Jag ”golvas” totalt (även om jag sitter i bastun) av Areviks intervju med Jonna Bornemark i Lärarnas Tidning (11/8).
”Mätandet gör lärarna till marionetter”, säger Bornemark och vill se en renässans för det omätbara i skolan.
Det slår mig att jag själv har använt beteckningen marionett långt tidigare. I ett inlägg kritiserade jag hur många utanför professionen vill lägga sig i lärares arbete genom att försöka detaljstyra.
Jag har också beskrivit hur jag hellre ägnade mig åt att lära eleverna något än att kontrollera och mäta. ”Antingen lägger vi tiden på kontroll och pappersarbete eller så lägger vi tiden på att att lära eleverna någonting”, säger Bornemark.
Kontrollera och misstänka
Hon riktar kritiken mot NPM (new public management) som baseras på detaljstyrning och kontroll istället för tillit till professionella yrkesutövare. NPM leder oundvikligen till att fokus flyttas till det går att mäta. (1)
Allt sånt leder till en förpappring vilket ger mycket mindre tid för kärnverksamheten. Istället blir lärarna marionetter åt en gigantisk administration.
NPM bygger i grunden på misstänksamhet, något ska säkerställas men detta något gynnar sällar lärare och elever. Ett särskilt fult ord enligt Bornemark är kvalitetssäkring då det kommer i konflikt med verklig kvalitet. Kloka chefer håller personalen borta från kvalitessäkrandet.
Förpappringen leder till att det blir viktigare att demonstrera en handling än själva handlingen. Ja, antingen ägnar vi tiden åt pappersarbetet eller så lägger vi energi på att lära eleverna något.
Möjligt motstånd
”Pappersarbetet måste hållas på armlängds avstånd”, säger Bornemark, annars uppstår etisk stress när lärare måste lägga tid på pappersarbete i stället för på elevers lärande.
Just i skolan finns – tack och lov – möjligheter att göra mikromotstånd. Här kan man pliktskyldigast fylla i papper utan att ägna mycket tid åt detta så länge man formellt gör vad man måste (Jag älskar ordet mikromotstånd!).
Allt kan inte mätas
Själva huvudargumentet hos Bornemark tror jag dock är att allt inte kan (eller bör) mätas. Det går inte att separera det subjektiva från det objektiva. Visst går det! säger nog många. Självklart finns objektiva fakta som inte kan förbigås men när det gäller undervisning (generellt) är den också laddad med ansvar, professionalitet och empati som inte lika lätt låter sig mätas
Varje erfaren pedagog inser att lärande inte handlar om att ”fylla de tomma kärlen” för att sedan försöka mäta resultatet av detta. Några ytterligare kommentarer om detta kan man läsa här.
Fotnot: 1)Det som är lätt att mäta är oftast inte värt att mäta; det som är värdefullt låter sig inte enkelt mätas.