Kategorier
arbetsmarknad media politik samhälle

Vi beskriver så som vi vill det ska vara

tidningstext man med fana
Strejk?

När jag läste nedanstående lilla inlägg om hur skribenten ser på en eventuell strejk i Göteborgs hamn, fick jag ett alldeles tydlig minne av en kurs i stilistik på Göteborgs universitet för väldigt många år sedan. Tydligen gjorde den intryck!

I kursen ingick bl.a. att analysera vad det är som visar att skribenten förhåller sig på ett visst sätt till ett ämne eller vill påverka läsaren. Tydligast är det förstås i reklam där värdeorden brukar hagla.

Tidningarnas ledartexter är också intressanta i det här sammanhanget men ofta har de en sorts saklighet som gör att man inte alltid tänker på att de är ”reklamtexter” för vissa åsikter. Tydligast framgår detta om man läser ledartexter med olika politisk inriktning. Läser man enbart den ena sidan, löper man förstås risken att bli ”hjärntvättad”.

Ledartexter är ofta långa med snåriga argumentationskedjor men den lilla texten nedan får illustrera vad som ovan sagts. Ledarskribenten här tar tydligt parti för ena parten (enligt tidningens inriktning) och använder uttryck om strejkvarslet som: dags igen, tilltaget, militanta, när andan faller på, senast det begav sig, bråkar etc. På det hela taget har Hamnarbetareförbundet fel.

Jag har tagit mig friheten att skriva om ursprungstexten så som jag uppfattar att den beskriver ett skeende. Jag inser förstås att inte heller min text är objektiv då jag lagt till en egen fundering i slutet på liknande sätt som tidningens ledarskribent gjort fast utifrån andra utgångspunkter. Först kommer originaltexten och sen kommer min omskrivning.

Två texter om samma ämne

(Bildillustration: en ensam man med en röd fana)

Strejk? Nu igen?
Så var det dags igen. Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet kallar tilltaget för ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal trots att sådana redan finns för alla hamnar som har LO-facket Transport som arbetstagarnas avtalspart.

Ett hängavtal till Transports hade varit det naturliga, men det räcker inte för det militanta facket som vet att använda sig av strejkvapnet när andan faller på. Skadorna för Göteborgs hamn och inte minst för näringslivet i Sjuhärad blev kännbara senast det begav sig. Om arbetsgivarparten redan har ett kollektivavtal med ett fack, varför ska de då tvingas teckna ett liknande med ett annat?

Något är fel när strejkvapnet används så. Nog borde ett fackförbund som bråkar med ett annat kunna lösa det på ett mindre skadligt sätt.

Undertecknat med ledarskribentens namn

Blir det strejk igen?
Svenska Hamnarbetarförbundet varslar om strejk. Visserligen bara under några timmar den 23 januari och i ett antal hamnar över hela landet. Förbundet menar att det är ”ett första varsel, en varningsstrejk”. Målet är att få träffa egna kollektivavtal istället för ett hängavtal till Transports avtal. Arbetsgivarparten vill inte teckna kollektivavtal med Hamnarbetarförbundet eftersom man har avtal med Transport. Blir det inget avtal kommer detta att ställa till problem för Göteborgs hamn och näringslivet i Sjuhärad.

Nog borde en sådan här konflikt kunna lösas på ett mindre skadligt sätt. Enklast vore förstås om Hamnarbetareförbundet fick teckna kollektivavtal med motparten.

Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle språk

Skrivbordskrigare

Skrivbordskrigare (länk nedan)

En inledare med titeln Det fria ordet är inte fritt ( FT 22  februari, Rojin Pertow) väcker funderingar. Hon menar att många människor begränsas av hat och hot från s.k. nättroll eller ”skrivbordskrigare” som de heter i Tamas’ bok Det svenska hatet.  

Idag översvämmas offentliga- såväl som privatpersoner av hat och hot vilket i förlängningen begränsar yttrandefriheten då vi känner oss förpliktade att inte enbart ta hänsyn till oss själva utan även till närstående.

Men vad händer med det offentliga samtalet om människor inte vågar disktutera vissa ämnen utan att bli hotade, ibland till livet? Näthatarna själva är ofta snara att hävda att de är utsatta för censur av de s.k ”politiskt korrekta”. Lite paradoxalt känns det väl att argumentera för det fria ordet i sådana  fall. Kanske är det för att travestera Grisfarmen: alla ord är fria men en del ord är mer fria.

En del kan kanske rycka på axlarna och bortse från hat och hot. Men i  förlängningen är det både olyckligt och farligt om nättrollen lyckas tysta det offentliga samtalet. Hur ska vi hitta nya lösningar eller gå vidare om vi inte vågar diskutera öppet? Ett tyst samhälle är knappast ett demokratiskt samhälle.

Under tiden som jag skriver detta tänker jag på hur främmande det känns att man skulle hota någon för en åsikt. Jag kan säkert vara både dogmatisk och insnöad och verkligen reta mig på sånt som andra gör (ungefär som En man som heter Ove) och jag kan säkert gå i skriftlig polemik med den vars idéer jag inte sympatiserar med, men att därifrån ta steget till att angripa själva personen för de torgförda åsikterna, och sen ta det vidare steget att hota meningsmotståndaren, kanske till liv och lem. Det vore väl att underkänna sina egna åsikter om de nu måste backas upp av den typen av argument. Ett mentalt haveri, helt enkelt!

Fotolänk: ”The Keyboard Warrior” (CC BY-NC 2.0) by id-iom

Kategorier
informationsteknologi kultur media politik samhälle

Samtal

Konversation

Jag tror inte att vi i allmänhet är så bra på att diskutera eller föra ett samtal som leder oss fram till nya insikter.

Om jag tänker tillbaka på min uppväxtmiljö, kan jag inte erinra mig särskilt många tillfällen då de vuxna verkligen diskuterade länge och detaljerat. Det var nog snarare så – åtminstone bland mina närstående – att det ansågs lite ”fult” att stå på sig och ”säga emot”. Istället gled man gärna undan på ett sätt som fick diskussionen att liksom ebba ut. Efteråt kunde det mycket väl hända att ämnena togs upp i en tryggare miljö där man minsann visste vilka dumheter som hade hävdats i den tidigare diskussionen. Så här gick det naturligtvis inte alltid till men jag tror att det är en beskrivning som fångar grunddragen ganska väl.

Jag har vid flera tillfällen tidigare uppehållit mig vid temat diskussion och samtal som kan leda till nya insikter (se nedan). Våra politiker utgör här det tydligaste exemplet på ”icke-diskussion” då de för det första talar i färdiga formuleringar utan att lyssna och för det andra har som mål att ”besegra” snarare än att ”vinna ny insikt”.

Nätdiskussioner är ett annat exempel på icke-konstruktiva meningsutbyten där olika grupperingar eller individer kan hävda vad som är rätt – inte sällan på ett ohyfsat eller hotfullt sätt –  tryggt förskansade bakom skärm och tangentbord. Här är det mer en fråga om att reagera på något (mot något) än att verkligen gå in i en fruktbar diskussion.

Uppslaget till denna lilla reflektion fick jag från ett inlägg med titeln: How to Criticize with Kindness: Philosopher Daniel Dennett on the Four Steps to Arguing Intelligently  där strategin för en fruktbar diskussion presenteras så här (min översättning):

  1. Försök att uttrycka din diskussionspartners position så klart, tydligt och rättsvist att motparten skulle kunna säga: Tack, jag önskar att jag hade kommit på att uttrycka det så själv
  2. Räkna upp alla punkter där du kan hålla med (om det inte är självklarheter)
  3. Säg vad du har lärt dig av motpartens argrument
  4. Först nu är det på sin plats att komma med motargument och kritik

Tänk om vi kunde diskutera så, särskilt på nätet, menar skribenten.

Nu skulle man ju kunna tycka att detta är naivt, särskilt med tanke på alla som får sin livsluft genom att spy ur sig hat på nätet, men skribenten menar att detta faktiskt är en sund psykologisk strategi eftersom det gör opponenten mer receptiv för kritik och avvikande mening, vilket i sin tur skapar förutsättningar för en bättre diskussion.

Ytterligare om samtal, debatt och diskussion
Jag sökte lite bland mina kategorier och taggar (kan den som är intresserad göra själv) och hittade åtskilligt på det här temat. Här är några slumpmässigt valda länkar:

https://www.alejon.se/2013/12/01/samtala/
https://www.alejon.se/2016/02/10/ekokammare/
https://www.alejon.se/2014/01/26/debatt-som-ritual/

Fotlänk: ”conversation” (CC BY-NC 2.0) by r8r

Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle språk

Ekokammare

4th Window (länk nedan)

Det lilla opretentiösa programmet Tankar för dagen som man ibland kan råka höra i halvvaket tillstånd väcker ofta lite vidare funderingar. På tisdagens morgon hörde jag en Håkan Sandvik som talade om oron inför framtiden. Vad som emellertid fick mig att vakna till var påpekandet att vi i en tid av i princip obegränsad information tenderar att välja just den som bekräftar de värderingar vi redan har. Vi vet också i stort sett vilka artiklar våra vänner på Facebook kommer att dela och våra åsikter bekräftas och stärks därmed.

Rent teoretiskt borde ju all denna information göra oss rustade för bättre och mer komplexa ställningstaganden men genom att vi filtrerar och sållar bort kommer vi att i allt högre grad polarisera våra åsikter så att vi tydligt ser vad som är ont och vad som är gott. Det blir en sorts snöbollseffekt med Sandviks ord.

Här känner jag mig ingalunda oskyldig. De artiklar jag delar är ju sådana där någon uttrycker särskilt väl vad jag redan tycker. Detta försöker jag i sin tur visa för andra. Men när alla gör så blir ju den sociala mötesplatsen en sorts ”ekokammare” som någon har kallat de sociala mötesplatserna. Här styrker folk av olika politiska riktningar varandra genom att bombardera nätet med den egna åsiktsfållans argument med följd att de olika ståndpunkterna alltmer cementeras.

Nätet inbjuder förstås till denna form av argumentation men jag tror också att våra politiker i hög grad är medskyldiga. De s.k. debatter som våra medier, främst tv, iscensätter beskrivs ju allt oftare som regelrätta slag eller dueller där någon ska utropas till vinnare.

De stackars politiker som sprattlar i medias marionettrådar håller räddhågset fast vid en uppsättning formelartade argument av rädsla för att blotta sig för motparten eller att överhuvudtaget visa att den s.k. debatten skulle kunna innebära någon ny insikt. Istället handlar det om att ta kommandot genom retoriska krumsprång eller kanske rentav någon ”utspel” som inte motparten kände till. Se också detta inlägg.

Den ursprungliga innebörden av samtal – att tala tillsammans för att komma till ny insikt – är för längesedan övergiven.

Foto: ”4th Window” (CC BY 2.0) by  schmollmolch 

Kategorier
politics politik samhälle språk

Tänk om politik handlade om rationella val!

The Purpose of Argument by ImNotQuiteJack, on Flickr
Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License  by  ImNotQuiteJack 

 

Jag skall försöka att tänka lite med pennan i hand. Ja, detta skrivs faktiskt med penna i första vändan då jag befinner mig på ett behagligt varmt och fuktigt ställe på fredagskvällen där jag inte tror att några elektroniska prylar skulle trivas särskilt bra.

Jag har vid flera tillfällen skrivit att man skall lyssna på olika argument i politiken och inte reflexmässigt förutsätta att de andras argument är fel.Två vitt skilda argument tror jag mig kunna urskilja när det gäller skattepolitiken. Det ena framfört av borgerligheten – idag benämnd Alliansen – går ut på att vi måste sänka det s.k. ”skattetrycket” för att därigenom öka företagsamheten och därmed få in mer skatt till statskassan. Det andra argumentet, framfört av  motståndarsidan – idag benämnd de Rödgröna – hävdar att skattesänkningar ”urholkar” eller ”nedmonterar” välfärden. Nedmonteringsargumentet är som jag ser det retoriskt slagkraftigt, ungefär i klass med motståndarnas ”skattetryck”.

Om jag nu skulle försöka att lägga undan min mer eller mindre nedärvda motvilja mot ”högerkrafterna” som alltid vill försämra för den stackars maktlöse arbetaren och istället försöka se bakom den verbala beskjutning som båda sidor ägnar sig åt, vad skulle jag då se?

Jag har tidigare skrivit om den s.k. Lafferkurvan som säger ungefär så här: Om skatten är 100% kommer ingen att vilja arbeta och statskassan kommer inte att få in någon skatt. Om skatten är 0% kommer folk att arbeta av bara den (”mer i plånboken”) men staten får i alla fall inte inte in någon skatt. Följaktligen måste politiken handla om ett rimligt procental som både gör att folk vill arbeta och ger inkomster till statskassan. Som jag förstår det handlar politiken i ett land i hög grad om denna ”brytpunkt” fast det hela kompliceras av att denna procentsats också påverkas både av vad de styrande tänker använda skatterna till och om man upplever att de betalas efter förmåga.

Moderaternas och deras sympatisörer TROR säkert på idén om att sänkt skatt skapar större sysselsättning och att man därigenom får in mer skatt än om man enbart höjer skatten. Den outtalade premissen är att människor egentligen inte vill betala skatt och att man arbetar hårdare och mer om man får ”mer i plånboken”. Som vanlig medborgare kan jag inte sakligt argumentera mot detta; det skulle kunna vara så.

De politiska motståndarna hävdar däremot att sänkt skatt leder till nedmontering av viktiga samhällsfunktioner och att detta drabbar de som inte här kapitalstarka och kan utnyttja sina ”pengar i plånboken” för att på olika sätt köpa sin välfärd. Den outtalade premissen här är väl att medborgarna är villiga att betala skatt därför att samhället har större möjligheter att skapa en generell välfärd medan individuella lösningar leder till större ojämlikhet. Naturligtvis kan jag inte heller i detta fall avgöra hur pass objektiv eller sanningsenlig denna argumentation är.

Men vad får detta för konsekvenser för mig och för alla andra vanliga medborgare? Jag tror nog att vår nuvarande regering består av rättskaffens kvinnor och män och att de faktiskt tror på det budskap de framför. (Möjligen är min uppfattning ett oplanerat resultat av att jag dagligen läser två moderata dagstidningar och endast en tidning med uttalat vänsterperspektiv). Trots min arbetarbakgrund är jag egentligen mer misstänksam mot de socialdemokratiska politikerna som jag menar har släppt sina kärnvärden och ängsligt sneglar åt vad som skulle kunna ge flest röster. Här sneglas ganska ogenerat mot mitten (liksom moderaterna).

En person som uttryckte denna frustration utan att linda in den i verbala dimmor var skådespelaren Tommy Berggren i tv-programmet Min sanning nyligen där han föraktfullt uttalade sig om karriäristerna inom socialdemokratin och jämförde dessa med tidigare förgrundsfigurer inom det socialdemokratiska partiet.

Allt detta lämnar mig alldeles klart med ett dilemma! ”Högern”, under min uppväxt, är genuint förknippad med något ont för att den representerar ”de andra”, de som vill hålla arbetarklassen nere. Dagens ”höger” ser annorlunda ut; den talar om välfärd, arbetsrätt och att folk skall arbeta istället för att supa eller ligga på latsidan. Detta är ju faktiskt också gamla socialdemokratiska kärnvärden. Socialdemokraterna å sin sida verkar dessvärre inte ha några visioner utöver att få regera. I övrigt skäller de mest på meningsmotståndarna!

Min slutsats, utöver att man bör lyssna ifall motståndaren skulle ha något att säga som kan tillföra något nytt, blir att politiska uppfattningar trots allt sitter fast cementerade och att de nog endast till ringa del påverkas av sakargument om nu några sådana skulle finnas. För mig innebär detta att ”högern”, numera representerad av trovärdiga och i de flesta fall även symptatiska personer, trots detta inte har besegrat min misstänksamhet mot att hela välfärds- och arbetsrättssnacket enbart är en list för att lura arbetarklassen och såna som mig.

Trots att jag tycker att de flesta av dagen socialdemokrater i huvudsak verkar desorienterade och gnälliga  (möjligen då med undantag av Lövén) litar jag kanske mer på att de kan skapa ett bättre samhälle för fler än de (vi) som redan har det ganska bra – trots eller tack vare –  den borgerliga regeringen. Detta innebär dock inte att de skall räkna med min röst i kommande val. Helst skulle jag vilja rösta på någon som har modet att i klartext tala om vad de vill åstadkomma – utan att snegla på om det ger röster –  i frågor som är viktiga för mig, även om detta skulle innebära någon form av uppoffring. Alltså någon med visioner som vågar ”ta bladet från munnen”.

Jag inser nu när jag har kommit till slutet av denna ”undersökning” att även om vi tror att lyssnar på förmenta sakargument i politiken, kommer vi ändå att rösta med magkänslan d.v.s.vi röstar på vem vi vill skall vinna ungefär som när vi ser på fotboll och håller på vårt favoritlag.