig. Ivrigt påhejade av föräldrar som ser utbildning som något man ”köper” och kan klaga på, blir eleven på något vis fri från ansvar att själv ”kavla upp ärmarna” och ta i när det kärvar.

Jag är medveten om att detta sätt att se på problematiken är förskräckligt politiskt inkorrekt dessvärre.