Jag fortsätter min ”evighetsresa” genom Gamla Testamentet på min läsplatta och jag måste nog erkänna att om inte detta hade varit lite av ett ”projekt” hade jag nog gett upp för länge sedan. För att tala klarspråk så är detta en ganska tråkig läsning för en lekman. En religionsvetare ser sannolikt helt andra och måhända intressantare saker med sin ”professional vision”. Jag försöker hitta något som griper tag i mig; det är ju en så berömd skrift som onekligen haft och alltjämt har enorm betydelse både i historien och i nutiden.
Som jag skrivit tidigare finns det vissa saker som jag har kunnat hänga upp min läsning på, vissa ställen är ju vad Bibelsällskapet kallar ”bibelklassiker”; det är väl dessa ställen man har fått sig till livs i skolan. I de omfattande böckerna av profeterna Jesaja och Jeremia känns det som om en speciell tematik återkommer gång på gång: det folk som Herren har gjort vissa utfästelser gentemot uppför sig inte så som Herren vill och då blir Herren arg och bestraffar på olika sätt, ofta genom att låta erövrare ta landet så att folket skingras och blir förslavade i någons tjänst.
De stackare som har fått uppdraget att upplysa folket är profeter, en inte helt riskfri sysselsättning. Här kan man nog känna igen en hel del mänskliga drag, nämligen att man inte så gärna vill höra sanningen, speciellt inte om man är kung eller makthavare på annat sätt. Det gamla uttrycket ”skjut inte budbäraren” vore kanske något som de mäktiga kunde ta sig en funderare på. Den stackars Jeremia blir i alla fall kastad i såväl fängelse som i brunn vid olika tillfällen.
Oförtrutet förkunnar dessa budbärare dock Herrens ord trots de umbäranden de utsätts för. Här kan man ju fundera på varför Herren alltid måste tala genom andra; de bibelkunniga vet naturligtvis på förklaringar här men vore det inte smartare av Herren att själv informera om vad som gäller? För profeten är det i vilket fall förenat med stora risker att komma med obehagliga sanningar.
Språket i den nya översättningen (Bibel 2000) är väldigt annorlunda än det som förekom i den översättning från 1917, som gällde under ens skoltid. Jag förstår den goda ambitionen med att ge Bibeln en modern språkdräkt men mycket av ordmagin har därmed försvunnit. Låt mig ta några exempel.
Först har vi ju ”fadäsen” med Herrens arbetsbelysning. I den gamla översättningen kom ju ljuset till genom den välkända uppmaningen ”Varde ljus!” medan det i den nya översättningen blir ljust genom uppmaningen ”Ljus bli till!” Det blir säkert arbetsljus i båda fallen men man får onekligen en känsla av att Herren liksom utan ansträngning tänder en modern energisnål LED-lampa i den nya översättningen medan det faktiskt är något unikt och fantastiskt att det faktiskt blir ljus i den äldre översättningen.
Det ruggiga stället ”dödsskuggans land” (Jes 9:2) – som nog har drag av Tolkiens Mordor – har blivit ”mörkrets land” i den nya översättningen och det låter ju inte särskilt farligt, särskilt inte som ”ljuset strålar fram”. Dödsskuggans land däremot blir nog inte i grunden förändrat genom att man tänder upp.
”Manteln som sölades i blod” låter allvarligt och den får man nog bara att kasta bort. ”Manteln som fläckats av blod” låter väl egentligen inte värre än att man spillt lite rödvin på den nymanglade linneduken, något som inte är något större problem idag med moderna tvättmedel, tvättmaskin och mangel (har jag fått lära mig).
Låt mig så avsluta med det som hela avsnittet i Jes.9 handlar om, nämligen ”Fredsfursten”. Idag har vi för det första inte några direkta fredsfurstar, deras motsats är det dessvärre ingen brist på. Men är det egentligen samma innebörd i orden ”fredsfurste” och ”fridsfurste”? Ordet frid konnoterar väl något mer än enbart eld upphör och fred, kanske betyder det inte ens fred. Det är väl inte helt omöjligt att någon galning känner frid över att ha dödat sina fiender, vilket i sin tur leder till vidare hämndbegär hos de överlevande?
Ja, så här kan man fundera över språket. Jag förstår att ambitionen har varit att skapa ett modernt språk som nutidens människor kan förstå men det finns en risk att man ”kastar ut barnet med badvattnet”. Jag tror (inte vet) att det är så här: Det finns nog väldigt lite som intresserar nutidens människor i de här gamla berättelserna; jag kämpar ju själv med att bara komma igenom texterna som överlag är ganska tråkiga, dock med vissa avbrott i tristessen.
I det gamla språket fanns i alla fall en ordmagi som man kanske kunde dras till och ibland fascineras av. Kanske är det just det irrationella och arkaiska som kan göra att man överhuvud kommer på idén att ”umgås” med dessa texter som varken är politiskt korrekta eller anknyter särskilt väl till vår tid.
This work is licensed under a Creative Commons Attribution-NonCommercial-ShareAlike 3.0 Unported License
