Som regelbunden läsare av SvD förförs (förleds?) man lätt av argumenten för ett upprustat försvar och medlemskap i Nato. Nu när Ryssland agerar som de gör på Krim är det lätt att frammana den historiska skräcken – rysskräcken – för ”arvfienden” Ryssland. Sverige har ju som bekant haft en hel del ”meningsutbyten” med den store grannen i öst under tidigare århundraden och paradoxalt nog var det då Sverige som var expansivt och lade under sig en rad Östersjöprovinser.
En slående jämförelse mellan tongångarna under senare delen av 1730-talet och nutiden är Oskar Sjöströms informativa artikel När rysskräcken satte klorna i Sverige (SvD 22 mars 2014). Här finns en slående likhet mellan argumentationen kring dagens Krimkris och en motsvarande på 1700-talet. Då liksom nu görs skarpa uttalanden om vårt svaga försvar och om hur Ryssland kommer att lägga under sig det ena landet efter det andra och slutligen även invadera svenskt territorium.
Från vår skolundervisning minns vi kanske namnen Hattar och Mössor, namn som vi antagligen tyckte lät lite roliga. Hattarna var dåtidens förespråkare för ett bestämt uppträdande mot ”ryssen” i form av högt tonläge och vapenskrammel. Dessvärre eskalerade både tonläge och faktiska handlingar så långt att det inte fanns någon återvändo, skriver Sjöström, vilket ledde till att Sverige förklarade Ryssland krig. Sjöström avslutar underfundigt sin artikel med att under ett valår finns det sannolikt en hel del ”förföriska agn” i den nuvarande Krimkrisen med vilka man kan fiska en hel del röster.
När jag tänker tillbaka på min barn- och ungdomstid, hade man ständigt en känsla av att det stora hotet kom från det som på den tiden var Sovjet. Detta hot byggde på idén om att Sovjet egentligen ville lägga under sig hela världen och förslava alla under kommunismen, men att vi tack vare den goda supermakten USA kunde känna oss relativt trygga.
Även idag känns det som om en hel del journalister och andra förståsigpåare vill få oss att associera till rädslan för den ständige fienden. Det blev stora rubriker när ryska stridsflygplan visade sig i vår närhet (men de var sannolikt på internationellt luftrum) medan svenska luftförsvaret hade helgledigt, som det framställts i åtskilliga medier.
Förra språkröret Birger Schlaug hävdar i en krönika i Fria Tidningen att det pågår en medveten kampanj i SvD för att vi skall öka våra försvarskostnader och gå med i Nato. Kanske är detta vår tids Hattar, tänker jag.
Eftersom vi av många olika skäl är ”västinspirerade” ser vi oftast inget problem med att Nato expanderar och byggger baser i Rysslands närhet. Sannolikt ser vi det som ett skydd för folken som bor där. Men om vi gör tankeexperimentet att Ryssland skulle skaffa baser i Kanada eller Mexico, känns det fullständigt orimligt att USA skulle tillåta något sådant. Vi kan ju också erinra oss den s.k. Kubakrisen som skakade världen under en kortare tid. Då var det president Kennedy som beslutsamt motade bort ”ryssen” från ön. I våra medier rapporterades om hur presidenten sannolikt hade avvärjt ett hot som kunnat utvecklas till ett storkrig. Jag minns själv hur jag pustade ut och instämde i hyllningskören till president Kennedy.
Om man ska vara lite cynisk, hade det nog varit ett bra argument för upprustnings- och Natoanhängare om Ryssland hade invaderat hela Ukraina under uppseendeväckande former. Då kanske vi nästan mangrant hade tiggt om att få vara med i Nato så snabbt som möjligt? Nu verkar opinionen emellertid peka åt att allt färre vill med i Nato.
Jag vill avsluta med ett tema som jag har återkommit till åtskilliga gånger och det är att som vanlig – kanske naiv – medborgare är man hänvisad till det som rapporteras i medierna och jag tror att man ganska snart bestämmer sig för hur världen ser ut. Denna uppfattning underbygger man sedan genom att helst ta del av sådan information som bekräftar ens världsbild d.v.s. hur man vill att det skall vara. Det är ungefär som med en politisk uppfattning. Det spelar inte så stor roll vad politikerna säger (om de säger något!); vi vet ändå var vi hör hemma. Så är det förstås med Öst och Väst också.
Vår enda möjlighet, som jag ser det, är att vi medvetet försöker ta del av så många olika ståndpunkter vi kan istället för att enbart söka det som bekräftar det vi redan tycker. Men det är minsann inte så lätt!
