Fiskafänge

Jag har alltid trott att det handlar om tur huruvida man får någon fisk eller inte. Man kan nog ha de finaste redskapen och ändå bli utan fångst. Slumpen är emellertid ganska rättvis då den behandlar fiskare med urmodig utrustning på samma sätt dvs ibland blir man utan men man kan också få fångst med urmodiga grejer. Jag skall berätta en historia om det senare alternativet.

Vi hälsade på en gammal släkting i Finland som har en stuga vid ett fiskevatten. Maken gick bort för mer än 30 år sedan och därefter har ingen använt hans fiskeredskap.

Vi grävde emellertid fram de gamla grejerna ur ett kallförråd, borstade bort den värsta spindelväven och försökte få linan att löpa ut. Efter lite trixande fram och tillbaka verkade linan löpa och veven gå runt på den gamla ABU-matiken.

I vilken kondition var linan? Svaret på den frågan är förstås helt avgörande för huruvida det går att fiska överhuvudtaget.

För att testa linans hållfasthet band jag fast den i bilens dragkrok och gick baklänges så långt jag bedömde att den behövde löpa ut vid ett eventuellt fiskafänge. Därefter låste jag rullen och drog så hårt som jag bedömde att det kunde bli nödvändigt om någon fisk skulle förirra sig till mitt drag.

Dragen hade förstås oxiderat efter att ha varit i det bräckta vattnet och efter att ha legat i förrådet under de trettio åren. Med lite fin sand och vatten blev de emellertid åter hyfsat glänsande.

När alla dessa förberedelser var avklarade var de så dags för kvällens fiske.

Vinden mojnade och solen värmde skönt på kvällen. Hustrun rodde (inte för att jag var lat utan snarare för att fiskegrejena krävde lite ”personlig handpåläggning”).

Vi gled sakta fram på den trånga vattenvägen där bladvassen stod tät och minst 2 meter hög. Här måste det nappa! Det borde vara näst intill omöjligt att undvika fångst här.

Vid ett ställe som liknade ett sund var det dags. Något hade fastnat på (de rostiga) krokarna. I början är det inte så lätt att känna vad slags fisk som fastnat när man inte fiskar regelbundet.

När den kom närmare kunde man emellertid börja utesluta allt utom gädda. Ännu hade den inte visat sig och jag tänkte att jag måste åtminstone få se vad som finns på kroken innan den sliter sig eller innan linan går av.

När den kom närmare gjorde den de typiska rusningarna och jag fick följa med så gott det gick med den opålitliga slirbromsen. Plötsligt kom den upp till ytan och jag fick se den svarta ryggen. Den var större än vad jag kunnat hoppas! Så dök den ner i djupet igen.

Nu kan man göra en sådan här fiskarhistoria hur lång som helst men jag skall inte uppehålla mig längre vid mina hjältebedrifter. När gäddan vid ett tillfälle kom upp till ytan, håvade hustrun resolut in den i båten och vi avgick med segern den här gången.

Gäddan blev emellertid lite ”störd” av att ligga i båten och eftersom vi inte hade räknat med något annat än småabborrar hade vi inget tillhygge att lugna den med. Hustrun drog då upp sin Victorinox med bladspärr och med den utförde jag snabbt ett oblodigt precisionsdåd vars detaljer jag utelämnar här. Gäddan kom emellertid på andra tankar eller mer troligt är väl att dess tankar helt uteblev för den släppte sitt bett om håven och draget kunde plockas ut.

Väl hemma igen kom en hederlig gammal betsman till användning och gäddan visade sig väga strax under tre kilo.

För att sluta historien där jag började så gjorde de gamla fiskegrejerna god tjänst och vi sände en tanke till dess förre ägare som varit en flitig fiskare.