Kategorier
kultur politik samhälle

Handslag – inte en fråga som kan viftas bort med en handrörelse

Handslag mellan man och kvinna
Handslag mellan man och kvinna

Jag måste tänka lite ”med pennan i hand” (även om det är ett tangentbord) kring den senaste turbulensen kring MP-politikern som inte ville ta kvinnor ihand. Jag tror att vi vanligtvis tar i hand utan att tänka så mycket kring detta eftersom det är ”normalt”.

Det är klart att jag blir förolämpad om jag räcker någon handen och den andre vägrar ta min hand – såvida det inte följs av ett ”jag är så förkyld så det är bäst att vi inte tar i hand”.

Som barn fick jag lära mig att ”handtacka” äldre personer. Det kändes ofta lite stressande, inte för att ta i hand utan för att man var tvungen att väcka den pratande ”tantens” eller ”farbrorns” uppmärksamhet så pass mycket att de la märke till den lilla handen som sträcktes mot dem. Ibland fick någon av de vuxna påkalla uppmärksamhet med ett ”han vill tacka”.

När våra egna barn var små under slutet av sjuttiotalet och åttiotalet, ”fick de aldrig lära sig” att tacka eller hälsa ihand. Detta beklagades – såvitt jag minns – en hel del av våra föräldrar. Numera kan jag inte förklara varför vi tyckte att de skulle ”slippa” ta i hand.

Under min gymnasietid var jag och en skolkamrat hos en familj i Tyskland under några veckor och jag minns att jag förvånades av att man hälsade oss på morgonen med ett ”Guten Morgen!” genom att ta oss i hand.

Just nu är det stor medial uppmärksamhet kring den manlige MP-politiker som hellre lägger handen på bröstet än tar personer av motsatt kön i hand; om detta kan man tänka på en rad olika sätt. Enklast är förstås att bli upprörd och tänka att ”så gör man inte här” och att det är ett tecken på kvinnoförakt.

Jag erinrar mig att det väckte en viss uppståndelse en gång för länge sedan när den dåvarande utrikesministern Sten Andersson gick hand i hand med PLO-ledaren Arafat. Folk – även jag – tyckte att det var lite konstigt för ”vi gör ju inte så”. Att gå hand i hand med en annan en annan person signalerar väl snarast en sorts kärleksrelation och på den tiden var det ovanligt att personer av samma kön – i synnerhet män – gick hand i hand. Till detta ska väl också läggas att den borgerliga pressen ”rasade” över att utrikesministern gick hand i hand med ”terroristen” Arafat. I ljuset av den aktuella mediuppmärksamheten skulle man nog kunna hävda att Andersson gav prov på en konstruktiv anpassning till vad som var lämpligt i relation till gästen (minns inte vem som var gäst hos vem).

I det aktuella fallet med politikern som hellre klappar sig för bröstet än tar kvinnor i hand kompliceras situationen av att det är just personer av kvinnligt kön som inte kan tas i hand, något som genast väcker vår irritation, för att inte säga vrede. Argumenten mot ett sådant beteende i ett land där män och kvinnor – åtminstone formellt – är jämlikar är inte svåra att uppbringa. Speciellt inte som de också kan kryddas med en tillsats av xenofobi.

Att vägra ta någon i hand blir förstås ”fel” i någon mening. Men man kan låta fantasin vandra lite vidare på det här temat. Låt oss för enkelhetens skull tänka att vi har en stereotyp s.k. ”mansgris” som tar en – gärna yngre – kvinnas hand och håller kvar handen precis så länge att det börjar bli opassande samtidigt som han låter blicken  vandra över kvinnokroppen. Jag tror inte att handslaget i det här fallet uppskattas särskilt positivt.

Om nu den här politikern inte vill ta just kvinnor i hand, tror jag att det avgörande är huruvida avståndstagandet är ”toppen av ett isberg” d.v.s. det synliga tecknet på ett djupt kvinnoförakt eller om det bara är att ”så här gör vi”. Oavsett vilket tycker jag att det väldigt osmart att inte anpassa sig som Sten Andersson gjorde (speciellt politiker brukar ju kunna vända svart till vitt i andra situationer). Om inte annat hade en viss pragmatism i det här fallet gjort att han sluppit en massa obehag. Osmart helt enkelt! Men när nu inte pragmatism framstod som ett alternativ var det nog bäst som skedde eftersom de starka övertygelserna blev helt synliga och mannen därför kunde avföras från den grupp politiker som ser mäns och kvinnors likaberättigande som något självklart som är värt att kämpa för.

Fotolänk: Handshake man – women” (CC BY-SA 2.0) by  flazingo_photos 

Kategorier
politik samhälle

Reagera med reptilhjärnan

Reptilhjärna
Reptilhjärna

Tiny brain” (CC BY-NC-ND 2.0) by  Karim Amara 

Jag tror att det är ganska lätt att reagera med ”reptilhjärnan” och ryckas med när media (s.k. gammelmedia) och sociala medier skriker att det ligger i ”kulturen” hos unga män från avlägsna länder (länder som vi oftast vet väldigt lite om) att trakassera och våldföra sig på kvinnor. Jag tror inte ens att jag själv är oskyldig till stunder av sådant tänkande. Då är det både välgörande och nödvändigt att ta del av sådant tänkande som problematiserar de lättköpta sanningarna.

Omid Mahmoudi, ordförande i ensamkommandes förbund (skulle säkert kunna avfärdas som partisk men bör lyssnas på), skriver i LFT 3 februari, 2016,  att om man ska uttala sig om ett lands kultur måste man göra en bedömning utifrån vad majoriteten av befolkningen står för och låta detta repesentera landets ”kultur”. Han skriver som exempel att han varje vecka får hatiska mejl från svenskar som är emot invandrare. Innebär detta att det ingår i svensk kultur att hata invandrare? De som hotar och hatar tillhör en grupp som är brottslingar eller sjuka, menar han. (Helt självklart! min anmärkning).

Det finns ingen kultur och inga människor som tycker att det är bra att tafsa på eller ofreda tjejer. Det är därför helt kontraproduktivt att utnämna en viss grupp av förövare som representanter för ett helt land när det handlar om ett mycket större samhällsproblem; det handlar helt enkelt om hur vi ska förbättra mäns beteende, hur vi ska skydda samhället mot ligister och sådana som beter sig kränkande mot andra. Här lämnar jag Mahmodis artikel och försöker tänka själv (ifall han inte skulle hålla med).

————————

Om det skulle var så att man kan leda i bevis att förövarna kommer från ett visst land, så handlar detta sannolikt mycket mer om självselektion till gruppen än om att de representerar en viss kultur. Vilka är de som lyckas trassla sig hit trots alla problem och restriktioner? Kanske finns det något annat än kultur som förenar de som lyckats krångla sig hit? Kanske har de rentav mer gemensamt med de unga män som maskerar sig och drar ut på gatorna för att slåss än med det egna landets kultur?

Kategorier
samhälle sport språk

På egna ben i Tyskland

Min första utlandsresa på egna ben tillsammans med en skolkamrat under gymnasietiden på 60-talet gjorde ett starkt intryck. Vi två ”gossar från landet” besökte en mycket omtänksam familj i Hannover där fadern var en stor, tjock och polis som tillsammans med sin lilla fru tog väl hand om oss. De visade oss runt – naturligtvis under ledning av den mer dominerande fadern – och varnade allvarligt oss lite vilsekomna gossar för fala kvinnor som kunde tänkas utlova ”Beischlafen” mot betalning. De tog oss också till gränsen mot dåvarande Östtyskland – die sogenannte DDR –  och vi nickade instämmande när de med sorg i blick visade på skylten med texten: ”Hier ist Deutschland nock geteilt – auch drüben ist Deutschland” (mina originalfoton).

Den tyska jag lärt i skolan fungerade väl sådär i praktiken trots att just det ämnet hade varit mitt allra starkaste ämne under realskoletiden, vilket belönades med ett A (”stora a”), den tidens högsta betyg. Dessvärre var det ju så på den tiden att språkundervisning huvudsakligen handlade om språket som system och vi var överdängare på kasus, genus, verbformer, dativstyrande prepositioner och mycket mer. Jag vågar säga att vi nog var riktigt bra på att analysera och förstå texter. Prata kunde vi inte, för hela tiden gjorde sig böjningsmönstren påminda; ska det var ”sein, seiner, seinem eller seinen” just där. För att nu nämna enbart ett exempel.

Jag har nog länge varit lite svag för Tyskland, om man undantar Hitlertiden förstås, trots att jag på senare år besökt Tyskland mycket sporadiskt; senast den norra delen nu i augusti detta år.

Tyskland var fram till nazitiden Europas verkliga intellektuella stormakt med ett otal giganter som Kant, Marx, Freud, Nietzsche, Einstein för att bara nämna några. Numera är det ju ingen tvekan om vilket land som är den ekonomiska stormakten i Europa. Länder som Frankrike och Storbritannien får ursäkta.

Jag är dock inte riktigt säker på hur Tyskland uppfattas i Sverige. I vår tid fullkomligen bombarderas vi ju i tv med serier från den anglo-saxiska kultursfären och jag tror (befarar?) att det nog är det stora landet i väster som det uppväxande släktet sätter sin största tilltro till. Svensk tv gör ju heller inte särskilt mycket för att berika den europeiska kulturen. De gånger det trots allt visas någon tysk produktion brukar vi kunna vänta högtidsstunder. Tänk bara på Weißensee!

Efter Tysklands ställningstagande för flyktingar under 2015 finns heller ingen anledning att revidera en positiv tysklandsbild. Ett frågetecken sätter jag dock för inställningen till den grekiska ekonomin, men jag reserverar mig för att det kan finnas sånt jag inte har full koll på här. Dock verkar det inte riktigt rimligt att ett medlemsland ska tvingas svälta sig ur en kris, eller?

Fussball-WM 2006 / FIFA Championchip 200 by pittigliani2005, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  pittigliani2005 

 

För en fotbollsintresserad som jag är Tyskland den ultimata fotbollsnationen, alla ”brassars” publikfriande konster och spanska klubblags skickliga passningsspel  till trots. Utan att gå till historieböckerna och kontrollera föreställer jag mig att Tyskland är den mest framgångsrika nationen i stora mästerskap i modern tid. En svår konkurrent om min fotbollsgunst är förstås Holland som jag besökt några gånger under min mest ”receptiva” tid i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

 


 

Brasklapp: Jag är förstås inte så naiv att jag tror att allt är bra; jag har t.ex. ganska dålig koll på hur samhällelig välfärd och arbetsliv fungerar i Tyskland. Inte heller är det så smickrande att Volkswagen verkar ha fuskat med bilarnas avgaser. Men det ska man kanske inte skylla Tyskland i allmänhet för.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Den ende som förstår

Jag läser en liten tänkvärd krönika om svenska affärsmäns bristande intresse för annat än pengar och konsumtion, förutom golf. Skribenten ställer frågan om huruvida det är alls möjligt att förstå sig på samhället utan kunskaper om litteratur och konst. Romaner av t.ex. Balzac eller Tolstoj ger många gånger större insikter om hur människor fungerar än kunskaper om ekonomi och olika teorier om detta.

Comparing leadership cultures and creati by opensourceway, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  opensourceway 

Nu menar skribenten att inte heller affärsmän på kontinenten är några kulturella giganter. Ett lysande undantag är en tidigare höjdare inom ett stort bilföretag som varnade för ett köp av ett annat storföretag, en affär som nästan fick köparföretaget på fall. Skribenten spekulerar i om det var den skeptiskes udda utbildning – doktor i teologi – som möjligen bidrog till att han såg problemen tydligare än kollegorna som kortsiktigt fokuserade på aktiekurserna.

Emellertid fick de som drev igenom den ofördelaktiga affären senare gigantiska bonusar medan teologen/affärsmannen försvunnit till ett annat och mindre lukrativt jobb. Skribenten drar slutsatsen att det oftast är ekonomiskt gynnsammare att ha mindre samvete och insikt än motsatsen. Svenska politiker som Persson och Bildt avancerade emellertid till mer prestigefyllda poster trots mindre framgångsrika insater.

Här finns ytterligare exempel och den som är gammal nog minns kanske USAs fiasko i Grisbukten. Efter debaclet gällde det för president Kennedy att snabbt göra sig av med den som redan i förväg insett det hopplösa företeget och varnat för dess genomförande.

Den viktiga sensmoralen – som jag uppfattar den – formuleras så här av skribenten: ”Det är bättre för karriären att ha fel med majoriteten än att vara ensam om att ha rätt.