Som ung spelade jag fotboll i Lane BK. Det var inte det lag som fanns närmast hemma men flera kamrater spelade där och därför blev det så. Som jag minns det nu var det väl någon mil till träningen dit vi cyklade en gång i veckan. Vi var ett gäng som hade ”racercyklar” och själva resan till och från träningen var ju också träning (och lite tävling).
Ibland krävs det att någon formulerar det självklara när samhällsdebatten skymmer detta för oss. I den politiska debatten tävlar man om att ”skapa jobb” och att hävda att ”tillväxt” är nödvändig. Efter ett tag tror vi ju på detta.
Denna massiva retorik skymmer de verkliga målen och får det att verka som om arbete och tillväxt vore mål i sig. Självklart behöver det utföras arbete i ett samhälle men det ju knappast arbetet i sig som är målet.
Arbete ska frambringa en rad nyttigheter i ett samhälle i form av materiell produktion, sjukvård, utbildning, omsorg om äldre m.m. I samhället finns en massa människor som är beredda att bidra till dessa mål och nyttigheter och därför bör vi förstås låta dem göra detta i mån av kompetens, möjlighet och vilja.
Egentligen är det väldigt positivt att det finns fler människor än de som för tillfället är yrkesverksamma som kan och vill bidra till målen för detta för det betyder i förlängningen att var och en inte behöver arbete lika mycket och länge utan att var och en av oss kan få tid över till annat som utvecklar oss som människor och kanske också skapar nya verksamheter som kan vara till nytta för samhället.
När det gäller tillväxten har vi många gånger passerat vad jorden tål. Ändå vidhåller politikerna att vi måste öka tillväxten. Jag tänker att i ett samhälle som vårt kan väl knappast tillväxt vara ett viktig mål för en samhällelig välfärd. Tillväxten i vårt fall handlar snarare om vissa politikers mantra om att vi ska få ”mer i plånboken” så att vi kan öka konsumtionen av varor som strängt taget inte behöver men gärna vill ha när vi har sett den lockande reklamen.
Jag som är en alldeles vanlig medborgare utan specifik ekonomisk eller politisk kunskap funderar ofta på om vi inte har tillräckligt med prylar och framförallt varför vi inte kan sänka arbetstiden som vi gjort vid upprepade tillfällen tidigare i historien så att de som vill bidra också får vara med och bidra. Det kan inte vara annat än ett gigantiskt slöseri med människors idéer och arbetsförmåga. Om alla arbetade och därtill lite mindre skulle det sannolikt bli såväl mental som fysisk kraft över till nya kreativa idéer.
Ingen politiker, rakt inte den numera färglösa socialdemokratin, vågar föreslå detta med kraft, då det ju i praktiken innebär en omfördelning till ”pengar i fler plånböcker” från de som redan jobbar häcken av sig till de som vill vara med och bidra i samhället.
På den borgerliga sidan är man helt emot en sänkning av arbetstiden så att fler kan jobba. Här är det förstås den omhuldade konkurrensen, fast med andra förtecken, som spelar in. Att företagen skulle behöva konkurrera med varandra om arbetskraft är inget lockande scenario för den som är i behov av arbetskraft. Bättre då att det finns arbetskraft i överflöd som konkurrerar om jobben, numera inte med mössan i hand utan väntande på SMS om ett tillfälligt påhugg.
