För en tid sedan (någon gång i november) läste jag om ”gåvoekonomi”. Själva uttrycket låter som en motsägelse i vår kapitalistiska värld men det var något som fascinerade mig med den här artikeln.
I artikeln beskrivs hur en kvinnlig fotograf (produktfotograf baserad i Ullared av alla ställen!) väljer att skicka en beskrivning av nedlagt arbete och vad normalpriset för detta är till kunden istället för en faktura. Kunden får sen avgöra hur mycket den kan eller vill betala beroende på vilken ekonomi man har och hur de värderar hennes arbete.
Jag tror själv att jag skulle tycka att det vore skäligt att betala för det arbete hon beskrivit även om jag alltså inte var tvungen; jag skulle nog helt enkelt skämmas och tycka att jag utnyttjade en hederligt arbetande människa om jag inte betalade. Men det kan hända att kunden skjuter upp betalningen ifall det handlar om ett nystartat företag eller att man har problem att att få fram pengar direkt. I några fall händer det naturligtvis att kunden inte betalar alls.
De kunder som inte betalar alls har förstås inte gjort något brottsligt i juridisk mening men de kommer aldrig ifråga för ytterligare uppdrag. Det är som med vänner, står det i artikeln, ingen vill i längden vara vän med den som bara utnyttjar och aldrig ger något igen. Särskilt intressant tycker jag dock att det är att det också kan vara tacksamhet över att man kommit igång med sin verksamhet som man ger tillbaka; det måste inte bara vara pengar.
De i omgivningen som är vana vid traditionella sätt att driva företag där det handlar om vinstmaximering och lönsamhet är förstås skeptiska och kommentarer som att ”detta är typiskt kvinnligt” eller ”du kommer att bli utnyttjad” är vanliga.
I grunden, menar hon, är detta en modell för en hållbar ekonomi; det måste gå att göra affärer som bygger på förtroende, trivsel och motivation snarare än enbart lönsamhet. I konceptet ingår också att man kan välja sina kunder efter vilka som är berättigade till tjänsterna i en gåvoekonomi. Hon väljer därför att enbart arbeta med företag som främjar hållbarhet, som jobbar med ekologiska, närproducerade, rättvisemärkta, djurvänliga produkter eller second hand.
Kanske är jag naiv när jag tycker att detta verkar spännande men nog är det avsevärt roligare att betala för något för att man uppskattar det än för att man är tvungen. Det är också spännande att spekulera i vad en utvidgning av gåvoekonomitänkandet skulle kunna resultera i. Skulle vi, som det står i artikeln, få andra relationer till de vi gör affärer med?
Lite besläktat med detta är ju alla ”gåvor” man kan få på nätet. Då menar jag förstås inte Google och Facebook och sådana där våra aktiviteter är varan de säljer utan mer allt som vi kan ta del av fritt (alltså inte bara gratis) i form av open access, Creative Commonslicensierade produkter, fria programvaror som Linux, Firefox och en massa annat nyttigt. Här känns det faktiskt ganska roligt att kunna skicka in en liten obetydlig ”slant” även om man inte måste.