Kategorier
arbetsmarknad ekonomi kapitalism politik samhälle

Verkliga mål

Lone goal. by PV KS, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  PV KS 

 

Ibland krävs det att någon formulerar det självklara när samhällsdebatten skymmer detta för oss. I den politiska debatten tävlar man om att ”skapa jobb” och att hävda att ”tillväxt” är nödvändig. Efter ett tag tror vi ju på detta.

Denna massiva retorik skymmer de verkliga målen och får det att verka som om arbete och tillväxt vore mål i sig. Självklart behöver det utföras arbete i ett samhälle men det ju knappast arbetet i sig som är målet.

Arbete ska frambringa en rad nyttigheter i ett samhälle i form av materiell produktion, sjukvård, utbildning, omsorg om äldre m.m. I samhället finns en massa människor som är beredda att bidra till dessa mål och nyttigheter och därför bör vi förstås låta dem göra detta i mån av kompetens, möjlighet och vilja.

Egentligen är det väldigt positivt att det finns fler människor än de som för tillfället är yrkesverksamma som kan och vill bidra till målen för detta för det betyder i förlängningen att var och en inte behöver arbete lika mycket och länge utan att var och en av oss kan få tid över till annat som utvecklar oss som människor och kanske också skapar nya verksamheter som kan vara till nytta för samhället.

När det gäller tillväxten har vi många gånger passerat vad jorden tål. Ändå vidhåller politikerna att vi måste öka tillväxten. Jag tänker att i ett samhälle som vårt kan väl knappast tillväxt vara ett viktig mål för en samhällelig välfärd. Tillväxten i vårt fall handlar snarare om vissa politikers mantra om att vi ska få ”mer i plånboken” så att vi kan öka konsumtionen av varor som strängt taget inte behöver men gärna vill ha när vi har sett den lockande reklamen.

Jag som är en alldeles vanlig medborgare utan specifik ekonomisk eller politisk kunskap funderar ofta på om vi inte har tillräckligt med prylar och framförallt varför vi inte kan sänka arbetstiden som vi gjort vid upprepade tillfällen tidigare i historien så att de som vill bidra också får vara med och bidra. Det kan inte vara annat än ett gigantiskt slöseri med människors idéer och arbetsförmåga. Om alla arbetade och därtill lite mindre skulle det sannolikt bli såväl mental som fysisk kraft över till nya kreativa idéer.

Ingen politiker, rakt inte den numera färglösa socialdemokratin, vågar föreslå detta med kraft, då det ju i praktiken innebär en omfördelning till ”pengar i fler plånböcker” från de som redan jobbar häcken av sig till de som vill vara med och bidra i samhället.

På den borgerliga sidan är man helt emot en sänkning av arbetstiden så att fler kan jobba. Här är det förstås den omhuldade konkurrensen, fast med andra förtecken, som spelar in. Att företagen skulle behöva konkurrera med varandra om arbetskraft är inget lockande scenario för den som är i behov av arbetskraft. Bättre då att det finns arbetskraft i överflöd som konkurrerar om jobben, numera inte med mössan i hand utan väntande på SMS om ett tillfälligt påhugg.

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi fritid informationsteknologi

Homo digitalis

Profitable digital content: It’s all abo by opensourceway, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Share Alike 2.0 Generic License   by  opensourceway 

 

Gör vi något riktigt ordentligt? Jag läser en liten enspaltare i FT (17/4 2015) där skribenten refererar till boken I svärmen av Byung-Chul Han där det hävdas att den digitala människan förlorat förmågan till handling (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5999377) enligt artikelskribenten.

Allt blir bara yta, ord, åsikter, bilder och uppdateringar som inte åstadkommer någon förändring eller verkan. Man blir slav under tekniken och sitt ego; vi har samma behov som ett barn av omdelbar bekräftelse.

Detta med ord, yta, åsikter känns onekligen lite träffande. Vad är det för mening med att jag laddar upp inlägg på FB, Twittrar eller skriver blogginlägg? Är det bara för att visa upp mig själv och visa att så här tycker jag, gärna lite udda och så som jag vill bli uppfattad av andra? Blir man kanske också lite stött om det är få som trycker på ”Like”? Kanske är det trots allt bara yta och åsikter utan någon som helst verkan i världen.

Här vill jag också gärna tipsa om Obs i P1 den 17/4 om människans relation till maskinen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=503&artikel=6142699

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi politik samhälle

Debatt i regn

A day off walkling by publicenergy, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial 2.0 Generic License   by  publicenergy 

 

 

I två timmars hällande regn men utmärkt regnskyddad har jag under dagen på ett säkert sätt framfört ett väl regnskyddat sovande gossebarn i barnvagn i skogsterräng. Detta vore väl inte så märkvärdigt – man har ju gått i heldagsregn i fjällen utan att blöta ner sig ända in på kroppen – men det något udda inslaget är kanske att jag avlyssnat hela budgetdebatten i radions P1 medan den inte ont anande gossen undgick politikernas slingrande tal och mer eller mindre obevisbara anklagelser riktade mot de politiska motståndarna.

En snabb analys visar att man talar vackert och svepande om det man ämnar åstadkomma. Här fick finansministern chansen att måla upp den s.k. kursändringen. De olika politiska motståndarna gick därefter i replikskifte med ministern och menade inte oväntat att det var ”fel politik” och att man nu kommer att gå en dyster framtid till mötes. Direkta frågor bemöttes av i princip enligt principen ”anfall är bästa försvar” d.v.s. ingen svarar i allmänhet på en direkt fråga utan motanfallet har istället formen av ”…när vi fick reda upp … efter [partibeteckning] fick vi …”.

Det som slår mig rent generellt utöver det ovan nämnda är att man med stor trosvisshet talar om att det är på det ena eller andra sättet och att detta sätt alltid är relaterat till partiets åsiktslinje. Så när regeringen säger att de ska skapa nya jobb på sitt sätt, så säger motståndarna att man måste göra på ett helt annat sätt. Detta får mig att dra slutsatsen att: bortsett från det tokiga i att ”skapa jobb” så finns det ingen direkt sanning i hur man gör detta och därför vore det mycket bättre att politikerna sa så här: ”Därför att vi är moderater vill vi att det ska bli fler jobb om man sänker skatterna och gör det lättare för företagarna på olika sätt.” På motsvarande sätt kunde socialdemokraterna säga: ”Därför att vi är socialdemokrater vill vi inte att det blir några fler jobb för att man sänker skatter och arbetsgivaravgifter utan vi vill låta skattepengarna gå till utbildning och traineejobb.

Om man gjorde klart att varje argument är knutet till hur man vill att det ska vara – den politiska åsikten om samhället – och inte försökte få det att låta som om det var sakargument, tror jag att det skulle bli mer liv i den politiska debatten. Kanske är det som en del debattörer hävdar; vi måste få en tydlig rågång mellan höger och vänster.

Kategorier
arbetsmarknad kapitalism politik samhälle

Vinst

Profit by GotCredit, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License   by  GotCredit 

 

 

Jag har aldrig riktigt kunna förstå lockelsen för stora företag att bedriva, vård, omsorg eller utbildning. Fast jag tror att det finns ett skäl som jag ska återkomma till i slutet.

Däremot kan jag mycket väl förstå små enskilda företagare som väljer att arbeta med samma verksamhet privat som man gjort tidigare i samhällelig regi. Här tror jag inte att man har någon dröm om att göra ”snabba cash” utan ser mer till möjligheten att själv få bestämma över sitt arbete och kanske rentav ge mer av sin tid till gamla och sjuka. Någon vinst i pengar utöver skälig lön för sitt arbete finns knappast i kalkylen. Ett hedervärt arbete i så fall och inget stort problem ifall samhället köper tjänster av dessa företagare.

De stora företagen med massor av anställda har såvitt jag kan förstå helt andra bevekelsegrunder. Lockelsen här är förstås det säkra inflödet av medel från samhället som man då på olika sätt kan se till att de inte förbrukas helt i verksamheten och därför kan omsättas i vinst till ägarna, en vinst som är mycket omdebatterad.

*

När jag skriver vinst ger jag det en vardaglig innebörd d.v.s. det utrymme som intäkterna ger för att kunna ta ut en skälig lön och att skaffa den utrustning som behövs för att driva verksamheten. Sannolikt kan man förstå vinst i mer specifika företagsekonomiska termer som inte jag eller gemene man förstår och därigenom argumentera för behov av ytterligare vinst. Av sådana skäl tror jag att det är bäst om samhällelig välfärd inte sker på företagsekonomiska villkor.

Kategorier
politik samhälle

Ge och ta

Peace by Unitopia, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Unitopia 

 

Efter nästan enochenhalv timmas avslappnat läsande i bastun tänkte jag avsluta. Då råkade jag få syn på ett ämne som fångade min uppmärksamhet och jag blev tvungen att hälla upp ytterligare ett plastglas ”vattenöl” (min benämning på det 2,8-procentiga ölet, även kallat folköl) och begrunda ett debattinlägg av Karin Utas Carlsson (FT 18/3 2015) med titeln Låt människors behov styra säkerhetspolitiken.

När det uppstår en konflikt är det ingen som frågar efter fredsforskare och diplomati, menar Utas Carlsson utan politikerna är alltid snara att ta till sanktioner och hot som i sin tur leder till vrede, hämndkänslor och rädsla.

Den australiske fredsforskaren John W Burton beskriver sättet att handskas med konflikter med två alternativ, A och B, där alternativ A representerar en traditionell maktpoliktik med avskräckning, hot och tvång. Dessvärre är det så att om de kuvade inte ser några alternativ kommer de också att ta till våld som enda alternativ. Avskräckning och hot fungerar inte när mänskliga behov står på spel. Jag kommer faktiskt att tänka på fredliga djur som går till anfall i trängda situationer. Jag vet inte om associationen är relevant?

Alternativ B, däremot grundas i samarbete och överenskommelser som leder till långsiktiga lösningar. Burton menar att man måste se situationer som problem som kan lösas tillsammans. Mänskligheten har heller inte råd att fortsätta som tidigare med tanke på den enorma vapenmakt som finns tillgänglig och som snabbt kan tas i bruk.

En analys av situationer bör ta individens perspektiv och inte maktens där empatin för människor tappas bort. Konfliktforskning tar alla parters perspektiv och behov i beaktande medan makt används för att kväsa den ena parten. Istället är det nödvändigt att komma fram till en ”vinna-vinnalösning”. Krig däremot leder alltid till förlust, en ”förlora-förlorasituation”, även om det initialt kan uppfattas som en vinst. På sikt är alltid krig en förlust för människorna.

Sådana här tankegångar sätter alltid tankarna i rörelse och det finns något självklart förnuftigt i argumenten, speciellt när vi erinrar oss allt lidande och all förstörelse både historiskt och i vår egen tid. Jag tror t.ex. att i princip alla inser att det enda verksamma i konflikten mellan Israel och Palestina är kompromisser, eftergifter och överenskommelser. Alternativen har vi sett alltför tydligt ända sedan staten Israels tillkomst.

Å andra sidan tänker vi nog att de olika former av konflikter och våldshandlingar som försiggår runtom i världen väl knappast kan stoppas med samtal och överenskommelser. Överenskommelser kräver väl resonabla parter? Kan man förhandla med de rörelser och grupper som nyhetsmedierna med en viss förkärlek visar fram? Hade man kunnat komma överens med Hitler och hans parti? Eller var det bättre att västmakterna och Sovjetunionen satte stopp med militära maktmedel men med miljoner döda som biprodukt? Skulle man kunna förhandla med Putin och Ryssland om östra Ukraina? Eller varför inte med förre presidenten Bush i USA om Irak? Blev det förresten bättre i Irak genom USA:s krig? Löser man något med sanktioner mot Ryssland?

Men Burton säger ju att man måste ta individernas perspektiv. Vad innebär detta om det är så att vissa individer på Krim faktiskt vill höra till Ryssland? Bör då EU och NATO visa sitt missnöje genom maktspråk? Var det kanske så i Tyskland på 30-talet att många faktiskt stödde Hitler helt frivilligt och varför blev det i så fall som det blev?

Jag får nog ingen rätsida på det här. Jag tror att vi är så invanda med att i världspolitiken stoppar man det som ogillas med maktmedel d.v.s sanktioner, hot och i slutändan vapenmakt. Det är väl av det skälet som konflikterna fortsätter utan slut. Kanske är vi helt enkelt krigiska till vår läggning. Jag vill minnas att en historiker sa till mig en gång att krig är mänsklighetens normaltillstånd. Fredsperioderna är undantagen. Dystert i så fall.

Men nog fanns det väl något hos den frigivne Nelson Mandela som talar för alternativ B. Eller?

Kategorier
education politik samhälle skola

Vetenskapligt förhållningssätt

Education-Journals by Wiley Asia Blog, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Wiley Asia Blog 

 

 

Jag var kanske lite för snabb när jag utnämnde Alvessons artikel i Pedagogiska Magasinet (1, 2015) till ”outstanding”. När jag återvänder till tidskriften i fredagens bastubad, finner jag ytterligare  relevanta artiklar på temat om vetenskaplighet och undervisning. I skrivande stund har jag inte läst alla  men jag ”klipper” några citat som fångar min uppmärksamhet.

”Forskningen kan inte göra att pedagoger och lärare slipper använda sitt omdöme i konkreta situationer” skriver Nils Arevik.

Pernilla Nilsson skriver att ”forskning om undervisning inte kan bedrivas på lärarna utan med lärarna. Att erbjuda lärare möjligheter till reflektion, kollegialt samarbete och analys av praktiken är centralt”.

Här finns, som jag ser det,  en viss risk för ”floskulöst” tal som Alvesson beskriver men jag väljer att  tro att Pernilla Nilsson har tänkt igenom detta. För mig betyder detta ungefär: försök inte utnyttja lärarna i mätbara aktiviteter utan lita på att de klarar sitt jobb om de får vara ifred!

Att förskolan är central är givetvis själklart för den med barn (eller barnbarn) som omsider ska börja där (konstigt att man inte tänkt på detta sedan de egna barnen var små).

Linda Rönnberg skriver att vi inte kan ”visa på någon enkel relation mellan inspektion och elvernas resultat (jfr Alvesson, min kommentar)”.

Slutligen tillåter jag mig att fundera lite över mig själv. Undrar varför jag blev så ”till mig” av just det här numret av Pedagogiska Magasinet? Normalt brukar jag bara förstrött (trött?) bläddra igenom tidskriften för att se om någon av mina tidigare kollegor har bidragit med något. Därutöver läser jag alltid vad Ingrid Carlgren skrivit eftersom hon alltid varit en stor inspiration för mig.

Jag vet att detta med vetenskaplighet i undervisning har gett upphov till massor av funderingar hos mig eftersom jag i någon mening kan hävda både praktiken och vetenskapligheten med ungefär samma tyngd då jag under mina drygt 40 år i undervisningens tjänst tillbringat  ungefär lika många år i skolan som på universitetet.

När mina kollegor med viss självklarhet utbrett sig om vad ett vetenskapligt förhållningssätt innebär, har jag nästan alltid blivit tyst, ibland för att jag misstror de självklara utläggningarna och ibland av oro för att det är något jag inte begriper. Kanske är det av sådana skäl som jag ”gick igång” på de här artiklarna och nästan kände det som att, äntligen är det någon som har begripit, när Alvesson skriver att det kanske inte är vetenskapligheten eller inspektionerna som löser skolors sätt att fungera i vid mening.

(Undrar varför de använder smältlim i tidskrifter? Efter en timma i bastun har tidskriften förvandlats till en kortlek :-))

Kategorier
education politik samhälle skola språk

Kosmetiskt tal med floskelprägel

Teaching is...? by pipcleaves, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.0 Generic License   by  pipcleaves 

 

 

Mats Alvesson skriver i Pedagogiska Magasinet (Nr 1, februari, 2015) en av de intressantaste artiklar jag läst på länge där han ställer sig skeptisk till ”mantrat” att skolan ska använda sig av ett ”vetenskapligt förhållningssätt”.

Alvesson är kritisk på främst tre punkter:

  • den vetenskapliga kunskapen inom området är oftast osäker, ideologisk färgad och knappast generaliserbar
  • det är orealistiskt att förvänta sig att lärare ska förhålla sig vetenskapligt
  • i en skola med arbetsmiljö- och disciplinproblem är det inte alltid den vetenskapliga grunden som är central

 

Vilken vetenskaplig grund är det Skolverket tänker sig? undrar Alvesson. Han menar att det är avgörande huruvida skolans medarbetare har en gemensam stark tilltro till en viss uppfattning om vad en bra skola innebär. Konsekvensen av detta blir att man inte bör sätta sin tilltro till universella formler för hur den goda skolan ska vara utan att man bör tillåta och uppmuntra variation. Skolor kan vara framgångsrika på olika sätt utan att de följer ett visst recept.

Hur skapas då en sån god organisationskultur? Jo, genom ”selektiv rekrytering”, ett viss ”motstånd mot formalia och standardiseringsideal”, ett ”vardagsnära arbete med praktiken”, tryck att ”följa lokala normer” och en viss ”intolerans för avvikelser”.

Alvesson menar att kraven på likriktning är ett stort problem i skolvärlden och att man använder ett kosmetiskt tal. Floskelpräglade försök till samsyn (”värdegrund”) gör att skolor aldrig enas om kring något distinkt och genomtänkt.

En skola med bra resultat och tecken på trygghet och trivsel – säkerställda genom externa bedömningar (inte genom glädjebetyg!) – borde helt enkelt lämnas ifred, befrias från Skolinspektionens fokus på regelföljande istället för fortsatt utveckling.

Om en skola inte fungerar ska den naturligtvis få stöd, men man kan fråga sig, menar Alvesson, om undervisning på vetenskaplig grund/förhållningssätt inte i själva verket drar uppmärksamhet bort från arbetsmiljö- och disciplinproblem i skolan. Att lösa sådana problem handlar inte i första hand om att ta till sig forskningsrapporter.

Avslutningsvis skriver Alvesson att det stor risk att ”undervisning på vetenskaplig grund” blir ännu ett mantra och en from förhoppning.

Kategorier
ekonomi samhälle

Food sharing

Food sharing

Delicious All Day Every Day Food by RubyGoes, on Flickr

Creative Commons Creative Commons Attribution 2.0 Generic License

   by  RubyGoes 

”Sharing is caring” brukar jag  hävda i olika sammanhang och jag tänker då oftast på sådant man har laddat upp på nätet texter, bilder, filmer eller annat.

En intressantare form av att dela med sig är då food sharing. Jag läser i FT (11 feb 2015) om en kreativ tysk man med fru och två barn som säger sig leva utan pengar genom ”dumpstring”, vilket jag tolkar som hamstring av dumpad mat. Han är också författare till boken Glücklich ohne Geld.

Efter att ha prövat att leva på sådant som restauranger och affärer kastar bort upptäckte han att det fanns avsevärt mer mat än vad han och familjen någonsin kunde äta upp. Han fick då idén att organisera ” dumpstringen” så att hemlösa och andra kunde få av den mat som ändå kastas.

Det beskrivs att 250 mataffärer gått med på idén. Dessa har insett att de inte kommer att förlora ekonomiskt därför att de som kommer i åtnjutande av gratismaten ändå inte hade haft råd att handla. Den bakomliggande tanken är dock inte välgörenhet utan att uppmuntra till en minskning av slöseriet med mat.

Hela arrangemanget finns på webben och för att komma med i programmet får man genomgå en sorts kunskapstest för att visa att man är seriös. Man kan läsa om food sharing här  https://foodsharing.de/

En annan del programmet är offentliga kylskåp, ifrågasatt av somliga pga risken för sabotage, men de här kylskåpen sköts om av särskilda personer så att det är hygieniskt.

Det verkar som om matdelandet har varit framgångsrikt då företag och restauranger har försökt minska slöseriet genom att planera annorlunda.

Kategorier
arbetsmarknad education politik samhälle skola

Bildningens undflyende mål

Reader by h.koppdelaney, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  h.koppdelaney 

 
Här kommer några korta reflektioner utifrån Anders Burmans ”Vårt oändliga behov av bildning” i S.O.S. (http://www.skolaochsamhalle.se/tavlan/anders-burman-vart-oandliga-behov-av-bildning).

Bildning är väl numera ett utsorterat begrepp i vår resultat-och betygsfixerade skola. Själv var jag med under den spännande diskussioner vi förde utifrån det digra utredningsmaterialet ”Skola för bildning”. Från min dåvarande position kändes det som något väsentligt.

Burman skriver att paradoxalt nog är det bara Kristdemokraterna som talar om bildning idag men då utifrån en syn på bildning som någon sorts klassiskt bildningsideal som tar avstånd från relativism och istället vill återupprätta disciplin och auktoritetstro.

Detta är den raka motsatsen till den bildning som Burman argumenterar för, nämligen sådana kunskapsprocesser som kan förändra oss på ett genomgripande sätt. Kort sagt: bildning innebär att växa som människa och den har inget slutmål; den överskrider helt enkelt vår tids mål- och resultatsfetischism.

Bildning handlar inte i första hand om att producera arbetskraft till marknaden utan bildning handlar om att människor blir aktiva samhällsmedborgare med ansvar för sig själva, andra och naturen. Medborgare som kan förstå världen och kanske rentav strävar efter att förändra den till något bättre.

Den spännande fortsättningen på denna diskussion skulle jag vilja se i samhällsdebatten. Hur åstadkommer man bildning värd namnet? Vad motverkar bildning?

Kategorier
e-reader litteratur språk

Äntligen klar!

are you in a position to secure . . . he by Ivana Vasilj, on Flickr
Creative Commons Creative Commons Attribution-Noncommercial-No Derivative Works 2.0 Generic License   by  Ivana Vasilj 

 

 

Jag vet inte hur många månader jag envist har pinat mig igenom Dostojevskijs Idioten. I den engelska variant som jag hittade på projekt Gutenberg var den på 536 sidor (men då var några sidor i slutet licenstext).

Idioten lär ju höra till den klassiska världslitteraturen men jag har bokstavligen pinat mig igenom tegelstensromanen och det var väl först efter sådär 400 sidor som det tog en aning fart.

Varför ger man sig på en sådan här bok när det finns så mycket enklare och mer spännande att läsa? Ett skäl kan förstås vara att Brott och Straff i Per Myrbergs uppläsning (bortåt 25-26 kassetter av den gamla typen) gjorde bilresan till och från Jämtland för många år sedan till en ren njutning. När jag så laddade ner Idioten som e-bok i min läsplatta, väntade jag mig nog en liknande upplevelse.

Ett annat – kanske något mindre hedervärt – skäl till att man ger sig på världslitteraturen är kanske att man tycker att det hör till allmänbildningen hos en någotsånär bildad person att ha läst åtminstone några av Dostojevskijs verk utöver kortare noveller och sen kunna säga detta i vid valda tillfällen. Hoppas dock att detta inte är det främsta skälet.

Nåväl Idioten handlar om en person – i den engelska översättnigen prins Myshkin (stavningen varierar och på svenska heter han furst(e) M). Handlingen börjar när M återvänder från ett sjukhus i Schweiz där han har behandlats för epilepsi. När han återvänder träffar han på tåget en viss Parfyon Semyonovich Rogozhin som berättar om den osannolikt sköna Nastassya Filippovna som är en sorts femme fatale. Denne Rogozhin kommer senare att spela en viktig roll i romanen. Det visar sig senare att Myshkin förälskar sig i denna Nastassya Filippovna men också i general Yepanchins yngsta dotter Aglaya.

Sen fortgår romanen i flera hundra sidor med societetsliv i St Petersburg där den stackars Myshkin lallar omkring förälskad och som en sorts driftskucku för andra. Detta fortgår hela tiden med visiter här och där och samtal där Myshkin ofta uppskattas men också sådana där han gör bort sig – alltså en idiot.

I grunden tycker jag att detta är fruktansvärt tråkigt och egentligen är det bara en sorts envishet att inte ge upp som driver mig. ”Nu är det bara hundra sidor kvar” har varit en typiskt strategi hos mig under läsningen. Så mot slutet – kanske under de hundra sista sidorna – bränner det till ordentligt när det tillslut ska ställas till bröllop mellan Myshkin och Nastassya Filippovna och då blev det med ens lätt att återvända till läsningen för att se hur det hela skulle sluta, vilket jag naturligtvis inte kommer att avslöja här.

Men frågetecknet kvarstår alltjämt: varför ägna flera månader åt att verkligen kämpa sig igenom fyra hundra sidor tråkigt societetsliv i St Petersburg för att sedan få en tveksam belöning av ett dramatiskt slut? När det finns så mycket annat att läsa! Men som jag brukar säga: Det är säkert något jag inte begripit här (det gör inte Idioten heller).

Den som önskar en snabbvariant kan läsa om Idioten här: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Idiot