Kring sekelskiftet, som jag brukar kalla millenieskiftet, sprang jag mitt första Göteborgsvarv. Med en med viss bävan stod jag på startlinjen medan minuterna sniglade sig fram tills dess att det var dags för min startgrupp att långsamt sega sig över startlinjen – man behöver ju inte jäkta och armbågas för tiden räknas när man passerar linjen. Jag hade aldrig sprungit en ”halvmara” tidigare och det var med viss respekt som man gav sig iväg. Precis som när jag åkte Vasaloppet för första gången en gång i ”forntiden” när jag var ca 40 år trodde jag att man skulle gå in i i den ökända ”väggen”. Dessbättre inträffade aldrig detta vare sig i Vasaloppet eller i mitt första Göteborgsvarv. Detta hindrar dock inte att man har stor respekt för en sträcka man inte vet så mycket om innan man har sprungit första gången.
Då, vid sekelskiftet, hade man alltjämt tiden i tankarna och det fick ju inte ta för lång tid om man skulle komma ut med hedern i behåll. Eftersom det var första gången var man ju också lite osäker om hur mycket man orkade. För att göra pinan kort kan jag berätta att när man kom till svängen vid Sprängkullsgatan kändes benen som om man släpade två timmer- eller i alla fall massavedsstockar och man förbannade inom sig det motlut på Övre Husargatan som man tidigare aldrig observerat. I alla fall gick det att släpa med sig benen ända in på Slottskogsvallen och man tyckte att man nog hade varit lite duktig i alla fall. Det var ju första gången.
Dessvärre fick väl duktigheten sig en liten knäck när man senare fick veta att den som vunnit – en liten lätt man från något afrikanskt land – hade sprungit nästan exakt en timme fortare än jag. Nu var ju inte min tid – strax över två timmar – något att yvas över men tänk att han sprungit en hel timme fortare på den sträckan!
Efter pemiären har det blivit ett Varv varje år utom vid något tillfälle då jag varit förkyld och de kommande åren var jag som bäst ca 10 minuter snabbare än vid första tillfället. Numera har jag dock lagt rekordambitionerna på hyllan och nöjer mig med att springa hela tiden och samtidigt glädja mig åt att numera bli slagen av dottern.
Så många par skor har jag emellertid inte slitit ut då jag egentligen inte tycker särskilt bra om att springa. Skidor, skridskor, cykel eller kajak är bra mycket roligare. Mina senaste skor höll nog i fem eller sex varv med lite träning varje vår.
2 svar på ”Skorna tog slut före mig!”
Det syns att de där skona varit i muggsörjan på Göteborgsvarvet.
Muggsörja! Ett sånt bra ord. Det kunde man använt i rubriken, inser jag nu 🙂