Etikett: fjällvandring

Kategorier
friluftsliv fritid natur

Det är en konst att tälta

  • Tältplats

Det finns säkert många ”riktiga” äventyrare som skulle ifrågasätta min förmåga att klara mig under riktigt extrema förhållanden på ogästvänliga platser. Låt mig därför redan nu klargöra att jag menar tältning när det är barmark. Vintertältning har jag ingen efarenhet av.

Jag antar att de flesta redan som barn fann det spännande ”att ligga i tält”. Detta intresse har dock en tendens att svalna med stigande ålder, speciellt människor i min ålder brukar rysa av vämjelse när det blir tal om tältning och de återkallar minnen av tillfällen då de blivit både blöta och kalla, för att inte tala om alla andra olägenheter med toalettbestyr och prylar som är svåra att hålla reda på.

Bäst att börja från grunden

För att riktigt uppskatta tältning tror jag (som f.d. pedagog) att det är något man måste lära sig från grunden. Först måste man framhålla att det är ingen som helst olägenhet (tvärtom) att sova i tält när vädret är lagom varmt, vindstilla och uppehåll. Det är heller ingen konst om man är på en campingplats och kan förvara alla prylar i en rymlig bil och även sig själv om det kniper.

Det är när man måste vara utomhus med hela sin utrustning som man sätts på prov när det är blött och kallt. Bäst är förstås om man inte behöver sättas på prov utan har möjlighet att få följa med någon som vet hur man beter sig, att vara lärling och låta den kunnige ”föra befäl” är ett utmärkt sätt att lära sig. Detta låter kanske lite främmande för dagens medborgare men alla som har gjort ”lumpen” har nog en fördel, därför att man har fått lära sig att hålla reda på sina prylar och för att man har blivit tvungen att göra saker som man egentligen inte vill göra. Själv lärde vi oss dock inte av någon som redan kunde utan vi var tvungna att begå alla fel och lära oss den hårda vägen.

Det var 1972, min blivande maka och jag hade skaffat ett litet fint fjälltält (ca 2 kg) innan vi begav oss iväg på Nordisk rundtur med tåg. Första övernattningen i tältet blev i Bodö norr om polcirkeln. Glada över den vackra omgivningen slog vi upp vårt lilla tält vid en camping alldeles vid havet. Under natten blåste det upp till stormstyrka. Vårt lilla tält låg visserligen som ett strykjärn i blåsten men vi själva hade ju aldrig tältat i sådan vind. Det blev inte mycket sömn den natten och vi förstod nog omsider att vi bort söka upp ett mera vindskyddat läge.

Nästa nybörjarfel – vi hade ju aldrig varit så långt norrut tidigare – var att vi inte hade vare sig sovsäck eller liggunderlag. Istället hade vi tagit med ett stort täcke som täckte hela tältbottnen. Till oss själva hade vi sådana där täckkläder (byxor och jacka) som man har på vintern. Detta räckte förstås inte för att hålla värmen när man låg ner.

Vi fyratiden på morgonen fann vi för gott att rädda tältet och oss själva. Vi tog ner det och sov sedan vidare, sittande på golvet, på campingens toalettrum för respektive damer och herrar. Vi lärde oss en hel del nyttigt den natten! Men det hade förstås gått lättare tillsammans med någon som haft erfarenhet av att tälta i arktisk miljö.

Vi fick emellertid ”blodad tand” som man säger och försedda med våra bistra erfarenheter tog vi oss an en bit av Kungsleden (Abisko – Kebnekaise – Nikkaluokta) året därpå, 1973.  Det fungerade utmärkt och på hösten gifte vi oss. Det har hållit sedan dess och kanske är det som några ”pensionärer” sa då: Klarar man att vandra i fjällen tillsammans, klarar man att hålla ihop senare i livet. Kommande år blev det Padjelanta med många tältnätter och mycket regn men också solsken.

Håller man sig bra torr – i synnerhet sovsäcken – och varm samt samt har mat går det egentligen ingen nöd på en. Efter en natts skön vila och frukost, är man redo för nya 8-10 timmars vandring.

Var sak på sin plats

En viktig sak som man lärde sig i ”lumpen” var att hålla reda på sina grejer; detta var en långt mer användbar kunskap än krigandet mot ”lede fi”. Ute i naturen med tusen prylar att hålla reda krävs en viss ordning och disciplin av fjällvandraren.

Det börjar förstås hemma i lugna och ro. Vad måste man ha med sig? Här har man lärt sig att även om det är 25-30 grader och sol utanför dörren är det inte alls osannolikt att man kan råka ut för ett fåtal plusgrader och regn, i värsta fall snöblandat. Packlistor som sparas och revideras år från år utifrån gjorda erfarenheter är ett måste.

Regnkläder förstår väl de flesta att man måste ha men att man även måste ha varm tröja, mössa och vantar (helst regntäta) är kanske mindre självklart. Börjar man frysa ute på fjället, gör man ofta ”fel” saker. Säkrast är att bara gå på för då håller man värmen. Till slut måste man emellertid vila och äta och då gäller det att hitta en tältplats.

Moränkulle, någotsånär vindskyddad, är en idealisk plats men moderna tält klarar även vind ganska blött underlag. Vi har lärt oss att ta med en sån där liten presenning som man ofta kan köpa för under tio kronor och lägga den under tältbottnen, mest för att skydda tältet och öka livslängden på tältbottnen. Att det skulle regna in ovanifrån betraktar vi som uteslutet på ett tält som numera kostar runt 10 000kr.

När man valt tältplats, gäller det att få upp tältet snabbt medan man alltjämt är varm; man börjar snabbt frysa när man inte längre går. Är man flera delar man på sysslorna på ett förutbestämt sätt så att man snabbt får ordning i tältet. Underlägg och sovsäckar görs i ordning inne i det torra tältet. Andra ser till att det lagas mat. Inget är så positivt för humöret som ett ordentligt mål varm mat när man har avslutat dagens vandring.

Är det busväder ute när man slagit läger gäller ”stabsläge”. Då måste alla grejer vara under tak, vatten hämtat och varje person måste ha full kontroll över alla prylar och egna rörelser inne i tältet. När så är fallet, kan man tända stormköket (gas) i absiden (förtältet). Med allt och alla på plats sprider sig en förförisk värme i tältet (medan regnet kanske öser ner därutanför).

Mätta och dästa av den goda friluftsmaten (möjligen inte lika god hemma?) krävs ytterligare en eller kanske två ytterligare aktiviteter som kräver lite disciplin: kvällens toalettbestyr. Här gäller regnjacka på; man undviker att att blöta ner sig när man inte kan gå inomhus.

Efter detta sista omak är det dags för sovsäcken. Numera sover man ”himmelskt” på de moderna uppblåsbara liggunderlagen. När man väl boat in sig i den varma sovsäcken, hoppas man innerligt att kvällens te eller kaffe inte gör sig påmint förrän till morgonen. Ett häftig regn kan väcka den sovande men oftast är sömnen god efter 8-10 timmars vandring med packning i fjällterräng.

Förhoppningsvis hittade man en tältplats där man har en fjällbäck alldeles utanför ”dörren” så att frukostbestyren på morgonen förenklas. Är det nu uppehåll (vilket det faktiskt ofta är), äter man ute. Är det eländesväder får man laga mat och äta i tältet, vilket inte är så dumt eftersom det ofta känns lite kallt när man kryper ur sovsäcken. Med gaslågan i tältet blir det snabbt varmt.

När det är riktigt motigt

Inget av allt det jag beskrivit hittills är på något vis oöverkomligt svårt. Det gäller främst att tänka sig för och göra ”rätt” saker. Den svåraste påfrestningen däremot är nog att göra klart för avfärd i riktigt busväder, såvida man inte väljer att försöka vänta ut det värsta vädret. Väljer man att gå vidare måste allt packas inne i tältet. När allt är packat under regnskydd, gäller förstås regnkläder och mössa på. Sen ska säckarna ut.

Vi har aldrig upplevt några 100%-igt täta säckar i heldagsregn (även om tillverkaren påstår att säcken är vattentät). Vi skyddar därför all vår packning med en svart sopsäck inuti ryggsäcken. Dessutom ligger sovsäck och annat i egna täta påsar inuti säcken.

När själva packningen är skyddad mot regn, tar vi ner tältet. Det är förstås blött men inte genomblött. Det går bra att ta ner ett tält i regn och sedan slå upp det i regn på kvällen (liggunderlag och sovsäck är ju torra). Oftast regnar det inte hela dagen heller och när det klarnar upp gäller det att breda ut tältet när man rastar. I vinden torkar det på nolltid. Till kvällen skiner förhoppningsvis solen men det kan förstås regna och då gäller disciplin och tanken på den goda mat man får när tältet är på plats.

Förr eller senare skiner solen

Slutligen, för att inte skrämma någon, vill jag påpeka att det sällan är så eländigt som jag beskrivit ovan men det är bra att vara beredd på att det kan vara det. Vid årets fjällvandring i Trollheimen rådde delvis motsatta förhållanden; extrem hetta och ont om vatten på vissa ställen. Men även detta löste sig; en natt regnade det häftigt men var åter fint på morgonen. Vi kom snart till områden med gott om vatten.

Det är sånt som gör att man vill iväg igen.

För den som är intresserad på allvar finns ett snarlikt inlägg här.

Kategorier
friluftsliv sport

Fjällvandring

vy från rondande, fjäll med nysnöRondane i Norge erbjuder ”riktiga fjäll” på rimligt bilavstånd hemifrån.

Efter att ha tillbringat en knapp sommarvecka i dessa ”riktiga fjäll” är det intressant – i varje fall för mig – att summera och reflektera kring våra upplevelser.

Packa för oväder

När det gäller väderförhållanden, måste man alltid packa för oväder. Grundregeln är att det alltid blir regn. Men det var nog första gången som vi fick känna på snöblandat regn, hagel och rimfrost i gräset och på tältet en morgon. Den nysnö som fallit på de högsta topparna (i juli!) låg kvar under de kommande dagarna och gjorde fjällen än mer fotomässiga. Lyckligtvis växlar ju alltid vädret i fjällen och de sista dagarna belönades vi både sol och värme.

Man kan välja att vandra som många norrmän med lätt packning från hytta till hytta där man övernattar och äter gott som på restaurang. Vi har aldrig riktigt begripit oss på detta och därför bär vi alltid med oss ”överlevnadsutrustningen”.

Utrustning för tältvandring

tält i fjällterrängAtt bära tält, sovsäck, kokutrustning och mat gör packningen ganska mycket tyngre än om man enbart skulle bära med sig lite utrustning för dagen och därför är det en fördel att vara flera så att man kan dela på tyngden av den gemensamma utrustningen. Maten brukar vara det tyngsta men den blir å andra sidan lättare under vandringens gång.

De material som finns idag är i allmänhet mycket mer funktionella än tidigare. Vid hustruns och min första riktiga fjällvandring på Kungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta (via Kebnekaise fjällstation) 1973 bar vi avsevärt tyngre packning än vad vi gör idag. Visserligen var vi båda unga och starka men jag minns att min packning vägde en bit över 20 kg och hennes vägde kanske mellan 15 och 17 kg.

På den tiden hade vi bomullsjeans, tjock stickad tröja, regnkläder, vindjacka, bomullsskjortor och massor med underkläder både långa och korta. Idag är det helt andra mycket lättare material. Dessutom inser man efter några fjällvandringar att det inte är alldeles nödvändigt att byta kläder lika ofta som hemmavid. Man går inte under av att kläder blir lite svettiga och säkert också smutsiga. Varmt, lätt och regnskyddat måste alltså prioriteras framför nytvättat på kroppen varje dag såvida man inte vill bära bortåt 20 kg.

Några utrustningsdetaljer från 1973 har hängt med genom åren. Ryggsäcken är alltjämt densamma; jag återkommer till den. Trangiaköket är också detsamma fast numera eldar vi med gas istället för rödsprit. Våra dunsovsäckar som vi inhandlade inför den första turen hängde med tills för två eller tre år sedan då vi investerade i nya. Vårt gamla fina Tarfalatält – ett klassiskt ryggåstält – var alltjämt med när makan och jag firade 30 år som gifta 2003 genom att åter göra turen på Kungsleden från Abisko till Kebnekaise (och Nikkaluokta); tältet är numera utbytt mot ett modernt tunneltält.

Ryggsäcken, en Fjällräven Expedition med aluminiumram, köpte jag begagnad 1973 för ett par hundralappar av en man som slutat fjällvandra pga. hjärtproblem. Jag har aldrig funnit något riktigt bra skäl att byta ut den mot en sån där ”mjukisryggsäck” som de flesta har nuförtiden. Den är fjäderlätt och rymmer all min packning. Nederst på ramen finns en liten hylla där tältet ligger säkert fastspänt.

För något år sedan väckte ryggsäcken en tonårsgosses uppmärksamhet på en parkering vid Grövelsjön och han fällde följande rubrik till sin far med en sorts triumf i rösten: ”Där ser du att det finns ramryggsäckar!” Man kan bara spekulera i vilken argumentation som föregått detta yttrande.

Även min fru bär en ramryggsäck men av märket Haglöfs. Dottern, som hade godheten att följa med, har dock en säck av nyare modell.

Vid årets fjällvandring slog det mig att vi möjligen ser lite museala ut där vi drar fram iförda lite murriga färger och gammaldags ryggsäckar om man jämför med dagens färglada fjällvandrare i betydligt nyare, ibland helt ny, utrustning. Dessutom såg vi inga 70-åringar i Rondane.

Smakar det så kostar det

Nu är det inte så att det är någon synd om oss för att vi har gamla dåliga grejer eller så. Vi har tvärtom både bra och funktionell utrustning. Vårt fjälltält, som jag inte tror att något sommaroväder rår på, väger 2,5 kg, rymmer 3 personer+deras packning. Idag ligger priset bortåt 9000 kr för ett sådan tält från Hilleberg.

I forntiden (1973 och ganska långt fram i tiden) gick vi i stövlar; bra i blöta men ganska instängt. Idag har vi kängor från Lundhags, Meindl och Hanwag. Att köpa dessa idag skulle gräva varsitt 3000-kronorshål i ekonomin.

Att hitta tältplats i olika slags fjällterräng är en ”konst” men den har förenklats betydligt sedan vi införskaffade moderna uppblåsbara liggunderlag som jämnar ut de flesta ojämnheter. Det luftfyllda liggunderlaget har i alla fall förbättrat min nattsömn radikalt. Men även här gäller regeln att smakar det så kostar det.

De regnplagg vi har idag fungerar också som vindplagg så att man inte behöver bära med sig olika jackor som vi gjorde 1973. De är dessutom mycket lätta även om det omskrutna ”andasmaterialet” inte är så mycket att hurra för. Regn brukar de klara bra däremot.

Sålunda utrustade med funktionella utrustningsdetaljer har man lagt en god grund för sin fjällvandring.

Göra rätt i olika väder

Det är väldigt enkelt att vandra i fjällen när solen skiner och vinden blåser så där lagom, såsom det brukar se ut på vackra bilder från fjällvandring.

Man kan förstås ha tur och få en hel vecka med sol och lagom temperatur men oftast är vädret väldigt växlande och ibland kan det vara ihållande regn, kraftig vind och endast ett fåtal plusgrader. Då behövs såväl mössa som vantar även om det är mitt i sommaren.

Så länge man går brukar det inte var några problem men efter kanske 8-9 timmar med packning och svår terräng blir det förr eller senare nödvändigt att slå läger för natten.

Det är ingen konst att övernatta i tält när det är fint väder d.v.s. soligt, torrt och svag vind. Om det blåser, regnar eller kommer blötsnö (som i år) krävs en hel del disciplin och helst tidigare erfarenhet så att var och en vet sina uppgifter. Då gäller det att göra det som krävs trots att man trött och hungrig.

Först och främst måste man hitta en plats att slå upp tältet på. Det behövs inte så stort område som man tror men man måste vara noga med att inte välja en sådan plats regnet samlas. En lite moränkulle med något vindskydd är ett utmärkt val (om det finns någon). Vårt tält klarar sannolikt de flesta vindar men det blir väldigt stökigt om tältdukarna smattrar hela natten. Dränerat och vindskyddat vill man helst ha.

Då man valt sin plats, är det viktigt att snabbt få upp tältet medan man alltjämt är varm efter vandringen. När tältet väl är rest, kan någon gå in och göra i ordning underlagen som man ska sova på. Övriga personer stannar ute och säkrar tälet med stormlinor, hämtar vatten och annat praktiskt. Med packningen väl under tak, kan man sedan öppna och ta fram ”det allra heligaste” d.v.s. sovsäcken.

Sen kommer den skönaste känslan, när man är under tak och kan börja med matlagning i absiden (utrymmet utanför sovavdelningen). När man tänder gaslågan, sprider sig dessutom en behaglig värme som gör att regnet utanför kan låta riktigt mysigt. Att äta dagens huvudmål varm och torr inne i tältet hör till dagens höjdpunkter. Dessvärre behöver man alltid ut i regnet minst en gång till innan det är dags att klä sig för sömn, krypa ner och dra igen sovsäcken så att det bara blir ett lagom stort andninghål.

Förhoppningsvis har regnet dragit förbi under natten så att tältet har blåst torrt (relativt torrt). Om det alltjämt regnar, kommer morgonbestyren att bli ganska omständliga eftersom allt packande får ske inne under tak. Men det går att ta ned ett blött tält, packa ihop och ge sig iväg. Allt går så länge sovsäck och kläder är torra!

Det ljusnar nästan alltid

solig vy över vattenfall i fjällenDesto strörre blir glädjen när det spricker upp och solen kommer. Är det någotsånär pålitligt väder passar man på vid nästa matpaus att veckla ut tältet så att det får torka lite. Den egna utrustningen, fuktiga kängor och kläder torkar nästan osannolikt fort på kroppen när det slutat regna.

Det är ganska skönt att veta att man kan klara sig även om det regnar ihållande både när man går, när man slår läger och när man bryter lägret. Det krävs dock att man gör ”rätt” saker och är noga med att hålla värmen.

Man måste trots allt erkänna att om det regnar dag efter dag blir det mycket påfrestande för humöret eftersom allt blir så mycket besvärligare. Slutar det inte regna kommer utrustningen till slut att kännas fuktig och kall även om man gör ”rätt”.

Lyckligtvis ”ljusnar” det nästan alltid och grejerna torkar snabbt i vinden. Det är sådant som gör att man nästan alltid minns det vackra vädret och de fantastiska vyerna när man väl kommer hem igen och får lust med en ny fjällvandring igen nästa säsong.

 

Kategorier
fritid natur

Tur i Gränslandet

Kängor

Bild 1 av 18

 

Det finns många sätt att beskriva en fjällvandring. Man kan t.ex. beskriva den som i handböckerna: ”Dag 1, lätt vandring från …”, man kan vilja skryta om den egna prestationen genom att säga ”vi gick 28 km på en dag … (gärna med tillägget i brännande sol alternativt hällande regn)” eller man vilja anlägga ett geologiskt perspektiv och beskriva hur den ena eller den andra dalen formats av inlandsisen. Jag tänker inte välja något av dessa alternativ utan mera slänga ur mig lite osorterat tankegods.

Erfarenheten
Viss erfarenhet av den fjällvandring man tänker utöva är alltid värdefull. För att uttrycka sig rakt på sak: det är ingen konst att fjällvandra och sova ute när vädret är bra. Regn, kyla och blåst gör det genast lite knepigare; då gäller det att göra ”rätt”. Detta kan man nog bara lära sig genom erfarenhet.

Det kan vara tryggt att veta att det faktiskt går att både sätta upp tält efter heldagsregn och att ta ner det efter en regnnatt och att det faktiskt är möjligt att både äta och sova varmt och torrt under sådana förhållanden. Men det är då man måste göra rätt och bibehålla lugnet. Det ska förstås erkännas att det inte är sådana förhållanden man önskar. När vi var ute den här gången, var det alltså ingen ”konst” då solen sken oavbrutet; inga regnkläder behövde ens packas upp.

Lägret
Att gå markerade leder erbjuder inga direkta orienteringsproblem. Istället kan det bli lite mer letande efter den perfekta tältplatsen. När kvällen närmar sig, blir blicken alltmer fokuserad på någotsånär jämna, vindskyddade platser med vattentillgång. Oftast hittar man en lämplig plats då ett fjälltält upptar en försvinnande liten yta, men det ska erkännas att man gärna blir lite noggrann här eftersom en god natts sömn bäddar för en bra tur nästa dag.

Ibland, när de klara fjällbäckarna lyser med sin frånvaro, får man lämna leden för någon lämplig lägerplats som man spanat ut på avstånd. Sålunda hände det sig att vi fick ta en liten avstickare från vår kurs vid ett tillfälle och bege oss ut bland stora stenblock som inlandsisen hade ”tappat” då vi såg att mindre sjöar dämts upp här och var.

Man tar ett riktmärke på den utvalda platsen för när man kommer ner bland stenblocken har helhetsbilden en tendens att försvinna, vilket vid ett tillfälle gjorde sig påmint på ett sätt som möjligen kan väcka ett visst löje. Vi återkommer till detta.

Maten
Höjdpunkten under en fjällvandringsdag brukar infinna sig när man har hittat den perfekta tältplatsen, slagit upp sitt tält och börjat med middagsbestyren. Under de år vi fjällvandrat har det blivit allt enklare att laga mat, idag behöver man inte ens diska efter huvudrätten då den äts direkt ur sin förpackning. Koka vatten, häll på, vänta en stund och ät. Nackdelarna är förstås att man gör ett visst ”ekologiskt avtryck” då det sannolikt krävts relativt avancerad teknologi att frambringa de – oftast mycket välsmakande – rätter som finns att tillgå för friluftsfolk. Läser man dessutom på innehållsförteckningen inser man att det krävts en hel del ”medikamenter” för att frambringa denna välsmakande produkt. Därtill gäller devisen ”smakar det så kostar det”; drygt 95 kr betalar man för sin portion. Men med tanke på att det är en s.k. ”sällansköpsprodukt”, spelar det kanske inte så stor roll.

Utrustningen
Det är inte enbart maten som gjort fjällvandrandet enklare sedan vi för första gången 1973 gav oss ut på Kungsleden mellan Abisko och Kebnekaise. Den största skillnaden är nog trots allt kläderna som är mycket lättare och mer funktionella idag. Då, för 40 år sedan, minns jag att min ryggsäck innehållande bomullskläder, stickad tröja, regn- och vindjacka, stormkök, sovsäck, tält och en hel del annat,  vägde en bit över 20 kg. Idag kommer jag ner i ca 14 kg när vi delar på gemensamma förnödenheter, vilket även det är en viss börda att bära innan man vant sig.

En högst central roll i en fjällvandring spelar själva Tältet. Ett fjälltält är inte ett tält som du köper på vilket varuhus som helst för några hundralappar även om vi nog hade klarat oss bra med ett sådant tält den här gången, men det kan man aldrig veta i förväg!

Fjälltältet ska givetvis vara lätt att bära. Vårt nuvarande tremannatält väger drygt 2,5 kg. Det ska tåla hård vind även om man givetvis försöker hitta lä. Det ska ha gott om plats för packning och även matlagning om vädret vrenskas. Det får aldrig någonsin regna in! Även här gäller devisen ”smakar det så kostar det”. Ett Hilleberg Nallo 3 GT går idag på mer 8000 kr. Tur att jag köpte mitt för några år sedan!

Orienteringen
Vad var det då som möjligen kunde väcka ett visst löje? De flesta människor brukar nog vilja vara utom synhåll när det blir dags att nyttja den vita rullen och här går jag inte vidare in på detaljer när det gäller själva huvudärendet. Nu är det, som sagt, en sak att befinna sig högt och få överblick över terrängen och en helt annan att befinna sig diskret dold nere i bland stenblock. Därför, när mitt ärende var uträttat, verkade såväl stenblocken som de många små vattensamlingarna helt obekanta och den nyss upprättade lägerplatsen var spårlöst försvunnen.

Ett fjäll med snöfläck utgjorde givetvis riktmärke i stort men nu krävdes riktmärke i det lilla. Jag halvsprang från den ena stenblocket till den andra men ingenstans fanns vårt tält. Mycket pinsamt, faktiskt, då jag bara avlägsnat mig något hundratal meter från lägerplatsen.

Efter att ha irrat runt – säkert inte så länge som det kändes – bestämde jag mig för att ta den ca 10 min långa vandringen tillbaka upp till leden igen varifrån vi först hade sett den lilla sjön. Skamsen och orolig för att de andra skulle tro att det hänt mig något skyndade jag på stegen – barfota i tofflor – mot snöfläcken; då, plötsligt, vår lägerplats med tältet låg alldeles framför mig. ”Vi såg dig där du sprang omkring med dassrullen”, sa mina medvandrare, ”och vi kunde inte förstå vad du höll på med!”

Fötterna
De flesta av STF:s leder har numera underlättats för vandring genom att man spångat sumpiga områden och lagt broar av olika slag där man inte självklart tar sig torrskodd över. Trots detta kommer man då och då till ställen där det blir en sorts ”Go-No Go” när det gäller om man bör ta av sig om fötterna eller chansa på att komma över torrskodd.

För 40 år sedan när vi gick på Kungsleden var det gummistövlar som gällde. Idag ser man nästan ingen med gummistövlar, åtminstone inte på sommarvandring. Istället är det olika sorters läderkängor som gäller. Mina Lundhagskängor har ganska långa skaft. Är man beredd att få lite fukt på byxor och kanske även i kängorna i värsta fall, tar man sig i allmänhet torrskodd över utan att behöva ta av sig. Värre kan det då vara för medvandrarna som är utrustade med kängor från Meindl och Hanwag, visserligen mycket gedigna och bekväma kängor men avsevärt lägre i skaften. Slutligen det handlar kanske också om lite tur. Men det är alltid dumt att chansa för mycket; ”better to be safe than sorry”.

Retro
Vid starten av årets fjällvandring inträffade en liten episod som kan vara värd att nämna här. När vi parkerat vår bil på parkeringen och lastat ut våra packningar, satte vi oss i en närbelägen backe (med hjortron) och åt lite bröd med ost på tub. Under tiden som vi satt där kom en man med sin tonårige son efter avslutad vandring. De lastade av sin moderna utrustning bakom sin bil, en mäktig SUV som antagligen även den kunnat ta sig fram på fjället.

När gossen passerade vår utrustning, bakom vår helt vanliga bil, uppsnappade vi hans kommentar där vi urskilde ordet ”ramryggsäckar” och vi antog att det hade förekommit någon sorts diskussion i denna fråga i familjen. För den som inte har det längre perspektivet eller kanske aldrig ens ägnat ryggsäcksfrågan minsta uppmärksamhet, kan några korta kommentarer vara på sin plats.

Inför min första fjällvandring hade jag blivit stolt ägare av en begagnad Fjällräven Expedition, en enorm 80-literssäck med aluminiumram och lätt som en fjäder. Min, då ännu icke lagvigda, partner var stolt ägare av en splitter ny Lillräven, även detta en stor och rymlig säck, namnet till trots. Hennes Lillräven byttes senare till en större säck från Haglöfs med en mycket speciell ram i någon sorts plastmaterial. Vi går fortfarande med dessa säckar. Vår dotter som hade godheten att följa med gamlingarna vid årets vandring har emellertid en modernare variant av den ”mjuka” typ som nästan alla bär idag, en sådan säck som redan olastad väger flera kilo, som jag brukar säga när jag vill retas.

Att komma på fjället med en urblekt, urgammal ramryggsäck, kan väcka en viss uppmärksamhet och det har hänt att personer fått något nostalgiskt i blicken ungefär så som vissa kan reagera inför gamla veteranbilar eller andra antikviteter. Nu är det inte alls antikvärdet som gör att jag går med min gamla säck utan framförallt för att den är ”lätt som en fjäder”, bekväm och rymmer hela min utrustning. Jag tror inte att det kommer att bli aktuellt för mig mig att någonsin byta till ”mjukisryggsäck”. Snarare är jag lite stolt över att vandra med utrustning som varit med några år när jag möter vandrare med utrustning som ser ut att var ute på fjället för första (men förhoppningsvis inte sista) gången.

Djuren
Man ska ha lite tur om man ska få se vilda djur under en vanlig fjälltur på markerade leder, fast en gång har vi sett något så unikt som en hel järvfamilj. I augusti har fåglarna klarat av årets häckning och syns endast sparsamt. Något år har det emellertid varit ”lämmelår” och då formligen vimlar det av dessa små ilskna gnagare som till och med kan vara så framfusiga att de bajsar i ens kängor under natten. Goda chanser är det däremot att få se renar. De är kanske inte att betrakta som vilda djur men för oss som inte dagligen umgås med renar är det alltid en upplevelse att se dessa vackra djur i flock eller mor och kalv för sig när de liksom rinner fram genom terrängen. Kamerorna åker gärna fram för att fånga ren i motljus, ren i silhuett, ren i flock, ren i bete, ren nära tältet o.s.v. Under vår sista tältnatt hade vi förmånen att ha renarna bara några meter utanför vårt tält och vi kunde känna hur de skrapade i marken.

Tvättas
Det säger sig nästan självt att det en hel del svårare att tvätta sig i fjällen än hemma i duschen. Nu är det kanske så att vi duschar en hel del i onödan hemma i vår ”civiliserade” miljö; det lär bli mer bakterier på huden ju mer vi tvättar oss, hörde jag på tv! Under fjällvandring tvättar man sig förstås också men kanske mera bitvis eller hur man ska uttrycka det och det är nog så som man brukar säga om vitlöksdoften: ”om alla äter vitlök är det ingen som luktar vitlök”.

Det allra bästa är förstås om man kan slå läger vid en sjö eller en någotsånär djup fjällbäck för då kan man passa på – medan man ännu är varm och svettig – att nedsänka sin svettiga lekamen i ett kristallklart och iskallt vatten. Välbefinnandet efter ett sådant dopp överstiger med råge en vanlig varm dusch. Här måste man förstås erkänna att efter en dag i regn och kanske hård vind är driften att tvätta sig och än mindre bada ganska svag. Då kan det vara bra att veta att det alls inte är livsfarligt att hoppa över tvättningen någon dag. Får man bara borstat tänderna känns det, trots den svettiga, tröjan ganska bra.

Augusti är en bra månad, tycker vi. Myggen är inte särskilt besvärande och kanske är det så att vädret är lite stabilare även om det är vanskligt att förlita sig på det senare. Nätterna kan bli lite kyliga och vattentillgången kan vara mindre än tidigare på sommaren. Men med dunsovsäcken väl insvept i plastpåsar inuti ryggsäcken och med lite vattenplanering fungerar det alldeles utmärkt.