Kategorier
arbetsmarknad samhälle utbildning

Utbildning som krav och behov

Ros och text: utbildning mest kraftfullt vapen för att förändra världen (Mandela)Kanske är det som att ”trampa i ett getingbo” utan att förstå konsekvenserna om man tycker att nyanlända utan grundskoleutbildning borde kunna åläggas att delta i utbildning som motprestation till att bli försörjda.

Möjligen är det så här en populistisk idé tar form? Man tycker att något verkar rimligt och sen argumenterar man för detta utifrån individuella åsikter eller från åsikter som finns i de sociala sammanhang där man ingår?

För mig bottnar åsikten, dels i min långa efarenhet av utbildning både som utbildare och utbildad, och dels i efarenheter av att ha sett vilka krav man vanligtvis ställer på arbetssökande som ska uppbära någon form av ekonomiskt stöd.

Att vara utan jobb och berättigad till A-kassa (eller andra former av stöd som jag inte vet hur de benämns) kräver att man ständigt är beredd att ansöka om jobb, att ”stå till arbetsmarkandens förfogande”, med allt vad detta innebär i form av ofrihet att inte kuna resa bort, att ständigt bevaka sin telefon samt att vara beredd att acceptera ett jobb som man kanske skulle kunna klara av även om det ligger långt utanför ens kompetensområde. Läs gärna Roland Paulsens Vi bara lyder för att få en inblick i den arbetssökandes villkor. Den finns på många ställen; här är ett.

Arbetsmarknadsministern menar att samma villkor måste gälla som inom andra arbetsmarknadsprogram där ersättningen beror på hur aktiv den sökande är. Av det skälet, menar ministern, är det rimligt att ställa krav på utbildning för nyanlända, om de saknar tillräcklig kompetens för att få jobb.

Kravet på utbildning handlar alltså inte om att de-ska-minsann-göra-rätt-för sig-som-alla-andra-arbetssökande utan helt enkelt om att det är nödvändigt att vi utbildar människor så att de kan klara kraven på arbetsmarknaden. Därmed tar ministern tydligt avstånd från lågavlönade, okvalificerade jobb s.k. ”enkla jobb” i den politiska debatten, som man inte kan leva på men som av somliga anses viktiga för att ”få in en fot in på arbetsmarknaden”.

Lite orolig är jag förstås för vilka politiska perspektiv som skulle kunna applådera min åsikt om att kräva att nyanlända utbildar sig. Jag tror dock inte att min åsikt bottnar i något speciellt politiskt ställningstagande utan snarare att det är en generationsfråga.

Vi 40-talister växte upp i ett samhälle med goda sociala villkor men vi lärde oss också att man ska göra rätt för sig och inte enbart kräva för egen del.

Kanske är, trots allt, uppfattningen om att man har vissa skyldigheter i ett demokratiskt samhälle och inte enbart rättigheter som gynnar ”den egna plånboken” lite politiskt laddad i alla fall?

Fotolänk: ”Education” (CC BY 2.0) by Iqbal Osman1

Kategorier
klass miljö natur samhälle skola utbildning

En örfil vid pantautomaten

4965242896_659b5dca54_zPedagogiska Magasinet (4 november, 2016) erbjuder understundom riktigt intressant läsning och denna gång ska jag inte uppehålla mig vid debatten om olika ”-ismer” i pedagogiken utan istället fundera lite närmre på hur man ”ska vara” ekologiskt rätt… åtminstone i läromedel för skolbarn.

En artikel med titeln ”när barnen ska rädda världen” av etnologiprofessorn Malin Ideland tilldrog sig mitt intresse då jag har barnbarn som antagligen också ska ”rädda världen” i förskolan och senare i skolan.

Ideland skriver om ”det kravmärkta barnet”. Det första hon påpekar är att begreppet har med ”klass” att göra trots att detta inte var avsikten. Vad kännetecknar det miljövänliga barnet? Hur får detta begrepp en särskiljande effekt vad gäller klass (och nationalitet)?

Ideland och hennes kollegor har analyserat policytexter om ”hur man ska vara” och hur denna föreställning uppkommer. ”Det kravmärkta barnet” visar på en norm för hur vi betraktar världen, hur vi kategoriserar och förstår andra.

Läromedlen framhåller oftast individens handlingar; att människan är djupt beroende av miljön betonas mindre ofta. Istället betonas vardagsval och checklistor för goda val. Barnet kan alltså ”välja” att släcka lampor som inte behövs och att duscha snabbt eller att göra motsatsen.

Man kan ”välja” den miljömärkta produken. Om man har råd och kunskap! Valet förutsätter alltså en viss klasstillhörighet. Att det finns de som inte har råd att välja, vilket sannolikt har en begränsad negativ effekt på miljön, framhålls sällan.

Ekologiska val blir ett sätt att döva miljösamvetet och att visa ett gott beteende i motsats till ”den oönskade andre”. Att panta burkar är ”gott”; att panta för sitt uppehälle och rota i sopor ger sällan epitetet miljövänlig. Det är alltså motivet som räknas, knappast effekten, i de läromedel som granskats.

Miljöproblem ska alltså förstås utifrån en individs ”livsstil”  så att man kan känna att man räddar världen. Idén i dagens marknadsliberala samhälle är därför att vi ska känna att vi ”räddar världen” genom att välja ”miljösmart” (min term). Av dessa skäl bäddas våra val in i en retorik om världens framtid.  Små vardagshandlingar kopplas till gobala överlevnadsfrågor.

Eftersom jag varit lärare själv vet jag att det är lätt att får barn att göra ”läpparnas bekännelse” men sannolikt också att uppriktigt vilja bete sig ekologiskt riktigt. Vill man vara lite vuxencynisk kan man ägna sketchen där Sven Melander intervjuar ett barn om vad barn mest av allt önskar sig en liten tanke.

Fotolänk: ”Ge & ta” (CC BY 2.0) by Kakakrokodil