Jag går med en barnvagn med två sovande syskon, ännu inte två år, och lyssnar på Terese Cristianssons – utrikeskorrespondent – sommarprogram i P1 (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/562671?programid=2071). Hon shocköppnar genom att berätta om ”flickan utan ansikte” och det infinner sig en speciell känsla när jag tittar ner på mina två barnbarn som sover mätta och trygga i sin vagn på en stig i en svensk sommarskog. Nyss har vi tittat på gräs och kottar.
Den flicka som Cristiansson inleder sitt program med att berätta om drabbades av en s.k. sidoskada förorsakad av en amerikansk drönare någonstans i Afghanistan. Inalles dödades 14 personer så där lite i onödan; det fanns inget hot från dessa människor som färdades i en bil såvitt jag kunde förstå av framställningen. Lite förargligt kanske för den amerikanska krigsmakten men antagligen något som man kan skaka av sig på samma sätt som en israelisk soldat svarar när Cristiansson visar på ett skadat och nyligen föräldralöst barn i Gaza: ”Shit happens!”
Cristiansson berättar vidare om en sorts avelsfabriker i Nigeria där bortrövade kvinnor tvingas att föda så många barn som möjligt till försäljning. Det reportaget krävde ett djärvt ”wallraffande” där hon och hennes fotograf under förespegling att de själva förestod en liknande anläggning ville göra affärer. Med dold kamera och inspelningsutrustning kunde de skaffa detaljerade uppgifter för ett avslöjande reportage. På vägen tillbaka råkar de emellertid i ett regelrätt bakhåll, nästan som i en gammal Vilda Västernfilm verkar det. Här blir det faktiskt spännande trots allvaret och de eländiga förhållanden de nyss bevittnat och spelat in. Eftersom reportaget blev gjort och eftersom hon talar i radio, kan man förstås lista ut att det slutade lyckligt men det är en poäng att lyssna själv inte minst för alla ytterligare händelser hon berättar om som jag inte tar upp här.
Cristiansson väver skickligt ihop sin berättelse och återkommer till ”flickan utan ansikte” som tagits till ett amerikanskt militärsjukhus i USA för ”rehabilitering”. Cristiansson är inte välkommen dig men lyckas på något sätt få information och det framgår att ingen har talat om för henne att hennes föräldrar är döda. Berättelsen om flickan avslutas med att även om hon blev blind så lyckas hon bra med sin skolgång.
Jag undrar också över själva formatet på programmet. Jag vet att Sommar är en sorts succéprogram som återkommer år efter år. Det är visserligen ojämnt till sin kvalitet men det verkar inte spela någon roll. Min fundering rör emellertid själva premissen ”lättlyssnat för er på stranden, hängmattan ….” (så hette det åtminstone en gång).
Det som stör mig när jag lyssnar på ett program som Cristianssons är att man liksom inte litar på att folk orkar lyssna utan att man hela tiden måste avbryta med musik. För egen del tror jag att det är större risk att jag slutar lyssna om man hela tiden blir avbruten. Ibland kan naturligtvis avbrottet bli till en s.k. ”cliff hanger” men i de flesta fall väntar jag bara på att musiken ska ta slut så att jag kan få fortsätta att lyssna. Idag spelade Cristiansson visserligen musik som jag tyckte om men jag väntade ändå på att den skulle ta slut så att jag skulle hinna lyssna färdigt innan barnen vaknade.
För inte går jag och koncentrerar mig på mobilen och radioprogram när barnen är vakna!