Kategorier
miljö natur samhälle

Plast i naturen skadar

Plast i ett träd
Plast i naturen

Jag läser en liten notis  (FT 19 april 2017) ”Kenya förbjuder plastpåsar” i enlighet med FN:s miljöprogram, Unep, där världens stater uppmanas att agera för att minska användningen av plast. Plastens miljöpåverkan på olika ekosystem är ju väl känd sedan länge.

Kenya blir det 11:e landet att agera mot plast, läser man i artikeln. I Afrika finns redan förbud i Rwanda och Marocko. Flera andra länder är också på väg.

Min första reflkektion blir: Vad gör vi? Det är ju inte ovanligt att vi håller oss lite ”för mer” än de som vi brukar betrakta som fattiga afrikanska länder.

Men jag vet faktiskt inte om det pågår någon aktion mot plast här hos oss.  Möjligen är det meningen att vi ska förlita oss på individuella initiativ som vanligt för att inte stöta oss med några mäktiga kommersiella intressen.

Bildlänk: ”Filled Bag” (CC BY-NC-ND 2.0) by brandsvig

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi klass politik samhälle

Tänka om

5127664747_229744ab3c_m

Jag har tidigare skrivit om att tänka tvärtom för att se nya möjligheter. Den här fredagen inspirerades jag av en liten krönika med titeln Det här med pengar av en Annika Lykta (LFT 27 april, 2016)

Först ögnar jag lite förstrött och tänker att det är något argument mot det kontantlösa samhället, som jag ju är positiv till. Men så ser jag att hon skriver om fred, rättvisa, klimat och fattigdom och då måste jag läsa lite noggrannare.

Att utrota fattigdom är ett av FN:s mål men hur skulle det bli om vi vände på tänkandet och satte målet till att utrota rikedom? Det är framförallt de väldigt rika som påverkar vårt klimat och vår jord.  Tänk om vi skulle se rikedom som ett problem och inte som något eftersträvansvärt?

På det individuella planet vill vi ju gärna ha löneförhöjningar; ju mer lön vi får desto mer uppskattade känner vi oss. Om vi också uträttar mer värdefullt arbete, är en annan fråga som vi inte ställer oss lika självklart. Så har jag naturligtvis alltid reagerat själv också. Men om man nu har så att man klarar sig – kanske rätt bra – då skulle man eventuellt kunna jobba lite mindre, så att någon annan som verkligen behöver inkomsten också kunde få ett jobb?

I krönikan presenteras några uppgifter om inkomster. Dessa har jag inte kontrollerat men de verkar inte orimliga. Idag har man högst löner i bank- och finanssektorn; det är säkert insprirerande jobb. Snittlönen ligger på 126500 kr/mån. Hushållsnära tjänster; säkert inte lika insprierande ligger på 19000 kr/mån. Genomsnittet för hela arbetsmarknanden ligger på 31400kr /mån. Jag tror nog att i princip alla skulle kunna leva på snittlönen – 31400 kr – utan påtagliga umbäranden (pensionärer brukar klara sig på betydligt mindre som jämförelse).

Skribenten funderar över om det är höginkomsttagarna som är ett problem för de som inte kommer upp till medellön. Vanligtvis går ju resonemanget att man får lön efter förtjänst och att om man tjänar mer så har man förtjänat detta och i detta tänkande ligger väl också – även om det inte sägs rakt ut – att den som tjänar lite också förtjänar detta. Men man kan väl ställa sig frågan om någon egentligen uträttar ett arbete som är värt 126000 kr/mån eller mycket mer, som många har? Omvänt kan man naturligtvis fråga sig om undersköterskor och andra lågavlönade uträttar ett så mycket mindre viktigt arbete att den stora skillnaden motiveras.

Om de jätterika förbrukade mindre skulle antagligen fler få det bättre och vi skulle minska påfrestningen på jordens resurser. Ju mer man tjänar desto mer konsumeras man och påverkar på natur och miljö blir större. Att fler skulle få det bättre om fler tjänade mindre är ju något som brukar ifrågasättas av de som tror att välståndet faktiskt sipprar ner från de högavlönade och att det måste vara så.

Alla försök till förändring skulle givetvis mötas av ett samfällt anskri fån den borgerliga pressen: ”Socialism, kommunism, diktatur!”

Men nog ligger det en kittlande tanke bakom Annika Lyktas tankevända.

Fotolänk: ”80% of world wealth controlled by just 2” (CC BY-NC 2.0) by  duncan 

Kategorier
ekonomi kapitalism natur politics politik

Marknaden och miljöhoten

A poorly veiled threat by maniacyak, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  maniacyak 

 

FN:s klimatpanel har rapporterat. Medierna rycker till, öppnar ögonen lite yrvaket. För att ögonblicket efer blunda igen. Det kostar nämligen för mycket att se!

Medierna kan inte ta klimathotet på allvar när man samtidigt är beroende  av resebranschens reklam för shoppingresor till Peking, solsemester till Maldiverna och weekendturer till London.

De stora reklamfinanserade medierna fungerar helt enkelt  som ambassadörer för ökade utsläpp. Man är beroende av intäkterna. Man gör reklam för en livsstil som är orsaken till att Sverige tillhör världens värsta länder per capita när det gäller klimatpåverkan.

Ovanstående är min sammanställning från en artikel av Birger Schlaug i Fria Tidningen (7 nov, 2014). Om man fortsätter läsningen av Schlaugs artikel, finner man att riksbankschefen menar att en räntesänkning ska få oss att ”köpa mer grejer”. Ja, vad ska man tänka om ett sådant yttrande? Antagligen gäller det att ligga i med julhandeln!

Schlaug säger också något som jag tycker förtjänar att bli ett bevingat ord: ”Det är lättare att göra större fotavtryck på den [planeten] än att sätta ner foten i regeringen.” Vi får väl se vad miljöpartisterna i den nya regeringen värderar högst; makten eller miljön.

Själv blir jag lite missmodig när jag läser detta för jag inser ju hur de marknadsinriktade samhällena är beskaffade. Jag hyser små förhoppningar om att det ska ske någon förändring som gagnar miljön, dessvärre. Alla tänker så här: varför ska just vi (jag) ändra på oss när inte andra gör det; vi är väl inte värst?

Själv åkte jag nyss på charterresa till Gran Canaria. Jag tror säkert att vi klimatkompenserade med vårt pris, men för planeten blir ju inte detta någon större skillnad; det stora flyplanet släpper ju ut lika mycket miljöskadliga ämnen för det! Och så återkommer ju detta: Alla andra åker ju, då kan det väl inte göra så stor skada om jag också åker? Planet går ju i alla fall. Så är vi inne i en ond cirkel där alla oroar sig, men där ingen vill göra något därför att andra inte gör något.

Egentligen tror jag inte att det går att göra något åt miljöförstöringen i en kapitalistisk ekonomi, härav missmodet. Aktieägarna kräver vinst. Nu! Men om vi skulle spekulera i lite kontrafaktisk historieskrivning så är kanske totalitära regimer de enda som skulle kunna ta tag i problemet hur illa vi än tycker om sådana (och hur lite de har gjort det tidigare).

Jag tänker så här: De socialistiska staterna, Sovjetunionen och dess lydstater skulle kanske kunnat ha både kraft och kontroll att ta grepp på miljöproblemen med den makt- och kontrollapparat de hade tillgång till. Dessvärre var ju dessa stater, som de då fungerade, inte några miljöförebilder, för att använda ett understatement; de hörde kanske till de allra värsta miljöbovarna till och med.

Men det jag funderar över är bara hur man skulle kunna ta grepp på detta med miljön. Är det de kapitalistiska ekonomierna som tror på människans ekonomiska rationalitet d.v.s. vi värnar miljön om det lönar sig eller måste det till ett styre som i orwellsk anda faktiskt kontrollerar den olydiga hopen som enbart drivs av kortsiktiga vinstintressen?

Jag har givetvis inte svaret.