Etikett: jobb

Kategorier
arbetsmarknad politik samhälle

Lön att leva på

Bildlänk nederst på sidan

Om lönerna för ett utfört arbete blir så låga att människor inte kan leva på dem, vad fyller då arbetet för funktion?

Jag tycker att frågan ovan förtjänar att ställas eftersom retoriken från vissa partier är att ”det är bättre att ha ett arbete med låg lön än att inte ha något arbete alls”. Helt nyligen verkar det också som om LO vacklar i frågan om lägre löner och är berett att gå dem som vill köpa billig arbetskraft till mötes. Den slutsats som ligger nära till hands är att man har en syn på arbete som ett självändamål, något som ska utföras för dess egen skull.

Att arbeta i ett kapitalistiskt samhälle (Pertow FT 31 mars 2017) handlar först och främst om att tjäna pengar. I ett sådant ekonomiskt system är lönen det enda formella incitamentet för någon att utföra en arbetsuppgift för någon annnan. Samtliga andra anledningar till att arbeta är sekundära när arbetet utförs i utbyte mot betalning. Argument som att ett jobb kan kännas som ett ”kall” håller inte och det används framförallt för att rättfärdiga  lägre löner i kvinnodominerade yrken med idén om att vissa älskar sitt jobb så mycket att att de inte bryr sig om hur mycket de får betalt.

Jag kan visserligen själv känna att jag hade ett arbete som intresserade mig där jag inte i första hand tänkte på hur mycket jag tjänade men då ska man betänka att även om jag var dåligt avlönad i relativ bemärkelse, så var jag ju inte dåligt avlönad i absolut bemärkelse och jag kunde leva hyfsat bra på min lön. Detta innebar givetvis inte att jobbet var så intressant att jag hade kunnat fortsätta om min lön inte räckt till vardagens utgifter.

Nej, fastslår Pertow, lönearbete handlar om lön. Lönen ska räcka till att betala boende, mat, resor och gärna nöje och avkoppling. Ordningen ska vara: jobba för att ha råd att leva, inte jobba för att jobba! Det finns ingen mening med att jobba för att jobba [med lönearbete]. Därmed inte sagt att man inte kan finna glädje och mening med att utföra andra slags arbeten.

Om lönerna för ett utfört arbete blir så låga att människor inte kan leva på dem, vad fyller då arbetet för funktion för den som utför lönearbetet? För den som köper arbetskraften billigt är ju svaret givet.  

Alla jobbar vi ju för att leva; vi lever inte för att jobba. Här kan jag i och för sig tänka mig att en och annan skulle kunna ha någon invändning med argument som ”om man har ett jobb känner man sig i alla fall behövd och man får en struktur i tillvaron. Därför är det bättre att ha ett jobb än inget jobb alls”. Vidare kan jag tänka mig att man skulle kunna ta fram exempel på någon ”som verkligen levde för sitt jobb (antagligen en person som också kunde leva på sitt jobb)”. Själv kan jag också känna att mitt jobb på något sätt identifierade vem jag var och att jag trivdes med det.

De här invändningarna förändrar dock inget i sak; om lönen är så låg att man inte kan leva på den, blir heller inte lönearbetet meningsfullt annat än som ”jobbskapande sysselsättning” som kanske hyfsar till någons statistik.

Bildlänk: ”working” (CC BY-NC 2.0) by sekihan

Kategorier
ekonomi kapitalism miljö politik samhälle

”Sicket fôlk!”

4525921093_8ecb8af8e8_mIdag känner jag att jag har tappat lusten att referera och reflektera ingående kring artiklar som jag läst i bastun. Istället  skakar jag (bildligt) på huvudet och undrar vart vi är på väg. Var och en kan ju själv läsa de artiklar som jag funderar kring, antingen på nätet eller på papper om intresse finns.

Birger Schlaug skriver i Fria Tidningen 19 oktober 2016 om det bisarra uttrycket ”skapa jobb”. Detta är numera varje politikers mantra. Jobb ska skapas även om de inte behövs. Sånt som folk gjorde själva som att städa, sköta trädgård och annan ska nu in i marknadsekonomin av ideologiska skäl men också för att skatteintäkter är nödvändiga för att finansiera välfärden med nuvarande system.

Schlaug menar att vi borde flytta beskattning på arbete till beskattning på produktion istället, åtminstone delvis. Som flera andra debatttörer (utanför borgerlighet och socialdemokrati) påpekat behöver vi inte arbeta bort en tredje del av våra liv längre utan vi kunde få mer fri tid. Det sitter emellertid djupt hos våra politiker – och antagligen också hos oss själva –  att man ska arbeta (om än i onödan) och känna skuld om man inte arbetar.

I samma anda är en annan artikel i samma i utgåva ”Det är svårt att vara frisk i ett sjukt samhälle” där Caroline Erica Åström menar att ohälsa kan vara en sund reaktion i ett samhälle där vi tror oss behöva löneslava för att kunna skaffa den mest hajpade mobiltelefonen (jag väljer här att inte nämna det fabrikat hon nämner). Jakten på prylar gör folk sjuka och livet går förbi medan man löneslavar för att kunna skaffa det senaste men knappast det nödvändigaste. Sannolikt ångrar vi inte på dödsbädden att vi har arbetat för lite, menar skribenten.  Kanske vore det en nyttig övning att något fundera över vad vi kan förväntas ångra när tiden är kommen (om vi får tillfälle förstås) .

Slutligen läser jag i samma publikation från den 20 okt om galenskapen där försvaret fått lov att spränga granater i Vätterns dricksvatten. Är det ingen som har något förnuft längre? Jag säger som i Macken: ”Sicket fôlk!”

Bildlänk: ”buy nothing day” (CC BY-SA 2.0) by BAMCorp

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi kapitalism politik samhälle

Verkliga mål

Lone goal. by PV KS, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  PV KS 

 

Ibland krävs det att någon formulerar det självklara när samhällsdebatten skymmer detta för oss. I den politiska debatten tävlar man om att ”skapa jobb” och att hävda att ”tillväxt” är nödvändig. Efter ett tag tror vi ju på detta.

Denna massiva retorik skymmer de verkliga målen och får det att verka som om arbete och tillväxt vore mål i sig. Självklart behöver det utföras arbete i ett samhälle men det ju knappast arbetet i sig som är målet.

Arbete ska frambringa en rad nyttigheter i ett samhälle i form av materiell produktion, sjukvård, utbildning, omsorg om äldre m.m. I samhället finns en massa människor som är beredda att bidra till dessa mål och nyttigheter och därför bör vi förstås låta dem göra detta i mån av kompetens, möjlighet och vilja.

Egentligen är det väldigt positivt att det finns fler människor än de som för tillfället är yrkesverksamma som kan och vill bidra till målen för detta för det betyder i förlängningen att var och en inte behöver arbete lika mycket och länge utan att var och en av oss kan få tid över till annat som utvecklar oss som människor och kanske också skapar nya verksamheter som kan vara till nytta för samhället.

När det gäller tillväxten har vi många gånger passerat vad jorden tål. Ändå vidhåller politikerna att vi måste öka tillväxten. Jag tänker att i ett samhälle som vårt kan väl knappast tillväxt vara ett viktig mål för en samhällelig välfärd. Tillväxten i vårt fall handlar snarare om vissa politikers mantra om att vi ska få ”mer i plånboken” så att vi kan öka konsumtionen av varor som strängt taget inte behöver men gärna vill ha när vi har sett den lockande reklamen.

Jag som är en alldeles vanlig medborgare utan specifik ekonomisk eller politisk kunskap funderar ofta på om vi inte har tillräckligt med prylar och framförallt varför vi inte kan sänka arbetstiden som vi gjort vid upprepade tillfällen tidigare i historien så att de som vill bidra också får vara med och bidra. Det kan inte vara annat än ett gigantiskt slöseri med människors idéer och arbetsförmåga. Om alla arbetade och därtill lite mindre skulle det sannolikt bli såväl mental som fysisk kraft över till nya kreativa idéer.

Ingen politiker, rakt inte den numera färglösa socialdemokratin, vågar föreslå detta med kraft, då det ju i praktiken innebär en omfördelning till ”pengar i fler plånböcker” från de som redan jobbar häcken av sig till de som vill vara med och bidra i samhället.

På den borgerliga sidan är man helt emot en sänkning av arbetstiden så att fler kan jobba. Här är det förstås den omhuldade konkurrensen, fast med andra förtecken, som spelar in. Att företagen skulle behöva konkurrera med varandra om arbetskraft är inget lockande scenario för den som är i behov av arbetskraft. Bättre då att det finns arbetskraft i överflöd som konkurrerar om jobben, numera inte med mössan i hand utan väntande på SMS om ett tillfälligt påhugg.

Kategorier
ekonomi politics politik samhälle

Framtrollade jobb

Låt mig återvända till temat arbete och arbetslöshet som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Idag, några dagar försent, läser jag om ”framtrollade” jobb i Landets Fria, 6 nov – av någon anledning uteblev Svenska Dagbladet från min brevlåda denna dag! Skribenten Annerfalk funderar över (precis som jag själv gjort) varför man inte kan dela på jobben  och därigenom  minska såväl stress som arbetslöshet. Varför kan vi inte dela på jobben?

11/12 Manual Labor - Taking out the Garb by Jer Kunz, on Flickr
Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License  by  Jer Kunz 

Istället för att dela på jobben när varje arbetande numera är oerhört mycket mer produktiv jämfört med tidigare, kör regeringen sitt eviga mantra om ”riktiga jobb”. Dessvärre har även socialdemokraternas Lövén gett sig den moderata uppfattningen i våld när han vill jaga ”snoozande ungdomar”. Inget gott att vänta där heller således. Såväl moderaternas som socialdemokraternas uppfattning är klar: ett arbete av vilket slag det vara månde är bättre än att vara utan arbete. I den nuvarande regimens ”arbetslinje” leder detta just till att man måste ”trolla fram” en stor mängd lågkvalificerade och lågt betalda jobb.

De framtrollade ”enkla”jobben urholkar naturligtvis såväl löner som anställningsförhållanden (sannolikt ett delmål för regeringen) så att den stackars arbetsökande blir tvungen att ta vilket jobb som helst eftersom ett ”riktigt jobb” trots allt är bättre än varje annat tillstånd enligt regeringen.

Som det är idag växer också kadern av arbetsförmedlare, jobbcoacher och gud-vet-vad. Vi behöver inte fler av dessa! Därtill har det visat sig att idén med de s.k. coacherna är både dyrbar och verkningslös. De arbetssökande å sin sida skall  hållas sysselsatta med att skriva ansökningar till anställningar som varken de själva vill ha eller som ansvariga på arbetsplatserna har tid att ta del av.

I förlängningen kan man förstås se en struktur där vi har en uppdelning mellan högavlönade med inflytande och makt  å ena sidan och ett löneproletariat med usel lön och oacceptabla villkor å den andra. Nu när socialdemokraterna försöker krypa upp i knät på moderaterna i ett försök att känna efter vart valvinden blåser är det nog knappast därifrån man skall vänta sig några visioner om att vrida politiken åt ett annat håll.