FN:s klimatpanel har rapporterat. Medierna rycker till, öppnar ögonen lite yrvaket. För att ögonblicket efer blunda igen. Det kostar nämligen för mycket att se!
Medierna kan inte ta klimathotet på allvar när man samtidigt är beroende av resebranschens reklam för shoppingresor till Peking, solsemester till Maldiverna och weekendturer till London.
De stora reklamfinanserade medierna fungerar helt enkelt som ambassadörer för ökade utsläpp. Man är beroende av intäkterna. Man gör reklam för en livsstil som är orsaken till att Sverige tillhör världens värsta länder per capita när det gäller klimatpåverkan.
Ovanstående är min sammanställning från en artikel av Birger Schlaug i Fria Tidningen (7 nov, 2014). Om man fortsätter läsningen av Schlaugs artikel, finner man att riksbankschefen menar att en räntesänkning ska få oss att ”köpa mer grejer”. Ja, vad ska man tänka om ett sådant yttrande? Antagligen gäller det att ligga i med julhandeln!
Schlaug säger också något som jag tycker förtjänar att bli ett bevingat ord: ”Det är lättare att göra större fotavtryck på den [planeten] än att sätta ner foten i regeringen.” Vi får väl se vad miljöpartisterna i den nya regeringen värderar högst; makten eller miljön.
Själv blir jag lite missmodig när jag läser detta för jag inser ju hur de marknadsinriktade samhällena är beskaffade. Jag hyser små förhoppningar om att det ska ske någon förändring som gagnar miljön, dessvärre. Alla tänker så här: varför ska just vi (jag) ändra på oss när inte andra gör det; vi är väl inte värst?
Själv åkte jag nyss på charterresa till Gran Canaria. Jag tror säkert att vi klimatkompenserade med vårt pris, men för planeten blir ju inte detta någon större skillnad; det stora flyplanet släpper ju ut lika mycket miljöskadliga ämnen för det! Och så återkommer ju detta: Alla andra åker ju, då kan det väl inte göra så stor skada om jag också åker? Planet går ju i alla fall. Så är vi inne i en ond cirkel där alla oroar sig, men där ingen vill göra något därför att andra inte gör något.
Egentligen tror jag inte att det går att göra något åt miljöförstöringen i en kapitalistisk ekonomi, härav missmodet. Aktieägarna kräver vinst. Nu! Men om vi skulle spekulera i lite kontrafaktisk historieskrivning så är kanske totalitära regimer de enda som skulle kunna ta tag i problemet hur illa vi än tycker om sådana (och hur lite de har gjort det tidigare).
Jag tänker så här: De socialistiska staterna, Sovjetunionen och dess lydstater skulle kanske kunnat ha både kraft och kontroll att ta grepp på miljöproblemen med den makt- och kontrollapparat de hade tillgång till. Dessvärre var ju dessa stater, som de då fungerade, inte några miljöförebilder, för att använda ett understatement; de hörde kanske till de allra värsta miljöbovarna till och med.
Men det jag funderar över är bara hur man skulle kunna ta grepp på detta med miljön. Är det de kapitalistiska ekonomierna som tror på människans ekonomiska rationalitet d.v.s. vi värnar miljön om det lönar sig eller måste det till ett styre som i orwellsk anda faktiskt kontrollerar den olydiga hopen som enbart drivs av kortsiktiga vinstintressen?
På fredag eftermiddag sänds ju Spanarna i P1 där ett antal kreativa och munviga personer uttalar sig om trender i samhället. Utan att på minsta sätt vilja göra några jämförelser med det – oftast – intellektuellt stimulerande radioprogrammet fick jag idén att det är någon sorts ”spaning” jag också håller på med under fredagarnas bastubad även om min ”spaning” huvudsakligen roar mig själv och säkert är avsevärt mindre intressant än den som Göran Everdahls spanargrupp åstadkommer (http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/451733?programid=516).
Första spaningen
Jag läser i Lärarnas Tidning (Nr 17/14) en artikel med titeln ”Bra affär att köpa friskola” (http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2014/10/29/bra-affar-kopa-friskola). Det är ju lite intressant om kommunerna kan köpa friskolor som inte anses lönsamma. Tidigare var det ju så att Alliansen realiserade ut vår gemensamma egendom till vrakpriser.
Andra spaningen
För en tid sedan blev jag upplyst av en av mina s.k. facebookvänner (nu tror jag faktiskt att denna person skulle kunna vara en verklig vän men annars är det väl lite slentrian att kalla alla som man kommunicerar med på FB för vän) om att det var möjligt att köpa en en smartmobil som var tillverkad under mindre oetiska förhållanden än de som de stora drakarna gör; en s.k. Fairphone. I Fria Tidningen (31 oktober, 2014 finns en intressant artikel med titeln: Fairphone – en rättvisare nalle? (http://www.friatidningen.se/artikel/115824). Här får vi veta att det bästa alltjämt är att INTE köpa en ny mobil men att det trots allt är något mindre oetiskt att köpa en Fairphone eftersom man, som man säger, inte använder metaller från konflikthärdar och dessutom monterar i Kina i en fabrik där förhållandena är bättre än vad de vanligtvis är. Den är med andra ord så ”fair” som vad som är möjligt även om det inte är möjligt att göra tillverkningen helt ”fair”. Man bör behålla så länge som möjligt när man har köpt är budskapet.
Tredje spaningen
Så läser jag också om TTIP och det omdiskuterade ISDS. För en tid sedan läste jag att Cecilia Malmström hotade med att avgå om hon inte fick igenom ISDS d.v.s. den delen av TTIP som innebär att om ett land på demokratisk väg vill förhindra spridning av gifter eller annat farligt så kan detta leda till en process där de investerande företagen kan stämma nationen på enorma belopp. Nu läser jag att det verkar som om EU-kommissionen har manövrerat bort Malmström från ISDS och låtit den nederländske utrikesministern Frans Timmermans, förste vice ordförande i kommissionen sköta detta ärende. Kanske är detta hoppfullt då Timmermans beskrivs som en okrontroversiell kandidat, vad nu detta kan innebära. Förhoppningsvis kommer vi inte ur ”askan i elden”. ISDS vill vi inte ha!
Fjärde spaningen
Min sista spaning handlar om en bisarr artikel där Sala Ellevik och Petra Lundmark ställer frågan om ifall Det är ”okej att som människa ta sig rätten at sitta upp på hästen” (Landets Fria 29 oktober, 2014) Ellevik som är hästveterinär menar att hästarnas grundläggande behov inte tas tillvara. ”Djur är inte något som ska användas för människans skull”, säger hon. Ellevik och Lundmark rider inte längre utan sysslar med belöningsbaserad träning. Jag får bilden av hur man tränar hundar. Men det är onekligen en överraskande fråga att det skulle vara något oetiskt att sitta upp på hästen, eller?
Här kommer ytterligare en text som jag skrivit för flera decennier sedan. Den är i originalskick men jag har utelämnat ingressen och satt namn inom [hakparentes].
Bakgrunden är att jag var mycket engagerad i att få elever att skriva. Starkt influerad av den tidens fokus på s.k. processkrivning men också av egna akademiska studier och en sommarkurs vid en folkhögskola ägnade jag mycket kraft och tid åt skrivande med klassen.
En bärande idé i skrivmetodiken var att eleverna skulle våga skriva och tycka att det var roligt, eftersom detta är ett naturligt steg för en vidare utveckling. Följaktligen fick man inte ögonblickligen slå ned på de olika typer av ”fel” som man kunde identifiera utifrån en normalskriftsnorm utan man uppmuntrade istället lusten att berätta något och försökte tillsammans med skribenten att revidera texterna – så gott det gick i efterhand. Detta förfarande innebar naturligtvis en grannlaga balansgång för läraren; det var nödvändigt att bearbeta så att det blev begripligt men man fick inte ha sådana krav att skribenten tappade lusten.
Det är mot denna bakgrund som texten nedan ska läsas. Den är ett brev jag skrev till en förälder – en högutbildad förälder – som menade att eleverna och framförallt det egna barnet inte fick lära sig att skriva korrekt svenska. Uppfylld av självtillit från det positiva arbetet i klassen och med de akademiska studierna att luta mig mot satsade jag på att – som jag då skrev i ingressen till brevet – att ”frälsa en vilsegången själ”.
Klart är att vi har olika syn på kunskap och inlärning. Den syn som jag representerar är resultatet av ca 20 års arbete med elever i den här åldern Jag vill gärna tro att jag argumenterar utifrån en ganska genomtänkt teori framvuxen ur lång erfarenhet och en inte försumbar teoretisk grund. Den syn på kunskap som du i ditt samtal häromkvällen och vid flera andra tillfällen har visat, omfattar jag inte längre.
Min utgångspunkt är min egen skrivutveckling. Jag tog studenten 1966 och blev då fullkomligt övertygad om min egen oduglighet som skrivare. Min lärare, den oändligt lärde lektorn, i det fina Läroverket, lyckades ta ur min all tro på den egna förmågan. Under 20 år var jag fullkomligt övertygad om att alla andra var bättre än jag. I början av 80-talet bestämde jag min av någon anledning för att börja läsa svenska vid universitetet. Där konfronterades jag med en ny syn på språket, en betydligt mer fruktbar syn än den jag hade blivit utsatt för under min gymnasietid.
Det blev betydligt mer meningsfullt att betrakta språket utifrån tesen ”bra – dåligt” än utifrån tesen ”rätt – fel”. Min, från gymnasiet , rigida inställning att det skulle finnas ett riktigt språk i motsats till ett felaktigt fick gång på gång svåra smällar. T.o.m. mina gamla käpphästar som lärare ”större än jag” istället för ”större än mig” och ”jag såg han”, kunde betraktas ur ett vidare perspektiv än tidigare.
Jag insåg att jag tidigare hade betraktat språket ur en snävt formell synvinkel och att detta är något som är typiskt för skolvärlden. Alla mina försök att ”göra svenska” av tidigare elevers uppsatser föreföll aningslösa sedda ur det nya perspektivet. Jag hade ju innerst inne alltid förstått, att när man ändrar språket blir innehållet ett annat. Formen kan inte skiljas från funktionen.
Inte heller var det ovanligt att man kunde höra i skolan att, Astrid Lindgren hon var visserligen populär, men svenska kunde hon inte skriva. Hon skrev inga riktiga meningar med subjekt och predikat. Tidningarnas svenska skulle man bara inte tala om. Var, utom i skolan, skulle man komma på det absurda uttalandet att Astrid Lindgren inte kan berätta på svenska språket eller att professionella journalister inte vet hur man bäst förmedlar ett budskap i skrift! Naturligtvis är det skolan som skall lära av författarna och journalisterna och inte tvärtom.
Absurda uttalanden av ovannämnda typ grundar sig på föreställningen att språket är en gång för alla givet, att det finns ett rätt och ett fel i språket (rätt och fel gäller egentligen endast stavning). Om det vore så , skulle vi ju fortfarande tala fornsvenska för att nu göra ett nedslag i historien.
Föreställningen om Språket som en gång för alla givet och statiskt medför också att människor börjar dela upp sig i de som kan och de som inte kan. De som inte kan blir rädda för att inte kunna ”formulera det så bra”, och de som anser sig kunna invaggas i föreställningen att det de gör är bra och formellt riktigt.
Språket handlar naturligtvis inte enbart om vad som är rätt eller fel. Det handlar mer om vad som är effektivt och vad som är ineffektivt. Genom att se på det sättet kan man argumentera mycket effektivare för hur man skall skriva. I vissa språksituationer krävs av skribenten ett visst språk, i andra krävs ett helt annat språk. I en situation krävs att du skriver ett språk som sticker av så lite som möjligt mot vad som betraktas som normalt och formellt korrekt. I en annan situation blir ett sådant språk enbart löjligt. Docenten (då detta skrevs) Lars-Gunnar Andersson i Göteborg t.ex. har skrivit om varför interjektionen ”Öh!” kan vara ett mycket effektivt sätt att uttrycka sig i en viss språksituation.
Detta sätt att betrakta språket, anser jag, lämnar på intet sätt den formella aspekten åt sidan. Detta sätt att se innebär tvärtemot en skärpning av kraven på språket.
Man kan aldrig isolera en formell aspekt av språket. Under min gymnasietid hade man intrycket av att det viktigaste med uppsatsskrivandet var att man producerade tillräckligt mycket text åt läraren att attackera med sin rödpenna. Aldrig kan jag påminna mig om att man var intresserad av vad jag hade skrivit. Jo, i ett fall: om man hade missuppfattat ämnet, så att arbetet kunde underkännas.
Att skriva ett formellt riktigt språk blir tämligen ointressant om man inte har något att berätta. Å andra sidan kan man inte berätta något på ett formellt oacceptabelt sätt. Då går meningen förlorad.
Modern skrivforskning (Frank Smith t.ex.) har visat att formen och innehållet vid en texts tillblivelse konkurrerar med varandra. Under skapandet av texten måste man därför lämna de formella kraven till förmån för skapandet. Efteråt är det tid att arbeta med de formella aspekterna av en text. Detta är det sätt jag försöker tillämpa i skolan. I modern skrivmetodik, ofta kallad processkrivning, är det att viktigt förhållningssätt. Därför kan grammatik aldrig vara ett verktyg med vilket man skapar texter. Grammatik kan används för att analysera texter i efterhand, och den är oomstridd som hjälpmedel vid inlärning av främmande språk, men den lägger en svår hämsko på skapandet av text. Jag har svårt att tro att någon blir en bättre skrivare av att veta vilka satsdelar man sprätter ut över sidan när man gör ett utkast till en text. Eller som en elev, vars morfar var en framgångsrik företagsledare, sa till mig en gång: ”jag tror inte min morfar kan nåt om satsdelar, men han är duktig på att skriva ändå.”
I mina elevers skrivande tycker jag mig se stöd för det jag tror på. Vi har i klassen producerat väldiga mängder text och ingen elev säger att han eller hon inte kan skriva. Jag vill gärna tro på att detta är ett resultat av en medveten skrivpedagogik.
När det gäller [ditt barn], så tror jag att det kan bli en konflikt mellan hemmets och skolans sätt att se på undervisning. Det inte bra att elever bibringas uppfattningen att det något fel på det som skolan gör. [Ditt barn] har hittills glatt producerat lång texter med klart och logiskt innehåll men om [eleven], som [eleven] gjorde idag [datum], skall sitta och ta ut satsdelar i varenda mening [eleven] skriver, tror jag att skrivandet blir lidande. Inte heller förefaller det särskilt meningsfullt att i hemmet analysera meddelanden från skolan, vilka elever och andra har skrivit, med avseende på formell språkriktighet.
[Eleven] är medveten och säger att [eleven] ska bli jurist och domare varför [eleven] måste lära sig skriva korrekt. Enligt mitt sätt att se finns det bättre vägare till ett bra skrivande än dem [eleven] har slagit in på.
Med vänlig pedagogisk hälsning
Lars-Erik
(Till brevet bifogas läroböcker, kursplan och lite egenframställt material)
Här kommer ytterligare ett gammalt inlägg som jag råkade hitta. Som med ett tidigare gammalt inlägg har jag valt att inte skriva om det, även om jag idag uppfattar stilen som lite ”tillkämpad”. Jag erinrar mig att inlägget skrevs under en tid då jag som lärare var mycket engagerad i det som kallades processkrivning, vilket i mitt fall innebar att även jag som lärare måste skriva för att kunna vara en förebild för eleverna. Jag tror alltjämt på den idén: ska eleverna skriva måste läraren skriva. Såvitt jag minns var det en uppskattad text på den tiden.
För en tid sedan hade vi en stöddig svart hankatt, som bet som fort man klappade den, hemma i vår familj. En dag i maj försvann han under omständigheter som ännu inte är klarlagda. Om försvinnandet var en lättnad eller tragedi råder det delade meningar om.
Efter några månader blev saknaden outhärdlig för familjens dotter och mamma som hade lättare för att känna barnets lidande föll till föga och svarade på en av dessa tidningsannonser om kattungar som skänkes bort till vänliga människor.
En eftermiddag kom de hem med en liten svartvit katthona. Dotterns ansikte lyste i triumf. Äntligen hade hon fått den hett eftertraktade katten. Nu började vårt hem inrättas för hållande av katt. Detta innebar att dörrar stängdes så att man inte kunde röra sig i huset utan att stänga om sig. Inte heller kunde man vädra och släppa in frisk luft. Dörren till vardagsrummet hölls ständigt tillbommad sedan katten vid första besöket hade reducerat skinnsoffans värde med åtskilliga tusenlappar. Ja, till och med toaletterna måste stängas noga och locket lägga på så att inte den nye familjemedlemmen skulle ramla i och drunkna.
Kattens närvaro innebar också en hel del nya dofter i huset. I köket utspisades katten med illaluktande konserverad kattmat och i hallen låg samma mats osmältbara delar i en låda med sand. Skillnaden mellan dofterna var minimal.
Just den här dagen hade vi genomlidit årets lisebergsbesök. Trötta men glada över att denna börda fallit från våra axlar (ny kommentar: måste ha gällt föräldrarna) orkade vi inte laga mat utan köpte varsin pizza i samhällets pizzeria. Pizzorna avnjöts i det väl tillbommade vardagsrummet. Efter maten sjönk vi ner framför TV:n i var sin fåtölj. Sonen i familjen vältrade sig som vanligt i den katthärjade soffan.
Trött av mat och av dagens lidanden på nöjesfältet nickade jag snart till framför TV:n där en film om en underlig mördare som förklädde sig till olika personer utspelades. Då och då hörde jag katten jama och hoppa utanför glasdörren till vardagsrummet.
Efter ett tag fann jag det meningslöst att sova framför TV:n och jag tog de smutsiga tallrikarna och glasen och ålade mig ut genom dörren till köket. I köket överfölls jag ögonblickligen av det sällskapssjuka djuret som genast började kalasa på mina fötter.
Eftersom det hade gått ett tag sedan vi ätit och druckit infann sig ett naturligt behov av att gå på toaletten. I vår familj stänger vi aldrig särskilt noga omkring oss när det bara finns familjemedlemmar i huset. Katten får väl också räknas till dessa.
Inne på toaletten utförde jag mitt ärende. Den lilla kattungen passade på att smita med in genom den dåligt stängda dörren. Hon betraktade storögt det skådespel som utspelades framför hennes ögon. Hon lade huvudet på sned och lyssnade. Ett tag såg det ut som om hon skulle hoppa upp. Katter kan ju klättra i praktiskt taget vad som helst. Jag ryste vid blotta tanken. Jag hade ju känt hur det kändes när försökte klättra uppför benet på en.
Plötsligt, just när jag är klar hoppar hon. Katter är ju inte dumma och den här katten tänker korta ner avståndet genom att använda själva porslinsringen på toalettstolen som ett extra trappsteg. Men en liten katt kan ju ännu inte ha så stor erfarenhet av att sätta klorna i porslin. Just i det här hoppet gör hon denna erfarenhet. Framtassarnas klor kan inte gripa i det hårda porslinet utan hon far med full kraft ner i den nyss använda toaletten.
Häpen och utan att riktigt komma mig för att göra något ser jag den levande toalettborsten fara runt i den nyss använda toaletten. På några sekunder har hon lyckats vända och sedan arbetar hon sig på något sätt upp ur toaletten. Hon rusar runt. Det våta står som en sky omkring henne. Vad gör man med en kissig katt?
Utan att närmare tänka på annat än att jag måste får slut på det här stänkandet av sådant som man helst inte vill ha stänkt i sitt kök, griper jag det skrämda djuret under den blöta magen och håller henne under kranen på diskbänken. Jag spolar hela katten som man spolar av en trasa utan att hon protesterar. Tänk om det hade varit vår andra katt!
Efteråt håller jag upp den dyblöta katten framför glasdörren där familjen alltjämt följer mördarens framfart i teverutan. Förskräckta lämnar de mördarens förehavanden åt sitt öde för en stund så att jag kan berätta vad som hänt.
Till slut tar jag kattungen i en handduk och frotterar den. Snart spinner den igen glömsk av det obehagliga äventyret. Jag ler och kliar katten under hakan. Den här gången gick det bra, tänker jag, men vad hade hänt om du hade hoppat lite senare, när jag avslutat toalettbesöket med att spola?
”Fattiga människor genererar ingen vinst och får därför inte plats i kapitalets logik. För att kapitalismen ska fungera måste den alltid skapa nya behov hos människan. Våra basala behov är inte tillräckligt vinstdrivande. Istället måste behoven förnyas och göras om till varor” (Elina Phanke i FT,15 okt 2014).
Visst är det så! Jag märker ju detta sug efter nya saker hos mig själv. Även om jag sopsorterar, köper eko-varor, gärna åker tåg eller buss och undviker att köra bil i onödan, dreglar jag likafullt över den reklam för olika slags elektronik och andra prylar som regelbundet dimper ner i vår brevlåda.
Vill ha, vill ha, även om jag redan har det jag behöver (säkert mer än jag behöver)! På systemnivå finns inga gröna eller röda alternativ till kapitalismen, menar Phanke.
Det här är en gammal text som jag nog skrev för mer än 20 år sedan. Jag hittade den en dag, läste och rördes faktiskt av innehållet då många minnen återvände. Kanske hade jag inte skrivit exakt så idag men jag har valt att bibehålla den ursprungliga stilen. Bilderna är tillagda i efterhand.
På spegelblank is i februari (privat foto)
De var svarta, de skridskor jag fick den julen en gång för över fyrtio år sedan (idag är det förstås avsevärt längre sedan). Egentligen hade jag önskat mig vita skridskor därför att den bäste och snabbaste av alla hade vita skridskor; de blev symbolen för snabbhet och skicklighet. Men pappa tyckte inte att det passade för pojkar.
Det var inte självklart att man skulle ha skridskor med kängor på under 50-talet; det vanligaste var att man hade s.k. halvrör som spändes fast på kängorna. De satt fast med ett järn vid tårna och med remmar runt vristen och det blev inte alls samma stabilitet som med ett par skridskor där skenan var fastsatt vid själva kängan, s.k. helrör.
Dagarna före jul blev det allt mer spännande. Jag hade mina aningar om att det skulle kunna bli ett par skridskor i julklapp. Julafton kom. Dagen sniglade sig fram. Vi delade aldrig ut klapparna förrän på eftermiddagen när det hade blivit mörkt. På julaftons eftermiddag, samlades familjen och några vänner för att fira jul tillsammans. Först skulle det ätas; sedan skulle det bli julklappar. På den tiden var det ingen Kalle Anka på tv som delade in dagen så väntan på julklapparna kunde ibland bli nästan outhärdlig.
Äntligen var stunden inne! Nu var det dags för julklappar! Ibland kom en tomte, ofta var det någon av oss barn som fick sköta utdelningen. När julklapparna var utdelade, började vi öppna. Vi hade lite olika teknik när vi öppnade julklappar; en del öppnade febrilt så fort de hade fått något, andra väntade tills allt var utdelat varpå man långsamt, som för att förlänga njutningen, sakta vecklade upp papperet och liksom kikade in i paketet.
Jag grep mig an med ett ganska stort paket som hade formen av en fyrkantig låda och när jag hade vecklat upp papperet fick jag äntligen se skridskorna, som jag hade fantiserat om. De var inte vita, de var svarta. Men vad gjorde det! Det var ju ett par helrör!
Skon var av svart blankt läder och skenan var spegelblank och vass. Mitt på skenan satt ett klistermärke där det stod ABC. En bandyskridsko hade inget skydd för hälsenan som alla hockeyrör har nuförtiden utan själva skon såg faktiskt ut som en kraftig sko som gick upp över ankeln (obs! att bilden inte visar mina skridskor). Mitt över ankelknölen på utsidan satt ett runt vitt märke som det stod något i som jag inte minns nu. Längst upp runt skons kant gick en stoppning av kraftigt tyg.
De som var i rummet tittade förundrat på de blänkande skridskorna och det antyddes senare från en del släktingar att det var en alldeles för dyr julklapp. Men min pappa, som själv åkt skridskor på sjön därhemma som barn, visste hur roligt man kunde ha med ett par skridskor och han tyckte att jag skulle ha ett par helrör. Kanske var det så att han aldrig hade haft några egna sådana och alltid önskat sig ett par. Nu ville han ge mig ett par. (Han köpte sig faktiskt ett par begagnade helrör ett tag efter det att jag hade fått mina och var med oss och åkte när han var ledig. Kommentaren i originaltexten.)
Detta blev mina första riktiga skridskor. Tidigare hade jag bara prövat att åka lite på sådana skridskor som man spände fast på kängorna och alla som har sett eller prövat sådana vet att fötterna har en underlig förmåga att vika sig som gångjärn i sidled, både utåt och inåt. För att i någon mån råda bot på detta drog vi åt remmarna hårdare och hårdare tills blodet slutade att cirkulera och foten såg ut som en urvriden disktrasa. Nu var det slut med detta.
Åkningen på de nya skridskorna blev en upplevelse. De var stadiga i sidled och man behövde inte dra åt tills foten blev blå. De var också lite högre än de skridskor jag hade haft förut, men framförallt var de vassa. T.o.m. på den hårda svarta och spegelblanka kärnisen bet de i kurvorna. Dessa nya erfarenheter lade grunden för en livslång kärlek för skridskoåkning.
Alla vill göra något som de är bra på. Jag älskade att åka skridskor. När jag tänker till tillbaka nu, så var det alltid vinter, när det skulle vara vinter då jag var barn. Vi hade ju ingen konstis och var därför helt beroende av naturis. Idag finns det massor av barn som aldrig har åkt på naturis.
När vi började åka på hösten, var isen så tunn att den knappt bar. Vår sjö hemma hade översvämmade områden, mader, och vi kunde se gräset under isen. I början var isen så tunn att den gick i vågor under oss. Ibland trampade vi igenom.
Varje vinter på helgerna samlades traktens pojkar och yngre män föra att testa sina förmågor med bandyklubba och skridskor. Jag kommer ihåg att det var en sporre att kunna kämpa mot dem som var vuxna. Det fanns några som jag alltid måste mäta mig med. Där fanns också han med de vita skridskorna.
På 50-talet var det bandy som gällde även om vi var i en brytningstid till hockeyn. Sverige började få framgångar och vi kunde följa dessa i radioreferat. Den tidens radiopratare hette Lennart Hyland. Han kunde referera hockey i radio så att man kände det som om man såg det som skedde. Det skämtades om Hyland att han refererade så fort att inte spelarna hann med.
Jag blev intresserad av själva åktekniken. Jag minns hur jag kunde vara fascinerad av hastighetsåkning på skridsko. Vi hade ju ingen tv när jag var barn, men ändå kunde jag se hur de rörde sig sig. Jag studerade bilder av kurvteknik och härmade den tidens idol, Sigge Ericsson, när han gick in i kurvan i ett perfekt ytterskär med ena armen på ryggen och den andra i luften. Jag tränade ytterskär bakåt i båda riktningar och det gick alltid bättre å ena hållet; jag minns hur jag en gång kolliderade med en annan kompis, Jan-Erik, bak mot bak när vi i full fart åkte baklänges.
Den yttre fotens tryck mot isen i kurvan fascinerade mig. När man i hög fart la ner kroppen i kurvan så att sulan på skridskon nästan tog i och all tyngd samlades på ytterfoten samtidigt som tyngden fördes allt längre bak å skridskon, blev svängen perfekt. Skridskoskenans bakdel ritade en djup kurva i isen. Jag kunde återvända till mina spår och studera den perfekta och djupa kurva som skridskon hade ritat i isen.
När jag började i femman, fick vi för första gången en magister. Han var mycket idrottsintresserad. Som jag minns nu var vi ute och åkte skridskor varje vecka. Kanske var det på idrottstimmarna eller gymnastiken som vi sa. Vi hade både en sjö och en å i närheten där vi åkte. Var det snö tog vi med oss snöskyfflar och skottade en plan så att vi kunde spela.
Vår magister var alltid med oss och spelade bandy. Det var något nytt för oss. Tidigare hade vi haft en äldre fröken med grått hår. Hon spelade inte bandy, men hon var bra ändå. Det här var i alla fall något nytt. Vår magister blev som ung på nytt (han var ju ung) när han var med oss. Vi fick verkligen kämpa när han satte fart. Han var ju både större och starkare än vi.
Jag övade in en särskild dribbling. Den gick till så att jag åkte framåt mot motståndaren under det att jag förde bollen eller pucken från sida till sida med klubban. När motståndaren skulle ta bollen, gjorde jag en snabb och lite längre dragning åt höger. Om motståndaren följde efter med klubba och kropp, var han förlorad, för just i det ögonblick som han var på väg att följa min dragning, var jag i tanken redan på väg åt andra hållet. Att min hjärna redan hade gett order om att blixtsnabbt dra åt andra hållet och samtidigt skjuta ifrån med högerfoten under det att motståndaren var på väg åt fel håll, gav nästan alltid den lilla tidsvinst som gjorde att vägen framåt var fri.
En gång hade vi en särskilt intensiv match på sjön hemma. Magistern var med. Han satsade allt, svetten droppade, man såg att han var genomvåt. Så kastade han sig fram och täckte ett skott. Bandybollen for direkt upp i ansiktet på honom. Han hade glasögon, som på den tiden faktiskt var av glas, ena glasögat splittrades och han fick ett skärsår strax under ögat.
Den kärlek till skridskoåkning som en gång inleddes med att jag fick ett par skridskor i julklapp en gång för över fyrtio år sedan består ännu. Fortfarande kan ja känna samma lycka som i barndomen över en sjö med svart blankis. Fortfarande är det så att just i det ögonblick då man lägger ner kroppen för att gå in i kurvan, när all tyngd förs över på ytterskridskon samtidigt som den förs allt längre bak på skenan så upphävs tidens gång och all min skridskoåkning samlas i ett evigt nu.
Lärarnas tidning är en tidning som jag sorgligt nog sällan inspireras av. Kanske beror det på att jag inte längre direkt tillhör tidningens målgrupp. I detta sammanhang erinrar jag mig en diskussion jag en gång som ung lärare hade med en äldre erfaren kollega. Hon sa ungefär så här inför min pedagogiska entusiasm: ”Det är inte lika roligt när de egna barnen inte längre går i skolan”. Just då, med två egna barn i skolåldern, föreföll hennes yttrande helt obegripligt. Numera, när både jag och barnen har lämnat skolans värld, har jag en betydligt större förståelse för hennes uppfattning. Förhoppningsvis skulle detta dock kunna ändras när barnbarnen börjar komma ifråga för pedagogiska omsorger.
Pedagogisk entusiast med lärjungar på berget
Det finns dock alltjämt några inslag i Lärarnas tidning som väcker mitt intresse; det ena är inslag som på något sätt handlar om tidigare kollegor eller deras publikationer och det andra är inslag som rör pedagogiska diskussioner på ett generellt plan. I senaste numret av tidningen (16, 17-30 okt, årg 25, 2014) fanns ett sådant inslag.
Chefredaktörens lilla inledning satte mig på spåret till en intressant krönika av Björn Kindenberg där denne beskriver ett seminarium med pedagoger och s.k. entreprenörer. Seminariet är uppbyggt enligt en sorts ”speed-datemodell” med korta – ”mikrosnabba” – diskussioner och Kindenberg noterar att han av personer med ”Entreprenör” på namnbrickan upprepat får kommentarer av typen ”Mitt råd till dig!”
Entreprenörerna förefaller övertygade om att de sitter inne med sanningen om hur skolan bör reformeras. Bland dem frodas inställningen att ”skolan är förlegad”, att det är en tidsfråga när skolan bildligt kommer att ”sprängas i luften” och att pedagogerna måste ”tänka utanför lådan”. På frågan om hur detta ska gå till konkret så levererar entreprenören fraser av typen: ”lärande sker inte bara vid en given tid” eller ”ungarna lär sig mer /…/ under en halvtimme på stan med surfplatta än under två timmar med DIG (versal i original)!”
Jag tänder förstås till på den här krönikan efter mer än 40 år i pedagogisk verksamhet. Det är inte för att jag tror att just JAG vet bäst utan för att de som lekmän inom utbildning (naivt?) tror att just DE vet bäst. Detta innebär alls inte att jag ser ner på på entreprenörer eller kreativa människor generellt, vilka givetvis kan han idéer som på ett eller annat sätt berikar och utvecklar pedagogisk verksamhet. Istället är det den förgivettagna uppfattningen att skolan (och institutionell verksamhet överhuvud) per definition är förlegad medan företagsvärlden står för utveckling och innovation, ibland uttryckt som att utbildningen borde komma ut i den s.k. ”verkligheten” som då antas finnas utanför skolan. Detta är ett slags samhälleligt narrativ som skulle behöva ifrågasättas.
Jag erinrar mig här en episod då jag som lärare blev uppringd av en förälder (en pappa förstås) då hans dotter hade hamnat i konflikt med en av pojkarna i klassen. Pappan, en företagsledare, ringer mig på kvällen (förstås!) där han med brösttoner uppmanar mig att få den här konflikten ur världen annars [skulle han agera på något sätt som jag inte minns] då han ”dagligen löser betydligt större konflikter” i sitt yrkesliv. Jag svarar lugnt: ”du är välkommen att komma till skolan och hjälpa till att lösa detta.” Han kom aldrig, kanske var det en för liten konflikt för hans expertkunskaper.
Kindenberg konkluderar att det ”kan vara tid att vi slutar med seminarier där vi diskuterar hur skolan ska ändras för att möta samhället och istället diskutera hur vi kan ändra samhället för att möta skolan.” Min personliga inställning är väl närmast att såväl entreprenörer som pedagoger ständigt bör diskutera på samma villkor och utan förutfattade meningar om den andre.
Varje fredag, framåt kvällningen, genomför jag en nästintill rituell tvagning i min bastu och med dagens regelbundna tillgång till dusch och varmvatten blir bastubad snarare en sorts mental tvagning än en lekamlig sådan.
Avskildheten och den omslutande bastuvärmen utgör en perfekt miljö för läsning och tankeverksamhet. Jag blir oftast sittande halvannan timme – ibland lite längre. Jag läser, gör lite anteckningar om sånt jag läst och återställer vätskebalans. Det förefaller mig som om bastumiljön åstadkommer en mental närvaro som gör att sånt man läser blir viktigt och inte bara noteras i förbigående för att sedan glömmas bort. Nedan har jag gjort några anteckningar av sådant jag läste och tyckte var intressant senaste gången.
Påven Franciskus uppmanar katolska kyrkans biskopsmöte att ”låna ett öra till den nya tidens rytm”. Låter lite hoppfullt tänker jag då det är adresserat till de mest reaktionära krafterna inom kyrkan.
En liten notis berättar att Kuba har skickat 165 sjukvårdare till Sierra Leone. Inom kort skickas 296 läkare och sjukskötare till Liberia och Guinea. Från Sverige lär 13 sjukvårdare delta i arbetet mot ebola. Undrar varför det är så olika? Jag trodde att Kuba var ett fattigt land?
Jag kan också notera att barcelonaborna har tröttnat på turistindustrin. I en relativt liten stad (1,5 miljoner!) som Barcelona har den nyliberala inriktningen på turismen lett till att ett fåtal berikar sig medan de genuina barcelonaborna inte har har råd att bo kvar centralt i staden. Bra att jag inte har varit där och bidragit till detta, tänker jag.
De forna vapendragarna i alliansregeringen har riktat sökarljuset mot den nye kulturministern (”underhållningsministern”) Alice Bah Kuhnke för att hon har lett underhållningsprogram i tv och eventuellt också vikt ut sig vid något tillfälle. Jag erinrar mig hur det var när alliansregeringen gång på gång fick söka en fläckfri kulturminister. Undrar vad som är värst? Kanske kunde det då vara intressantare att diskutera att den nye forskningsministern enligt Ekot inte ens har en akademisk examen? Men man kan naturligtvis vara vara duglig även utan en sådan, tänker jag sedan och skäms lite för att vara fördomsfull.
Själv är jag en obotlig naturromantiker med förkärlek för insjöar, paddling och fotografering av både grässtrån och mossor i motljus. Men samtidigt vill jag ha ”allt” inom gångavstånd precis som storstadsborna. Detta är förstås en paradox. Landsbygden där jag växte upp är (kan vara) bedövande vacker på hösten när man ser den genom bilens vindruta men i nästa andetag tänker jag: ”så synd, så vackert, men här kan man inte bo för då måste man ALLTID åka bil till allting!”
I en liten krönika, ”Drömmar om framtiden på landsbygden” citerar Hélene Wiberg en viss Schumacher (inte racerföraren, förstås) där denne säger: ”det är en oföränderlig sanning att städernas hälsa är beroende av landsbygdens på samma sätt som en sund själ är beroende av en sund kropp”. Den nya tekniken skulle såklart kunna åstadkomma denna positiva kombination, menar Wiberg, men dessvärre är det inte så den används.
Slutligen läser jag om ”crowdfunding” eller folkfinansiering på svenska. Folkfinansiering går ut på att många människor frivilligt och med egna pengar finansierar en idé eller ett projekt de tror på. Jag har själv bidragit till några sådana projekt med mindre summor.
När man använder sig av fri programvara, har man oftast möjlighet att ”donate”; det brukar finnas en sådan knapp att klicka på. Det händer att man känner det rimligt att skicka ett bidrag till programvaror som man har haft stor nytta av utan att betala ett öre. Senast skickade jag ett bidrag till en linuxdistribution som jag regelbundet använder. Även e-booksprogrammet Calibre har fått en liten summa. Vad jag dessvärre aldrig skickat något till är kanske det mest användbara av alla program, nämligen Mozillas Firefox. Här bör jag bidra inom kort.
Jag blir både ledsen och arg av att läsa att allt fler slänger skräp på Kebnekaise. Det som hittas är förpackningar, spritflaskor och ölburkar. Man kan alltså släpa upp fulla förpackningar men inte ta med sig de tomma hem. Någon annan ska plocka upp skräpet tydligen.
Vi har säkert läst om nedskräpningen på världens högsta berg, Mount Everest. Det är naturligtvis beklagligt att det är så men de som bestiger detta berg gör det på den yttersta gränsen av vad människokroppen tål; för åtskilliga blir det mer än vad kroppen tål och då blir man i värsta fall kvar däruppe.
För några år sedan hade jag den stora lyckan att bestiga vårt högsta berg, Kebnekaise, tillsammans med min dotter och även om detta är en blygsam prestation jämfört med Mount Everest var det likväl en stor upplevelse.
Vi besteg toppen via den s.k. Östra leden som innebär såväl glaciärvandring som klättring. Utrustade med viss klätterutrustning rörde vi oss i samlad tropp under erfaren ledning och med hög säkerhet mot toppen.
För en ovan ”alpinist” var det snudd på overkligt att man skulle ta sig uppför den bergvägg som på avstånd föreföll imponerande hög och nästintill lodrätt. När vi kom närmre, var den visserligen alltjämt imponerande hög och brant men det fanns naturliga avsatser att sätta fötterna på och en kraftig vajer var förankrad i berget där vi kunde haka fast oss med dubbla karbinhakar. Jag upplevde inte att det var särskilt farligt om än ganska fysiskt ansträngande.
Belöningen uteblev inte och vi hade turen att bestiga toppen en dag då det var helt klart. Uppe på den smala glaciärkammen med nästintill lodrätt stup åt ena hållet var utsikten är hänförande.
Dessvärre har inte alla samma tur med vädret och det kan lika gärna vara dimma, regn eller snöstorm. När man har sett bergväggen stående på toppen, kan man inte annat än rysa då man tänker på att några år senare i dåligt väder, rände ett Herculesplan rakt in i denna bergvägg. Har man sett bergväggen ger det en speciell känsla.
Jag vågar hävda att vi inte slängde något i naturen under vår tur med erfaren STF-ledare och vi (dottern och jag) skulle inte gjort det om vi gått ensamma heller.
Lösningen är förstås inte fysiska papperskorgar ute på fjället utan mentala papperskorgar d.v.s. att man aldrig lämnar något ute i naturen som inte bryts ner naturligt. Enklare uttryckt: Man slänger helt enkelt aldrig något ute i naturen! Jag tror faktiskt att jag vågar sticka ut hakan och säga att jag själv aldrig slänger något skräp i naturen även om jag kan tänka mig att gömma något bananskal eller äppleskrott där det inte stör.
Må den som upprörs av sådan, nästintill fariséisk, miljöhybris kasta kasta första stenen om det egna miljösamvetet är rent.
I bastun i fredags läste jag en artikel som på pricken fångar det som jag har ”gnytt” om länge i blogginlägg och på FB; den handlade om politik och karisma (Pierre Gilly, Fria Tidningen, 2014-0929).
Jag citerar: ”Det som gör en akademiker framgångsrik – förmågan att se ett probblem ur flera vinklar, ändra uppfattning, erkänna att man inte vet allt – är egenskaper som HANDIKAPPAR (min markering) en politiker”.
Lite längre fram i texten skriver Gilly: ”Tio sekunders tystnad i tv är en säker död [för en politiker]”.
Idag handlar den politiska debatten om själva företeelsen debatt och inte om det egentliga sakinnehållet. Förmenta experter på tv och i press analyserar för oss hur politikerna klarade sig och hur de uppträdde, oftast med en sammanfattning om vem som ”vann”.
Jag kan inte hjälpa att jag kommer att tänka på hur jag som barn satt hemma i tv-soffan och hejade på Erlander och Sträng, inte för att jag begrep vad de pratade om men för att de alltid ”vann” i mina ögon.
Idag är det kanske en liknande infantilisering som pågår? Mest karisma – utan störande (stötande?) budskap – vinner.
