Jag kan inte värja mig för tanken att den marknadsliberalism som vi har fått utstå under Alliansen spelar fascisterna i händerna, även om jag faktiskt tror att statsministern själv är en övertygad antirasist, antifascist och antinazist. Men jag tror faktiskt att det är den hårda politiken som gynnar ett fåtal men slår ut ett flertal som är själva grogrunden för olika antidemokratiska rörelser i samtiden.
En urkraft hos fascismen, enligt Arnstad (läs och lär gärna från hans bok: Älskade fascism) är drömmen om en nation som gått förlorad, alltså ett tryggt samhälle utan fattigdom, utan invandrare och med jobb åt alla. Kort sagt allt som kännetecknar nationalismen. Det är dessa känslor partier med en nationalistisk agenda spelar på.
Under Alliansregeringens marknadsdiktatur har allt fler slagits ut. Det är väl inte alldeles orimligt om arbetslösa, utförsäkrade, sjuka och pensionärer tänker sig tillbaka till något som de förlorat. I ett sådant läge erbjuder olika fascistiska rörelser gärna ett hopp om att man ska få återuppleva den trygghet man en gång hade eller trodde sig ha. För olika rörelser med en nationalistisk agenda blir då viktigt att definiera vilka som står i vägen drömmen.