Kategorier
ekonomi miljö natur politik samhälle teknik

Skog

Det var en gång en skog, så inleds en artikel av Petra Mattsson i FT 15 februari 2017 och jag blir nyfiken på att det står att det ”var” en skog. Jag tror mig ha hört (eller läst) ganska nyligen att vi aldrig har haft så mycket skog som nu.

Sådana här funderingar låter kanske helt ointressanta för vår alltmer urbana befolkning som kanske rentav tycker att det otäckt med skog. För många av oss i Sverige med vår allemansrätt har emellertid skogen och naturen generellt stort värde även om detta skiljer sig från skogsägarens mer ekonomiska intresse.

Själv är jag uppväxt på landet med en far som vintertid under min barndom ofta tjänade sitt uppehälle (vårt uppehålle) i skogen med den tidens ca 15 kg tunga motorsåg. Detta var naturligtvis ett mycket hårt jobb men jag tror att skogen gynnades av att han fällde de träd som man bestämt skulle fällas (s.k. blädning). Idag skiljer sig skogsbruket inte särskilt mycket från skövlingen av regnskogar runt om i världen.

Bilden ovan är min fars välanvända motorsåg – en modernare variant som inte är tyngre än att en ”skrivbordskarl” kan hantera den. Jag startar den ibland för att liksom känna kraften och det mäktiga ljudet (även med hörselskydd). Jag vet inget vackrare motorljud än det från en motorsåg som med full kraft arbetar sig in i virket! Det är faktiskt det enda motorljud i omgivningen som jag aldrig irriterar mig på. Detta är antagligen inte konstigare än att det finns människor som älskar oljudet från motorcyklar och bilar.
 
Jag fick en inblick i modernt skogsbruk när jag var på kurs för lärare, någon gång under 80-talet. Här fick vi lära oss att ”det är alldeles för många gubbar med motorsåg i skogarna”. Istället fick vi se hur moderna s.k. skördare på kort tid, dygnet runt och mycket effektivt skördade (läs: skövlade) all skog på ett utvalt område. Resultatet blev kalhyggen eller föryngringsytor som man försökte introducera när kalhygge bar på alltför många negativa konnotationer. Ett gammaldags skogsbruk med utvalda stammar ansågs inte längre ”ekonomiskt försvarbart”.

Den här skogsbruksmodellen har lett fram till att vi egentligen inte har några riktiga skogar längre, skriver Mattsson. De trädbestånd, som vi kanske ser när vi åker i vår bil, är alla planteringar – virkesodlingar – av gran och tall i snörräta rader.
 
Många djur och växter har dött ut eller har svårt att överleva, menar hon. I Sverige riskerar 1800 arter att dö ut. Enligt uppgift i artikeln avverkar vi motsvarande 400 000 fotbollsplaner årligen. Detta är knappast ett skogsbruk som tar hänsyn till det levande (jag tror att det är andra hänsyn som gäller i skogsbruket). Inte heller är det särskilt intressant att gå omkring i en skog där träden står i rader och alla är lika gamla, tänker jag.

I artikeln nämns en podocast i fyra delar som jag inte alls kände till. Ska göra ett besök på den webbplatsen.

Kategorier
fritid informationsteknologi kultur musik samhälle

Körsångare

Fotolänk nederst på sidan

Väldigt många i Sverige ägnar sig åt körsång. Själv började jag efter flera övertalningsförsök – osäker om min sångförmåga – för ganska många år sedan. Jag har aldrig ångrat detta och kanske kan de erfarenheter jag beskriver nedan få någon att våga ta steget in i en kör.
 
Först var det detta med kyrkokör som jag funderade över; är det nåt för mig, tänkte jag? Jag går ju sällan i kyrkan? Jag återkommer till detta med kyrkan men först lite om min körsång. Att sjunga bland andra kanske inte är så farligt; det finns ju alltid de som kan bättre som man kan ”ta rygg på”, på idrottsspråk. Kyrkokören visade sig vara ett utmärkt sammanhang för mig som var osäker på min sångförmåga. Här var man välkommen och man behövde inte vara bäst. Jag togs emot ”med öppen famn” och jag är förvissad om att samma gäller för alla som vill vara med.
 
Men om man ville öva lite på sångerna hemma, utan instrument? Lite noter kunde jag innan men inte alls så mycket att jag kunde ”höra” melodierna. Lösningen för mig blev att spela in på en liten bandspelare; numera är det ju så mycket enklare då varenda mobiltelefon kan spela in ljud (och bild om man skulle behöva det) med utmärkt kvalitet. Att lära sig genom att lyssna och följa med i noterna samtidigt fungerade alldeles utmärkt för mig.
 
Efterhand inser man emellertid att noter är ett ganska smart sätt att representera musik och nu blev datorn ett oumbärligt hjälpmedel. Med ett nedladdat gratisprogram kunde jag skriva in noter som datorn sedan spelade upp. Fördelen med detta är att man kan träna tills ”det sitter” (om man har den ambitionen). Datorn spelar dessutom alltid rätt även om den har lite begränsade känslouttryck.
 
Jag brukar skriva in alla stämmorna i ett körstycke (det tar lite tid i början men det är bra att ”umgås” med noterna) och därefter låter jag datorn spela dessa. Vanligtvis övar jag min egen stämma först och sen sjunger jag ihop med de andra stämmorna. Om man vågar, kan man pröva att spela in sig själv med mobilen, när man sjunger. Det är oftast en nedslående upplevelse att höra sig själv men man märker vad man borde försöka rätta till. Det är förstås inte nödvändigt hålla på så här och många lär sig säkert riktigt bra under de vanliga övningarna. Jag har hållit på med datorn både för att jag tycker att jag har behövt det och för att jag tycker att det är roligt.  
 
Det finns också flera sajter på nätet med inspelad körmusik. En sådan är http://www.scorx.org där professionella sångare har sjungit in körstämmor som man kan öva så som jag beskrivit ovan. Här finns hundratals körstycken som man kan få tillgång om man är med i en distanskurs (som inte kräver något annat än deltagande i en kör men som erbjuder mycket). Ett annat exempel är http://www.cyberbass.com/
 
Låt mig så avslutningsvis återvända till detta med ”kyrka” och ”kyrkomusik”, något som kanske verkar lite främmande för den som vanligtvis inte har någon relation till kyrkan.  
 
Man behöver inte kvalificera sig för en kyrkokör genom religiositet; huruvida man tror på kyrkans budskap eller ej är en privatsak som ingen kommer att lägga sig i. Däremot menar jag att vi i kören – efter vår förmåga – har en skyldighet att bidra till en musikalisk upplevelse för de människor, som av olika anledningar, sökt sig till kyrkan vid ett visst tillfälle. Denna ambition tror jag alla i kören delar.
 
Jag vågar nog också påstå att de flesta människor – även de som inte betraktar sig som religiösa – har en relation till kända sånger som En vänlig grönskas rika dräkt, Advent, O helga natt (Adams julsång), Den blomstertid nu kommer, Härlig är jorden, Koppången och många andra välkända sånger. Jag antar också att många har njutit av att höra Elvis Presley sjunga, exempelvis How Great Thou Art (O store Gud).  
 
Välbekanta kompositörer allt från Vivaldi och Bach till nutida musikanter som den oförliknelige Benny Andersson, Orsa spelmän eller våra västsvenska musikskapare Alf Hambe och Hans Kennemark har skrivit musik som ofta uppförs i våra kyrkor. Jodå, tänker kanske en del, musiken går nog an men jag har inte vare sig tid eller lust att sitta där i kyrkan när jag är ledig.  
 
Vår kyrkokör brukar medverka i kyrkan vid kyrkliga högtider; här är kanske den årliga julkonserten med alla våra körer den mest kända. Förra året hade vi också ett riktigt spännande projekt då vi amatörer i pastoratets körer ”spände oss” på Vivaldis Gloria. Ganska mycket jobb, men oj så roligt att känna att vi tillsammans klarade detta. Utöver högtider och särskilda projekt deltar vi i allmänhet vid ytterligare några gudstjänster. Inte påfallande mycket kyrkobesök, om man nu har något emot detta.  
 
Vi är ju heller inte livegena så att vi måste delta vid varje tillfälle. I vår familj uteblev vi från kören vid kyrkans allra största högtid, påsken, under massor av år då barnen hade påsklov och vi valde att åka på fjällsemester istället. Man har sin frihet att delta, men varje vecka ser vi fram emot vår körövning tillsammans med vår fantastiska körledare och våra körkompisar; körövningen är både social samvaro och sångarglädje. Man lär må bra av att sjunga i kör, också.  
 
 Fotolänk: ”Choir” (CC BY-NC-ND 2.0) by La Shola y EL Gringo?

Kategorier
arbetsmarknad politik samhälle

Pensionär?

Fotolänk nederst på sidan

Smaka lite på ordet! Ett radioprogram i förmiddags fick mig att reflektera över hur vi förförs/förleds av språkliga uttryck. En av personerna i programmet, som uppnått den ålder då man förväntas sluta sitt lönearbete, tänkte inte kalla sig pensionär med alla de konnationer detta ord har.

I en mening kan det förstås var praktiskt att säga att den som under ett långt yrkesliv samlat ihop till en en månatlig ersättning som går under beteckningen pension är en pensionär. Men att därför säga att detta är något som utmärker eller karakteriserar en individ är ju i högsta grad reduktivt. BLIR jag en pensionär bara för att jag slutar mitt yrkesverksamma liv, alltså mitt lönearbete? Det måste väl finnas något annat sätt att karakterisera mig, ja rentav något som karakteriserar mig bättre! Inte vill jag väl att folk som ser mig i det samhälle där jag bott ett fyrtiotal år säger till sig själv: ”det är han som är pensionär”.

Förhoppningsvis är det väl något annat som utmärker mig, eller? Pensionen kanske inte ens är det mest framträdande. Jag vill nog väldigt gärna se mig som något mer än en som uppbär månatlig pension. Ja, helst skulle jag nog vilja förtiga detta om det var möjligt.

Möjligen kan den här lite skruvade funderingen också gälla för andra beskrivningar som på något sätt totaliserar våra föreställningar; ta t.ex. ordet ”invandrare”, ”högerpartister”, ”kommunister”, ”pressen”, ”politiskt korrekta” etc. Var och en kan säkert komma på en rad såna här beteckningar som på något sätt får beteckna hela grupper och därmed suddar ut alla nyanser.

”Bussväntan” (CC BY-SA 2.0) by vargklo
Fotolänk: ”Bussväntan” (CC BY-SA 2.0) by vargklo

Kategorier
ekonomi politik samhälle

Varufri välfärd

”Citizen Cane”

Vi är inte konsumenter i välfärden, så enkelt är det.

Så snart vi är överens om detta faller mycket på plats. Att sälja vård eller utbildning som varor blir därmed en omöjlighet eller feltänk. Den positiva följden blir också att vi kan uppskatta duktiga företagare efter förtjänst när de verkar inom sina normala verksamheter och producerar varor som vi kan välja eller inte s.k. valfrihet.

Behovet av uttryck som övervinster, profit och andra negativt laddade ord minskar också om vi upprätthåller rågången mellan samhällets åtaganden och varumarknadens. Därigenom får vi sannolikt en mer nyanserad debatt om vilket samhälle vi vill ha.

Bildlänk: ””Citizen Cane”” (CC BY-NC-ND 2.0) by brandsvig

Kategorier
informationsteknologi media politik samhälle språk

Skrivbordskrigare

Skrivbordskrigare (länk nedan)

En inledare med titeln Det fria ordet är inte fritt ( FT 22  februari, Rojin Pertow) väcker funderingar. Hon menar att många människor begränsas av hat och hot från s.k. nättroll eller ”skrivbordskrigare” som de heter i Tamas’ bok Det svenska hatet.  

Idag översvämmas offentliga- såväl som privatpersoner av hat och hot vilket i förlängningen begränsar yttrandefriheten då vi känner oss förpliktade att inte enbart ta hänsyn till oss själva utan även till närstående.

Men vad händer med det offentliga samtalet om människor inte vågar disktutera vissa ämnen utan att bli hotade, ibland till livet? Näthatarna själva är ofta snara att hävda att de är utsatta för censur av de s.k ”politiskt korrekta”. Lite paradoxalt känns det väl att argumentera för det fria ordet i sådana  fall. Kanske är det för att travestera Grisfarmen: alla ord är fria men en del ord är mer fria.

En del kan kanske rycka på axlarna och bortse från hat och hot. Men i  förlängningen är det både olyckligt och farligt om nättrollen lyckas tysta det offentliga samtalet. Hur ska vi hitta nya lösningar eller gå vidare om vi inte vågar diskutera öppet? Ett tyst samhälle är knappast ett demokratiskt samhälle.

Under tiden som jag skriver detta tänker jag på hur främmande det känns att man skulle hota någon för en åsikt. Jag kan säkert vara både dogmatisk och insnöad och verkligen reta mig på sånt som andra gör (ungefär som En man som heter Ove) och jag kan säkert gå i skriftlig polemik med den vars idéer jag inte sympatiserar med, men att därifrån ta steget till att angripa själva personen för de torgförda åsikterna, och sen ta det vidare steget att hota meningsmotståndaren, kanske till liv och lem. Det vore väl att underkänna sina egna åsikter om de nu måste backas upp av den typen av argument. Ett mentalt haveri, helt enkelt!

Fotolänk: ”The Keyboard Warrior” (CC BY-NC 2.0) by id-iom

Kategorier
arbetsmarknad ekonomi hem kapitalism politik samhälle

”Vad tjänar jag på det här?”

by stevendepolo (länk nedan)

Lyckliga i alla sina dagar av Nina Björk erbjuder en minst sagt upplysande läsning och Björk pekar ut en rad olika företeelser som vi inte alltid lägger märke till därför att vi har vant oss vid att det så ska vara. Boken som kom ut 2014 har förstås redan recenserats av betydligt kunnigare skribenter än jag och de reflektioner jag presenterar nedan är bara en del nedslag i sånt som ”gick hem” hos mig.

De olika kapitlen uppehåller sig vid olika teman. I det första kapitlet skiver Björk om olika Disneyfilmer och jag blir lite fundersam för det var ju inte det jag trodde boken handlade om. Duktiga och företagsamma flickor kan ju anses politiskt korrekt och som ett feministiskt argument men Björk visar att de här duktiga flickorna som utför stordåd eller gör revolt mot flickors underordning egentligen inte alls kämpar för någon strukturell förändring av kvinnors villkor; det finns med andra ord inga politiska utopier om ett annat sätt att ordna tillvaron utan istället handlar det om en strikt individualism där hjälten eller hjältinnan vill ha det som någon annan har för egen del.

Ovanstående kan låta lite kryptiskt i den här kortfattade beskrivningen men det individuella i motsättning till det politiska är ett genomgående tema i Björks bok. Det kan handla om mammarollen, kärfamiljen eller hur man måste ”sälja in” sig själv på arbetsmarknaden. I vårt kapitalistiska samhälle kan allt åsättas ett penningvärde, även vi själva. I samma stund som vi går med på att sälja oss själva ger vi också oss själva ett värde som kan mätas kvantitativt i pengar. Vi har kalkylen som umgängesform, skriver Björk. ”Vad tjänar jag på det här?” är en återkommande figur.

Vårt samhälle är så genomsyrat av det ekonomiska tänkandet att varje varje uppgift som utförs utan att pengar är inblandade, utan någon får betalt, utan att någon säljer och någon annan köper blir en förlust. Det handlar om att ”skapa jobb” och här finns ett betydande lager av sysselsättningar: att städa, laga mat, att handla, att följa barn till fritidsaktiviteter, att ordna fester, att klippa gräs, att baka en tårta kan alla göras till avlönade jobb, ”riktiga jobb”, som det brukar heta från visst politiskt håll.

Ja, varför ska vi gratis tvätta bilen, kläderna och handla om nu samhället tjänar på om sådana sysslesättningar omvandlades och avlönade som arbetstillfällen? ironiserar Björk. Med ett sådant köp- och säljtänkande har människan blivit till för ekonomin istället för att ekonomin är till för människan.

Denna köp-och säljmentalitet går dessvärre igen i själva det politiska tänkandet. Ett av de intressantaste kapitlen handlar om politikernas farväl till det politiska, alltså om att stå för något istället för att få så många röster som möjligt. Även politik har blivit en sorts säljbar produkt. Finns några köpare? Om svaret är nej, får man byta produkt. Om inte tillräckligt många vill rösta på Socialdemokraterna, byter man helt enkelt politisk övertygelse.

Här får ett uttalande av Mona Sahlin stå som ett exempel på politikens kapitulation till förmån för röstfisket. Sahlin lär ha sagt att om löntagarna inte entydigt vill avfärda jobbskatteavdraget: ”Då bör inte vi göra det heller”. Obarmhärtigt konstaterar Björk: ”Så ser ett parti utan ryggrad ut!

Med en sådan kvantitativ måttstock på politiken blir det egentligen inte möjligt att dra några som helst gränser. Flest är bäst. Flest har rätt för att de är flest. Ett parti frågar sig då inte: Står jag för det viktigaste, det rätta? Utan enbart: Står jag för det som de flesta vill ha.

Där kalkylen gör entré gör det politiska sorti.

Fotolänk: ”Shower Head Water Drops 7-26-09 1” (CC BY 2.0) by stevendepolo

Kategorier
kapitalism media politik samhälle språk

Förförd av ord

Another Expert Opinion About Modern Life foto: Daniel F. Benavides (länk nedan)

Även den som är rimligt medveten om språkets roll för vårt sätt att uppfatta världen kan knappast värja sig mot hur man i allmänhet uppfattar ord och begrepp när de används i medier och politisk retorik.

Själv har jag ofta raljerat mot ordet valfrihet som i den politiska retoriken avser vår frihet att välja allt från den bästa skolan till en viss sorts tandkräm. Som jag ser det borde valfrihet snarare innebära en frihet från onödiga val allt från premiepensionsfonder till elbolag.

Ett annat förrädiskt ord som jag helt nyligen tänkt en del på är alliansen. Grammatiskt är detta ett substantiv i bestämd form. Den bestämda formen signalerar att det är något som är bekant som existerar. Detta gynnar förstås de som vill att det ska förhålla sig på detta sätt (på samma sätt som när man säger ”kommunisterna”). Det förvånar mig därför att även de politiska motståndarna med självklarhet talar om ”alliansen” i bestämd form för därmed har man ju erkänt denna företeelse som något som existerar i människors medvetande och som följaktligen inverkar på hur man agerar. Numera är ju den tidigare alliansens existens högst osäker såvida man inte menar en ny allians mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna.

Det finns en uppsjö av sådana här språkliga förförelser som vi normalt inte tänker på. Känn bara på friskolor som begrepp för skolor som valt att stå utanför de kommunala skolorna, en sorts utanförskap om man vill vitsa till det. Rot– och rutavdrag låter givetvis trevligare än att man får skattebidrag; arbetsgivare låter lite vänligare än arbetsköpare o.s.v.

Eftersom jag tycker att sådana här frågor är intressanta blev jag väldigt glad när jag läste en ledare av Göran Greider där han från sin språkliga plattform tar upp dessa frågor – naturligtvis mycket elegantare än jag. I hans ledartext är det främst ordet globalisering han reflekterar över.

Globalisering tänker vi oss nog som något väldigt bra där vi ska ha utbyte med och förstå andra människor (verkar dock inte gälla Ryssland i svensk retorik) för att i förlängningen skapa fred. Nu menar Greider (och många andra) att globalisering egentligen är ett annat ord kapitalism, en världskapitalism eftersom avsikten egentligen är att undanröja sånt som hindrar företagsamhet (ex. CETA, TTIP). Ordet ”världskapitalism” har emellertid en avsevärt mer negativ klang än ”globalisering”.

Kanske vore det en intressant övning att leta efter fler ord där vi tar betydelsen för given men där man vid lite eftertanke kan hitta dolda betydelser?

Fotolänk: ”Another Expert Opinion About Modern Life” (CC BY-NC-ND 2.0) by Benazu

Kategorier
politik samhälle

Ömsesidigt beroende

Jag blir insprierad när jag läser vad Fredsrörelsen på Orust skriver genom Ola Friholt (FT 20 januari, 2017) där han argumenterar mot krigsövningen Aurora i September och att Ryssland är den tilltänkta fienden i denna.

Fredsrörelsen protesterar mot de kraftiga föroreningarna av kustnära vatten, av dricksvattnet i Vättern samt mot ett falskt antagande om hotet från Ryssland.

Rörelsen rekommenderar istället ett fredligt närmande till det ryska samhället genom ökad handel, ökat kulturutbyte, ökat ömsesidigt beroende, förtroende och därigenom ökad avspänning.

Natosamarbetet verkar fungera i motsatt riktning.

Kategorier
klass politik samhälle

”The Struggle must Continue”

Jag läser en recension av Bernie Sanders’: Our Revolution: A Future to Believe in.

Enligt recensenten Anders Nordström (FT 1 februari, 2017) liknar Sanders’ demokratiska socialism Olof Palmes  på 70-talet. Den handlar om:

  • allmän sjukförsäkering
  • fackliga rättigheter
  • höjda miniminlöner
  • barnomsorg
  • minskade inkomstklyftor
  • gratis utbildning
  • jämställdehet
  • en tuff klimatpolitik

Nog så radikalt i USA (och dessvärre även i dagens Sverige, tror jag).

Bernie Sanders menar att politisk förändring aldrig kommer uppifrån utan underifrån. Sanders döljer heller inget; det handlar om att ta från de rika och ge till de fattiga. Att ta från olje- och läkemedelsbolagen för klimatets och de sjukas skull. Här menar recensenten att Löfven som gärna sopar under mattan har mycket att lära.

Sanders verkar ha bestämt sig för att verka som en vänsterströmning inom Demokraterna ungefär som Tea Partyrörelsen verkat inom Republikanerna. Sanders manar till strid mot klassförtryck ”med en röst som fortfarande vibrerar av vrede”, skriver Nordström.

Sanders har antytt att han kanske ställer upp i presidentvalet 2020 vid 79-års ålder men antagligen vill han framförallt insprirera de som nu var hans valkampanj. Han vänder sig till dessa med orden: ”Don’t give up. The struggle must continue!

Kategorier
politik samhälle skola utbildning

Skadligt mätt

av Michael Fisher (bildlänk nertill)

Betyg i skolan är uteslutande en politisk fråga. Detta är min privata åsikt. Helt gripen ur luften kan den väl knappast anses vara eftersom jag undervisat i dryg 42 år och dessutom har en genomförd forskarutbildning i mitt erfarenhetsbagage. Här tänker jag emellertid inte försöka ”boosta” min text med tunga vetenskapliga referenser utan jag finner en stor tillfredsställelse i att bara få ha åsikter.

Den ständiga debatten om betygen i skolan – framförallt i grundskolans lägre åldrar – är både irriterande och tröttsam eftersom den är så politiserad. Grovt räknat finner man de flesta betygsivrarna på den borgerliga kanten. Ju längre högerut desto större tilltro till betygens undergörande verkan, förefaller det.